Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Upproret i Libyen och överste Gaddafis blodiga svar har fått fart på Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolin (det finns säkert någon förmåga inom Vänsterpartiet som också har uttalat sig).

De är arga på utrikesminister Carl Bildt.

Det verkar närmast som Bildt skulle vara ett slags Gaddafi-kramare.

Fridolin säger att ”i Libyen är det fullständigt självklart att man borde använda sanktioner, man borde använda varenda medel som finns för att stoppa Gaddafi från att mörda sitt folk” (SvD 25/2).

Hoppsan! Varenda medel torde innebära att Fridolin förespråkar en väpnad intervention. Även utan FN-mandat…

Möjligtvis menar dock Fridolin och Ahlin inte mer än att Bildt borde ha uttryckt sig mer kraftfullt. Det kunde han ha gjort. Det kan ju också vara en poäng att först se till att svenska medborgare i Libyen evakueras. Samtidigt finns det väl inte någon som efter Bildts uttalanden och agerande i EU kan tvivla på vems sida som Sverige står, inklusive i fråga om införandet av sanktioner. Bättre då att lägga ned krutet på Italien och Tjeckien som bromsar i EU.

Dessutom ska man inte göra sig några illusioner om att sanktioner kommer att påverka Gaddafis agerande. Däremot kan de vara viktiga som signal till hittills lojala Gaddafitjänare att de ska lämna det sjunkande skeppet.

Det är svårt att undgå intrycket att Bildtkritikerna bara är ute efter att ta några billiga inrikespolitiska poäng. Jag skulle gärna se att de gick ut med en kraftfull kritik av Kina och Ryssland som är de två länder som sätter stopp för ett mer resolut agerande från FN – vare sig det gäller deklarationer i ord eller införandet av sanktioner.

För Kina och Ryssland är blodbadet i Libyen en inre angelägenhet för Gaddafi. Det borde vara en angelägenhet för Fridolin och Ahlin.

Arkiv