Som valvakan 2006 fast tvärtom

Jag kommer ihåg valnatten 2006. Efter en lång arbetsdag tog jag mig sent på aftonen till Moderaternas valvaka på Nalen. Feststämningen var uppskruvad. När Fredrik Reinfeldt stegade ut på scenen var det som att se en livslång frustration förlösas bland de partigängare och valarbetare som stod framför scenen och blandade glädjetårar med gallskrik.

När natten fortskred anslöt sig de andra partiernas festsugna i drivor. Mest fart var det i centerpartisterna. Jag kommer från det agrara Leksand, där Centern alltid varit en dominerande, för att inte säga cementerande, kraft. De unga partydjuren på valvakan förändrade min bild av partiet för evigt.

På natten kom beskedet att Sverigedemokraterna hade gått fram kraftigt till 2,9 procent. I enskilda distrikt som Landskrona hade SD nått tvåsiffrigt. Detta var, bortsett från regeringsskiftet, den stora snackisen. I synnerhet bland folkpartisterna.

Jag stod halva natten och pratade med Nyamko Sabuni om SD:s framgångar, och vad de berodde på. Jag vill minnas att vi var överens om det mesta. Jag kom hem i gryningen.

Vid ungefär midnatt gick jag från jobbet idag. Stefan Löfven hade precis inlett sitt tal på Socialdemokraternas valvaka, och på skärmarna på jobbet hörde jag honom tacka sitt ”älskade SSU”. Några minuter senare – Löfven höll fortfarande på att tala – klev jag in Moderaternas valvaka på Clarion Sign Hotel vid Norra Bantorget.

Takbelysningen var påslagen. Tv-teamen höll på att plocka ner sina riggar. En utländsk tv-journalist gjorde sin avannonsering. De flesta hade gått hem. Vid några bord satt det folk. Jag kände knappt igen någon. Den stora buffén i mitten av salen var halväten, som om folk bara tappat aptiten.

Ljudanläggningen var avstängd. Baren var stängd. Alkoholen var bortplockad, och personalen räknade missnöjt de vad jag förmodar blygsamma intäkterna. Inte ens de där siffernördarna som brukar gilla att sitta lite avskilt och trycka på uppdatera för att ha de senaste röstetalen från val.se syntes till. Och SD var det ingen som pratade om. Det var ju ingen där. Allra minst någon som Nyamko Sabuni, vilket kunde ha behövts.

Åtta år har gått, och det tycktes som att andan har gått ur.