Replik JAS: Luftförsvaret måste ses som en helhet

SvD har på ledarplats och på ledarbloggen kommenterat regeringens beslut att om inköp av JAS Gripen E/F. På ledarbloggen efterlystes inlägg som kunde förklara hur regeringens ekonomiska ekvation kunde gå ihop. Inget sådant har inkommit. I stället har det kommit inlägg som pekar på problemen.

Lars Ekeman, seniorrådgivare vid Folk och försvar, har kritiserat hemlighetsmakeriet och krävt en ökad offentlighet om JAS-affären.

I sitt inlägg på ledarbloggen skriver den försvars- och säkerhetspolitiske bloggaren Wiseman att det är svårt att tolka beslutet som annat än näringspolitik när regeringen inte lyssnar på sin egen myndighet, underlåter att göra de utredningar man flaggat för och dessutom agerar tvärtemot de motiveringar som uttalas.

Genralsekreteraren i Allmänna försvarsföreningen Stefan Ring konstaterar nu i sitt inlägg att moderniseringen av JAS inte är problemet utan det handlar om oviljan att finansiera projektet och ännu värre, oviljan att diskutera luftförsvaret som en helhet.

Det finns en bred enighet i den svenska riksdagen om behovet av ett militärt försvar. Tyvärr finns inte samma enighet när det gäller att tillföra ekonomiska resurser. Det finns också en tendens att genomgripande politiska beslut tas utan någon analys av försvarsbehovet i ett brett perspektiv. Uppgraderingen av JAS 39 Gripen är ett sådant exempel.

Ett modernt nationellt luftförsvar är en central del av det svenska försvaret. Utan möjligheter att kontrollera det egna luftrummet blir man snabbt ett offer vid en militär aggression. Något som flera konflikter på senare år tydligt visat. Utvecklingen i vår omvärld visar också på att det framförallt är högteknologiska lösningar som dominerar detta försvarsområde. Möjligheterna att framgångsrikt möta en presumtiv angripare i ett teknologiskt underläge är mycket begränsade. Det är svårt att föra gerillakrig i luften.

Inom det 30-åriga perspektiv som uppgraderingen av JAS Gripen ska genomföras, är därför denna åtgärd nödvändig.

Det är inte moderniseringen som är problemet, utan oviljan att finansiera projektet och ännu värre, oviljan att diskutera luftförsvaret som en helhet och där JAS Gripen bara är en delkomponent. Även om den nya Gripen kommer att stå sig väl i konkurrensen med andra flygplan räcker inte detta för att ett svenskt luftförsvar ska kunna upptäcka, bekämpa och överleva ett militärt angrepp.

Luftförsvaret är ett ”system av system”, där den gamla klyschan om att inget är starkare än den svagaste länken, är en bra beskrivning. Utan ett fungerande stridslednings- och luftbevakningssystem och ett väl utbyggt flygbassystem riskerar de flygplan som ska användas att få svårt att verka. Till detta ska också läggas behovet av ett kvalificerat luftvärn, något vi helt valt att avveckla.

Under de år, i början på detta sekel, då Försvarsmaktens internationella förmåga helt överskuggade behovet av ett nationellt försvar försvann stora delar av inte minst flygbassystemet. Detta innebär att sårbarheten ökat på ett markant sätt. På samma sätt har uthålligheten och redundansen på stridslednings- och luftbevakningssystemet minskat. Frånvaron av ett kvalificerat luftvärn lämnar också blottor i vår förmåga, inte minst då det gäller att klara av hotet från kryssningsrobotar.

Uppgraderingen av JAS Gripen är därför bara en av flera nödvändiga insatser för att åstadkomma något som kan kallas ett tillräckligt bra luftförsvar. En ensidig satsning på enbart flygsystem riskerar att skapa stora obalanser inom detta viktiga försvarsområde. Något som innebär att stora, men ensidiga satsningar, inte ger den effekt man betalar för.

De reella nedskärningarna i försvarsbudgeten som skett de senaste 15-20 åren har inneburit att Försvarsmakten går mot en period med betydande ekonomiska problem. De stora summor som regeringen nu planerar att lägga på JAS Gripen, hotar inte bara obalansen inom luftförsvaret. I stället ökar risken för att även andra försvarsgrenar tvingas att stå tillbaka. En totalt obalanserad försvarsmakt riskerar att bli resultatet.

Om statsmakten inte är beredd att höja försvarsanslaget borde det åtminstone finnas en diskussion kring den svenska militära alliansfriheten. Uteblivna ekonomiska medel borde leda till en analys av det svenska säkerhetshets- och försvarspolitiska vägvalet. Om vi inte är beredda att satsa tillräckliga resurser på egen hand, återstår ett nära samarbete med andra som innefattar säkerhetspolitiska bindande garantier och en gemensam försvarsplanering.

Stefan Ring
Generalsekreterare Allmänna Försvarsföreningen