Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Riksdagen må vara dompterad i och med decemberöverenskommelsen, men kommunerna är det inte, konstaterade jag på ledarsidan häromveckan efter att fyra folkpartister på kommunnivå gett sig in i migrations- och integrationsdebatten med ett lite mer pessimistiskt budskap än vi är vana att höra från folkpartihåll. Så är det. Politiker på riksplanet har ofta en distans till de politiska utmaningarna på marken som gör att man kan tillåta sig vaga och floskulösa löften av typen ”Vi måste se till så att fler kommer i jobb” och ”Vi måste få loss fler bostäder” och liknande. Bakom det där vi:et döljer sig sällan en riksdagsledamots aktiva insatser, utan snarare handlar det om en uppmaning nedåt i partihierarkin. Med ”vi” menas ledande kommunpolitiker. Prata vi, fixa ni. Det är de som ska vaska fram praktikplatser, boenden, dagisplatser, förskolepedagoger, SFI-lärare och sjuksköterskor.

Det var svårigheterna kring detta som de fyra folkpartister försökte uppmärksamma häromveckan och i repliken till sina kritiker idag blir budskapet bättre och tydligare:  ”450 nya förskolor, 1 900 nya förskoleavdelningar, 5 700 nya förskollärare. 3 360 nya klasser med 5 000 nya lärare. 250 nya allmänläkare på ett hundratal vårdcentraler. Och så vidare. Migrationsverkets prognoser kan relativt enkelt brytas ner till den kommunala vardagen”, skriver de och åskådliggör på så vis problemens mycket praktiska art.

Det räcker att kasta en blick på siffrorna för att inse att här räcket det inte med en fet plånbok. Varken nya skolor eller läkare ”blir till” i en handvändning och de fyra kommunpolitikerna undrar sålunda:

”Var finns dessa förskollärare, lärare och läkare? Var finns sjuksköterskorna, arbetsförmedlarna, socialsekreterarna? Många av yrkena är bristyrken redan i dag. Vårdavdelningar får stängas på grund av sjuksköterskebrist. Vårdcentraler står utan fasta läkare. Kommunerna tävlar med varandra om de få förskollärare som finns.

Och var ska verksamheterna finnas? Var finns planerna för ytterligare 450 förskolor de kommande fem åren? För de hundratals nya skolorna? För vårdcentraler och akutsjukhus?”

 

Den banala reaktionen är förstås att skicka frågorna i retur och säga ”det borde ni svara på!”. Men det är en ganska oförskämd invändning givet att kommunerna har mycket lite att säga till om när det gäller inflyttningen och man tvingas därmed se på när den kommunala servicen ställs inför allt mer omöjliga uppdrag och därmed blir alltmer otillräcklig.

Följderna blir förstås, som de själva påpekar att stödet för en generös och solidarisk integrations- och migrationspolitik undergrävs. Det sista är en mycket viktig poäng som det vore tacknämligt om fler försökte ta in. En ohållbar migrationspolitik kommer tveklöst att skada den öppenhet som präglar Sverige. Det vore en enorm förlust och det är mig en oerhörd sorg att betrakta hur trosvissa dogmatiker obekymrat styr oss allt närmare den förlusten.

 

Arkiv