Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

– Jag ringde ambulansen och först tog de hand om oss. Men sedan såg de att hon inte har någon försäkring, inget id-kort. Jag sa till dem att det är akut, att hon blöder. De frågade mig vem som ska betala. Det skulle kosta 11.000 kronor. Jag sa att jag vet inte, säger Dragosh.

 

SVT rapporterar om hur det plötsligt hängde löst huruvida en blödande kvinna, mitt uppe i ett missfall, skulle få vård eller inte, när det visade sig att hon var en av de EU-migranter som kommit från Rumänien till Stockholm och som bor i ett läger i Högdalen. Hon är rom och har därmed inte, likt många andra romer, fått det EU-försäkringskort som Rumänien rimligen borde ha utfärdat till denna medborgare. Med ett sådant hade hon liksom alla andra EU-medborgare haft rätt till fri sjukvård i Sverige till samma begränsade patientavgift som alla andra.

Neka vård i akuta lägen kan vi absolut inte göra. Det är inhumant och går emot varje rimlig läkaretisk princip. När någon står någon och blöder ska denna människa självfallet tas om hand, det borde vara självklart för alla inblandade.

 

Samtidigt kan vi inte låta frågan stanna här. Vi ska ge vården, men vi kan inte önska bort vare sig prislappen eller räkningen. Vi skulle kunna rycka på axlarna och bara betala den, visst, 11 000 kronor är kanske inte jättemycket och rent humanitärt är det en billig peng för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Men att göra det innebär också att vi rycker på axlarna åt situationens själva uppkomst, nämligen den systematiska diskriminering av romer som pågår i Rumänien. Landets agerande gentemot gruppen romer kan ganska enkelt tolkas som att man aktivt försöker få dem att flytta. Vilket de uppenbart gör. Men att romerna har diskriminering och fattigdom bakom sig innebär inte att Rumäniens ansvar för sina medborgare upphör, vilket vi borde göra tydligt.

 

När Folkpartiet nyligen föreslog att Rumänien skulle betala notan för sina medborgare så var det många som reagerade med både ilska och upprördhet. En gräslig idé tydligen. Få menade att vi inte skulle göra något, istället var det den jobbigt konkreta formen som störde. Således skåpades FP:s förslag ut, vanligen med kommentarer om att vi ska ”sätta press” på Rumänien på andra sätt. Om det till äventyrs skulle finnas skisser av dessa ”andra sätt” så kunde det ju vara intressant att i samma andetag berätta om dem. Dylikt lyste dock med sin frånvaro. Under tiden skapar situationen reella slitningar ute i samhället.

Även om man inte tror på den förvisso ganska handgripliga idén ”skicka notan till Rumänien” så är vagt prat om att EU måste ”sätta press” å andra sidan otillräckligt och alldeles för lite handgripligt. FP försökte åtminstone klura ut något, och det de klurade på var i sin andemening korrekt, nämligen att rent konkret göra klart för Rumänien att man inte kan smita undan sitt ansvar på det sättet. Men, istället för att någon plockade upp tråden och kom med andra idéer pepprades partiet med anklagande stoppbollar och diskussionen dog. Nu har vi fått ytterligare ett konkret exempel på varför diskussionen faktiskt måste fortsätta. Rumänien ska inte ha carte blanche för det som sker.

 

Så låt oss bli lite konkreta. Det här med att ha ett EU-försäkringskort i fickan är faktiskt inte den enda lösningen. Som svensk rekommenderas du beställa ett kort och ta med det när du reser, men om du inte hinner är det alls inte kört. Låt oss fråga Försäkringskassan:

”Hinner du inte få kortet innan du reser har du ändå det skydd som kortet ger. Om du behöver uppsöka vård när du är utomlands kan du göra på två sätt: 

  • Betala fullt pris för vården och spara alla kvitton. Då kan du begära ersättning från Försäkringskassan i efterhand.
  • Ring oss på +46 771 524 524, så kan vi faxa alla uppgifter om ditt EU-kort till sjukhuset eller hotellet där du bor. Då får du betala samma vårdkostnad som landets egna invånare.

 

Okej. Lösning ett är sannolikt inte särskilt användbar när vårdtagaren är en EU-migrant som måste tigga ihop till sin brödföda. Men tvåan låter väl både rimlig och genomförbar? Så vem ska vi faxa? Och – om faxnummer och mottagare saknas – här har vi ett konkret område att sätta press på. Som EU-medlemmar bör de rumänska myndigheterna vara kontaktbara på ett sätt motsvarande ovan. Vad jag förstår så finns det dessutom EU-medel öronmärkta för detta ärende som Rumänien inte har orkat söka i tillräcklig utsträckning. Ta upp det när du träffar ambassadören, Göran Hägglund?

Arkiv