SAC ogillar att Berns har använt ett bemanningsföretag. Detta är grundproblemet i Bernskonflikten. Det är man förstås i sin fulla rätt att göra. Gillande och ogillande står var och en fritt att utöva och uttrycka. En annan rätt som existerar är fackföreningars rätt att sätta företag i blockad.
Men SAC agerar inte emot företaget som deras medlemmar varit anställda på, utan mot Berns, och kräver att Berns anställer de personer som bemanningsföretaget har sagt upp. Det gör juridiken tveksam, minst sagt.
Ja, man har självfallet rätt att vidta stridsåtgärder. men det minsta man kan begära vid sådana är att de riktas mot arbetsgivaren. Om tyckande ska utgöra grund för konflikter kunde jag lika gärna bilda fack själv och kräva anställning hos SAC.
Det vore mig emellertid främmande. Jag har under några dagar av intensivt mejlsvarande förstått att det räcker med en kritisk notis för att väcka SAC:s vrede, så dylika tilltag ska jag nog avstå. Ilskan är dock intressant, givet hur fria tyglar man ger sig själv när det gäller metoder för att uttrycka ogillande.
Nej, underminering av SAC:s fackliga arbete sköter SAC utmärkt själva, och det var heller inte syftet med min text. Jag har inget emot facklig organisering och har själv varit fackligt aktiv. I den notis som SAC idag replikerar var jag noga med att nämna även andra organisationer än fackliga. Detta för att understryka att texten inte var någon slentrianborgerlig kritik mot blockader och fackligt arbete i allmänhet utan en kritik av vilka karaktärsdrag som omgärdar SAC och som SAC låter omgärda sig.
Deltagandet i offentliga debatter, diskussioner, manifestationer och konflikter styrs vanligen av ämnesval och engagemang. Har man en slutsats och väljer att framföra den behöver man sällan tänka efter före – annat än i termer av hur man på bästa sätt når ut och dylikt. I fallet SAC gäller andra regler. Här finns mer att tänka på, exempelvis om man som organisation eller företag ens ska våga gå i clinch med SAC.
Många som har mejlat mig under helgen hänger upp sig på ett ord, knogjärn. Så gör också SAC i sin replik. Men, det är inte knogjärnen som är poängen. Jag hade lika gärna kunnat skriva slagträn, hot eller ta till nävarna. Vad jag ville peka på är en hotfullhet som skapar en rädsla för SAC. Därav rubriken och påståendet att detta skiljer ut SAC från övriga fack i Sverige.
Själva grundkritiken bemöter SAC dessvärre inte i sin replik. Vad som antyds är emellertid en frekvent återkommande piruett om direktdemokrati och lokalt självbestämmande samt ett avståndstagande från idén om att ”disciplinera sina medlemmar”.
Jotack. Det är uppenbart att SAC inte har något som helst intresse av hur man uppfattas. Det är också problemet i ett nötskal. SAC formulerar tillspetsat i ordet disciplin, men mig veterligen krävs ingen hård disciplinering av medlemmarna i andra fack och de har inte detta imageproblem.
SAC har det bekvämt ordnat. De kan luta sig tillbaka och invänta Syndikalistiska ungdomsförbundets ”solidariska” ingripanden i olika konflikter som är SAC:s. Det är i allra högsta grad problematiskt eftersom det skapar en rädsla också för SAC, som i sin tur kan avfärda alla anklagelser eftersom ungdomsförbundet är fristående, även om man samarbetar frekvent och flitigt.
SUF:are vandaliserar SD-partilokaler. SUF:are skickar illa förtäckta hot till Berns VD, Yvonne Sörensen, om att Berns ska hålla stängt ”för er och era gästers bästa”, mejl där de i någon bisats lägger till att de inte själva är medlemmar i SAC.
Alltid är det någon - högst autonom och från alla tillräckligt frikopplad – som jobbar för att skapa rädsla och obehag, som i de uppmaningar om hembesök hos Berns Vd som har florerat på Facebook. Den delen av kampen sköts alltid vid sidan av och aldrig direkt inom SAC.
Om jag var SAC:are skulle jag finna detta problematiskt eftersom det skapar bilden av organisationen. Vi talar trots allt om ett fack som nästan håller upplösa sig självt i atomer (autonomer?) och vars medlemstal har rasat med runt två tredjedelar sedan mitten av åttiotalet. Vilket annat seriöst fack som helst hade tagit den problematiken på allvar, SAC gör inte det. De rider på den. Och pratar om att de inte vill disciplinera folk.
Den enda rimliga förklaringen till varför man vill ha det så här är att det funkar för SAC:s syften att uppfattas som en organisation med tillhörande hoftulla och oförutsägbart lynniga nätverk. Kanhända är det en framgångsstrategi i SAC:s konflikter och strider, vad vet jag? Men, väljer man den strategin har man också valt en svårare väg vad gäller trovärdighet och rykte. Och då bör man vara redo att höra kritik.
