(Be)Kämpa, makteliten!

LO:s årliga rapport om vad makteliten tjänar jämfört med en industriarbetare har landat. Löneskillnaderna är ”fortsatt stora”, meddelas det. ”År 2011 hade de 200 toppositioner som ingår i vår granskning i snitt en årlig inkomst som en vanlig industriarbetare behöver 17 år för att arbeta ihop.”

Jo, det har ju gått lite upp och ner för makteliten på senare år. I årets rapport är makteliten tillbaka på 2008 års nivåer, dvs 17 industriarbetarlöner. Däremellan, 2009, har man varit nere på 15. Det är långt ifrån maktelitens glansdagar – 2007 drog man in så mycket som 18,2 industriarbetarlöner. Med dagens ekonomiska läge i åtanke är det förmodligen långt till man åter når sådana nivåer. Kämpa, makteliten!

Under den tid jag har arbetat som ledarskribent har jag genom åren läst – och själv skrivit – många kommentarer och tankar om LO:s rapporter om maktelitens löner. Kritiken brukar ofta vara välriktad. Jag minns att Fredrik Segerfeldt ett år gjorde tankeexperimentet att ta de där maktelitpersonernas löner och dela upp den på LO-medlemmarna. 40 kronor i månaden blev det, dvs inte mycket att hänga i julgranen:

”Men låt oss ändå se vad som skulle hända, ur ett rent statiskt perspektiv, om vi delade ut elitens inkomster till LO-medlemmarna.

198 x 5 miljoner blir en ungefär en miljard. LO har ungefär 2 miljoner medlemmar. En miljard delat med 2 miljoner blir 500.

Omfördelningen skulle alltsdå innebära att industriarbetaren som enligt LO-rapporten tjänar 280 000 om året i stället skulle tjäna 280 500.  Det blir ungefär 40 spänn i månaden, eller ungefär en SL-biljett från Stockholms innerstad till Globen.

Mot det kan ställas DEN ÖKNING av den disponibla inkomsten på 1 436 kronor i månaden som industriarbetaren har fått tack vare regeringens jobbskatteavdrag.”

LO:s rapport baserar sig såklart alltid på inkomster före skatt. Allt annat vore ur spin- och lobbysynpunkt korkat. Räknade man efter skatt skulle den progressiva skatteskalan förstöra en del av den anslående effekt man får när man tex berättar att de 50 högst betalda vd:arna tjänar 46 gånger så mycket som en industriarbetare. Det där har det också kommenterats och räknats en del på genom åren. 2011 räknade till exempel skatteutredaren Eva Löfbom på Saco på just detta och fann att eliten förvisso tjänade som 15, men å andra sidan skattade som 31 industriarbetare:

”I LO-rapporten väljer man att jämföra industriarbetarens bruttolön med maktelitens inkomster av lön, kapital och näringsverksamhet. Det finns argument för att inkludera fler inkomster än bara lönen för makteliten. Men när man motiverar det med att det ger en bättre bild av den ekonomiska standarden och en rättvisande bild av klyftorna så borde man i konsekvensens namn också ta hänsyn till skatterna.  Som nyfiken skatteutredare kunde jag inte låta bli att räkna på det.

Och se, makteliten betalar i genomsnitt 31 gånger mer skatt än en genomsnittlig industriarbetare.  Makteliten har fortfarande mycket mer pengar kvar efter skatten. Men skillnaden minskar från 15 till 6 industriarbetarlöner. Samma verklighet, olika bilder där båda är intressanta och relevanta.”

Jojo, säger många. De där 200 topptyperna kanske inte gör så mycket till eller från, men poängen här är ju att LO vill diskutera och stävja girigheten i samhället.

Okej, girighet är inte alltid ett vackert karaktärsdrag, det kan jag hålla med om. Men vilken tur då att riket bara hyser 200 giriga typer! Och vilken ännu större tur att de ändå sysselsätter lite folk medan de håller på och girigbukar sig!

Själv finner jag det märkligt att LO under alla dessa år aldrig kunnat kläcka ur sig vad de då anser är en rimlig lön för exempelvis VD:arna på landets 50 största företag. Vi förstår ju av rapporternas värdeladdade ton att vare sig lönerna år 2007 eller idag anses rimliga. Kunde det inte vara ett intressant grepp att plötsligt ett år infoga något så konstruktivt som ett förslag på lämplig lönenivå?!

Då skulle alla vi kommentatorer trilla av stolen av förvåning!

Men, detta gör aldrig LO. Detta kommer LO aldrig att göra. Den enda poängen med makteliterapporterna är att skapa en luddig och inkonkret indignation gentemot såna där chefer hemma i stugorna. Man gör det på ett försåtligt sätt genom att räkna bara 200 topppositioner, men talar på ett sätt som är så svepande att många skapar sig högst orättvisa bilder av arbetsgivare i allmänhet. Vi ska komma ihåg att av landets 1 051 257 företag består 99,4 procent av sådana som har mellan 0 och 49 anställda. Vardagen och lönenivåerna för dessa vd:ar är sjumilasteg ifrån de 200 personer som LO ständigt trumpetar om för att uppröra oss över löneskillnader.

Nej, nästa år vill jag veta vad LO tycker är en rimlig lön för makteliten. Berätta! Hur många industriarbetarlöner ska de ha?