Fotboll och politik

Den som var på Sergels Torg i Stockholm igår kan svårligen ha undgått att beröras av glädjescenerna. Svenska irakier av olika etnicitet och religion firade tillsammans, med sång dans och glada miner – Irak slog Saudiarabien i finalen i de asiatiska fotbollsmästerskapen med 1-0 och vann därigenom mästerskapen för första gången.

Om fotboll och annan idrott är politik eller ej har debatterats länge. De som menar att det är så brukar oftast också anse att idrotten har en instrumentell betydelse för politiken – den kan användas som propaganda för det ena eller andra budskapet.

När fotboll kan skapa enighet och förståelse mellan grupper som annars har stridit är det naturligtvis bra och fint. Tyvärr finns det också exempel på hur fotboll kan så split.
I regionen Sydossetien, på gränsen mellan Ryssland och Georgien, är det sedan en tid spänningar mellan den rysslandstillvända regeringen och den mer georgienvänliga oppositionen. Oppositionens senaste drag är att bilda ett fotbollslag, som ska delta i den georgiska ligan – och laget har klyftigt nog fått namn efter Sydossetiens huvudstad, där regeringen har sitt säte. 1969 utlöstes ett krig mellan El Salvador och Honduras efter
fotbollsmatcher mellan länderna i kvalet till 1970 års FIFA-cup (kriget
har blivit känt som 100-timmarskriget eller fotbollskriget).

Kanske är det lika bra att låta fotboll förbli fotboll och inte göra politik av det – såväl för fotbollens egen skull som för politikens.