X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Vad vill Alliansen med kulturpolitiken?” Så lyder titeln på en nysläppt rapport, som jag hade nöjet att kommentera vid ett lunchsamtal på Timbro i onsdags. Rapportförfattaren Lars Anders Johansson har levererat ett trevligt Kinderägg till rapport, med flera matnyttiga beståndsdelar. Här sammanfattas några av de viktigaste reformerna under alliansens två mandatperioder, här lanseras en del intressanta och nya siffror kring förtroendet för den förda politiken och här ges utrymme åt intervjuer med några av alliansens främsta kulturpolitiker – intervjuer som ger kött åt politiken och statistiken. Slutligen får vi en analys som lyfter fram vad som är betydelsebärande och ideologiskt intressant i bygget.

Johansson konstaterar att den tydligaste ideologiska skiljelinjen inom borgerligheten är den mellan en moderat kulturpolitisk hållning och en folkpartistisk. Den förra präglas av en kulturkonservativ syn som i huvudsak betonar kulturarvsfrågor och anrika institutioner, men som samtidigt är mest pigg på att introducera marknadsliberala inslag som bibliotek på entreprenad etc. Den senare lägger stor vikt vid bildning, höjer gärna stöden men är samtidigt mycket mer omfamnande när det kommer till nya kulturella uttryck bortom det traditionstyngda. Att detta är skiljelinjen är en riktig iakttagelse och jag tänker att den förmodligen stämmer på fler än borgerligheten. Även på den rödgröna sidan är nog detta en av de viktigare skillnaderna i syn på kulturpolitik.

 

En sak som lyfts fram som gemensam för såväl folkpartister som moderater är åsikten att borgerligheten generellt är mindre benägen att detaljstyra kulturen än de rödgröna. Jag tror att det ligger mycket i det på ett plan – det är sant att vänstern gärna fyller kulturkärlet med olika ämnen. Under min egen tid i kulturbranschen brukade sättet att pekpinna fram teman vara att utlysa olika former av tematiska ”år” för kulturen.

En annan sak som jag tror förenar, även om vägarna dit kan se lite olika ut beroende på om det är en folkpartist eller moderat du talar med, är att man har som långsiktig ambition att emancipera kulturen från staten. När man hör den vänsterpolitiska retoriken kring kultur kan det ofta låta som om kulturen var något utrotningshotat, något i ständigt behov av statlig räddning. Det högern gärna vill se är en bransch på fler ben än det statliga. Många av de borgerliga kulturreformerna kan ses ur det perspektivet. Skapande skola syftar tex inte bara till att langa in trevliga kulturupplevelser i skolan, utan också till att bygga grund för framtida kulturkonsumtion och kulturskapande. Budgetposter i all ära, men inget räddar kulturen från ett föreställt ”utrotningshot” mer än att säkra kultursugets återväxt. Även de försök att uppmuntra till fler finansieringsvägar har samma emancipationstanke i botten – även om det knappast går att säga att Alliansen har kommit hela vägen här. Man har väckt frågan, men kanske inte så mycket mer, tyvärr.

 

Det jag däremot inte håller med om är den slutsats som Johansson landar i när det gäller statistiken, som visar att förtroendet för och kunskaperna om kulturpolitiken ligger lågt. Inte ens alliansens egna väljare är särskilt muntra – endast 4 procent säger sig känna ”mycket stort förtroende” för den. Johanssons slutsats är att det låga förtroendet beror på att alliansen varit dåliga på att kommunicera genomförda kulturreformer, men här blir jag tveksam.

Förvisso visar mätningen att allmänhetens kännedom om alliansens kultursatsningar är svag. Bara runt tio procent känner till reformer som kultursamverkansmodellen och Kulturbryggan. Något fler är bekanta med de nya kulturpolitiska målen. Utifrån detta är det lätt att anta att det är borgarblockets kommunikation det är fel på.

 

Men ärligt talat, tror vi att folk hade järnkoll på de tidigare kulturpolitiska målen? Andra satsningar som få känner till är Kulturbryggan, en satsning som nyligen permanentades. Att få känner till den har dock sina naturliga skäl. Kulturbryggan är ju bara en stödfördelande instans. Som sådan mycket viktig för de kulturskapare som skickar sina projektansökningar dit förstås, men för folk i allmänhet är dylik infrastruktur inte nödvändig kunskap, lika lite som det var angeläget för dem att för några år sedan känna till Kulturbryggans föregångare, Framtidens kultur.

Kort sagt. Jag tror inte att du kan hitta någon kulturpolitisk reform som är särskilt välkänd hos befolkningen. Om något är det faktum att så många som 40 procent känner till Skapande skola en framgång, vilket också poängterades från publiken under seminariet. Också när det kommer till alliansväljarnas låga förtroende för kulturpolitiken tror jag att regeringen kan vara lugn.

Det är ju faktiskt ganska borgerligt att vara skeptisk mot kulturpolitikens välsignelser, men desto mer entusiastisk inför kulturens dito.

Arkiv