Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I dagarna två har Stefan Jonsson ägnat sig åt akrobatiska ordkonster i DN:s kulturdel. Han verkar lida av stor trötthet på många ord och begrepp och distanserar sig aktivt och frenetiskt.

Ingressen till dagens artikel hävdar att texterna har handlat om svensk integrationsforskning. En rättare beskrivning är att de fortsätter att mala i den svenska integrationsdebattens invanda hjulspår. Jonsson menar att regeringen struntar i forskningen. Med forskning avses bland annat Masoud Kamalis utredning ”Integrationens svarta bok” och alla dess delrapporter.

Avståndstagande från begrepp i text sker lättast genom att man behänger dem med citattecken. Således skriver Jonsson ”integrationspaket”, ”utanförskap”, alliansens ”nya” integrationspolitik, ”Sverige” och ”västerländsk humanism”, som om detta vore påhittade begrepp utan verkligt innehåll.

Fler än Jonsson härjas av begreppsledan. Även i Kamalis forskning syntes samma sak. Integration skåpades ut, av ungefär samma anledningar som vi tidigare förvisat ordet assimilation. Visst bär de båda orden delvis olika betydelser och visst kan man läsa in krav i dem, men man kan samtidigt fråga sig hur avgörande de där nyanserna är i den vardagliga politiska samhällsdebatten. Oavsett vilket ord som används brukar poängen hos användaren sällan vara krångligare än att han eller hon önskar uppnå ett samhälle där alla medborgare är med. En sådan vilja förtjänar knappast avståndstagande och avsky.

Uppgivet konstaterar Jonsson att regeringen har lagt ner Integrationsverket. Att så har skett är ännu en pusselbit i den bild han målar upp – bilden av ett samhälle vars makthavare tyst ger sitt bifall åt rasism och diskriminering.

Jonsson har visst glömt, men faktum är att Integrationsverkets nedläggning var ett av de viktigare förslagen från Kamali när han överlämnade sin slutrapport till den dåvarande – och föga förtjuste – integrationsministern Jens Orback (s).

Denna önskan har alltså nuvarande regering uppfyllt. Visserligen ville Kamali i stället att ett Introduktionsverk skulle startas och något sådant har vi inte fått, men introduktionen finns ju ändå, nedflyttad från den statliga nivån till bland annat Länsstyrelserna.

Jonsson räknar upp delar av regeringens ”integrationspaket” och menar att ambitionen att flytta invandrare från ”utanför” till ”innanför” är ihålig (Han frågar sig även vad ”innanför” är…) och att ”socialdemokratiska morötter byts mot folkpartistiska piskor”. Han förklarar inte närmre varför han betraktar det som en piska att till exempel sätta in stöd för invandrares företagande eller kompletterande högskoleutbildning.

Nästa steg är att låta påskina att det är någon sorts mörka illvilliga stråk som gör att merparten av Masoud Kamalis förslag har ignorerats.

Så enkelt är det nu inte. ”Kamali betonade social ingenjörskonst”, förklarar Jonsson troskyldigt, som om det begreppet vore det mest okontroversiella i världen.

Det är det inte. Kanske bör vi påminna om vad Kamali själv menade med social ingenjörskonst:

”Sverige behöver en ny politik vars främsta mål måste vara att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla oavsett etnicitet, kön och andra andrafierande orsaker. ”

Lika utfall. Det är stor ingenjörskonst det.

Integrationspolitiken har förvandlats till en ideologisk stridszon där fakta och kunskap står sig slätt, skriver Jonsson.

Det har han fullständigt rätt i.

Arkiv

Fler bloggar