Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det verkar ha blivit någon sorts storm kring den Timbrorapport som jag beskriver på dagens ledarsida. Jag har inte följt det så noga, men noterar att två Timbroanstrukna akademiskt lagda filurer försöker reda ut den diskrimineringsdiskussion jag befarade skulle komma i och med rapportens, uhm, något skrala statistiska underlag. (Vilket nu har breddats i en nyutgåva av rapporten.)

Båda texterna är läsvärda – och det säger jag inte bara för att de bekräftar två resonemang jag själv snuddar vid i min text, nämligen det om att diskriminering i ”öppen dager” förmodligen inte är det stora problemet – snarare de omedvetna processerna, som inte kan mätas på det sätt som görs i rapporten. Samt det om att det vore konstigt om en i allmänhet generös och öppen inställning bland svenskar plötsligt blev helt motsatt på arbetsmarknaden.

 

Idag var jag på ett seminarium på Arbetsmarknadsdepartementet, där integrationsminister Erik Ullenhag gav en del bakgrundsinformation kring hur arbetslösheten bland utrikesfödda ser ut och vilka utmaningar som finns i frågan. Bland alla grafer han visade upp fäste jag mig vid en som visade andelen sysselsatta bland utrikes födda uppdelat efter vistelsetid i landet. Självklart ligger nyanlända lägst i en sådan figur, medan de som varit i Sverige över 20 år ligger högst. Men det intressanta här är ju att även någon som varit i landet i över ett decennium ändå ligger under inrikes födda. Det är i dessa grupper vi återfinner diskrimineringsutmaningen och den bör vi definitivt ta på allvar, det är en fråga om likabehandling och ytterst mänskliga rättigheter, som integrationsministern också konstaterade.

 

Men – och det är ett stort men. Frågan vi borde ställa oss är väl snarare. Är det i diskrimineringsutmaningen som botemedlet på den mycket höga arbetslösheten bland utrikes födda finns? Nja, det tror jag inte. De som funnits här längst må ha det tuffare på arbetsmarknaden, men de är i alla fall inte helt utanför den. Det är däremot de som anlänt på senare tid. Helt utanför och därtill ofta från länder utan studietradition och med skral eller ingen utbildning i bagaget. Det är i den gruppen den stora utmaningen ligger. Det är dit krutet måste riktas. Åtminstone om man vill att de ska få tillträde och möjlighet att integreras och försörja sig. För denna grupps skull är det viktigt att vi inte stirrar oss blinda på diskrimineringsförklaringen. Då kanske vi glömmer att skapa åtgärder för dem.

Den poängen kan man dock göra helt utan att dra in arbetsgivares attityder, synes det mig. Lite synd att det blev så här, men sådan är ju nu debatten.

 

Arkiv