Annons

Ledarbloggen

Stig Strömholm

Stig Strömholm

”Låtar är något annat än skjortor”, har skribenten Mårten Schultz insett, och han berättar härom i SvD (3/10). ”Och upphovsrätt”, säger han, ” är något helt annat än äganderätt – både juridiskt och filosofiskt”.

Vad som utlöser detta påpekande är bland annat ett uttalande av folkpartiledaren Jan Björklund som i en debatt yttrat att upphovsrätten är en äganderätt och att hans parti står för ett starkt skydd av äganderätten. Detta tal behagade enligt skribenten självklart ”direktörerna”; så betecknas med en karakteristisk stämningsskapande term de närvarande företrädarna för skiv- och filmindustrin. Statsrådet Björklund är tydligen av artikeln att döma inte den ende som i debatten om upphovsrätten hänvisar till äganderätten och jämställer upphovsrättskränkningar med stöld.

Med anlednng av Mårten Schultz artikel bör det först sägas att det för en jurist är självklart att upphovsrätt är något annat än äganderätt och att de rättskränkningar som definieras i den immaterialrättsliga lagstiftningen är något annat än de tillgreppsbrott som brottsbalken kallar stöld. Att beteckna det ena med det andra är slarvigt språkbruk i tekniskt hänseende och kan i sämsta fall vara demagogi.

I ideologiskt , eller om man så vill moraliskt, hänseende – det är möjligen detta Schultz åsyftar med ordet ”filosofiskt” – är det emellertid lika självklart att saken ligger annorlunda till och att det finns betydande likheter mellan äganderätt och upphovsrätt. Det var med stöd av den hos borgerskapet fast förankrade äganderättsideologin som idén om ett särskilt rättsligt skydd för det intellektuella skapandets produkter och för dessas upphovsmän överhuvudtaget kunde vinna erkännande under 1700-talet och framför allt 1800-talet.

De jurister och filosofer (Kant var en av dem) som arbetade för detta skydd utnyttjade inte minst upplysningstidens starka tro på mänskliga rättigheter som det civiliserade samhällets bas. Kan någon rättighet vara mer naturlig och mer helig än skaparens rätt till sitt verk? hette det med tidstypisk retorik i den franska nationalförsamling som på 1790-talet lade grunden till kontinentaleuropeisk upphovsrättslagstiftning, alltjämt den märkvärdigt slitstarka basen för rättsområdets utveckling. De idealistiska pionjärerna skulle med indignerad häpnad läsa Schultz ord att det ” inte finns något egenvärde i att skydda upphovsrätter, till skillnad från mänskliga rättigheter.”

Vilken är då skillnaden? skulle de fråga. Uttalandet att upphovsrätten ”inte vilar på samma moraliska grundvalar som äganderätten”, av skribenten betecknad som en av de ”grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten” , skulle förvåna dem . Onödigt tillägga att den lärde docentens utalande än mer skulle förvåna de många radikala sinnen som anser äganderätt vara stöld, medan de finner skaparens rätt att njuta något frukt av sitt verk vara helt legitim.

Den jämförelse med vilken Schultz vill illustrera skillnaden mellan äganderätt och upphovsrätt måste nog betecknas som ett ganska kraftfullt intellektuellt magplask. Om någon köper en skjorta som visar sig vanprydas av en fläck, kan köparen , som skribenten med rätta säger, lämna tillbaka den och kräva att få en ny. Det är jämförelsens ena led; det handlar om vad som kallas fel i godset. Däremot kan den som ”köpt en singel på iTunes” och är missnöjd med den – det är det andra ledet i jämförelsen – inte avkräva producenten av den ifrågavarande ”låten” en låt som motsvarar hans förväntningar. Även detta uttalande är riktigt. Men dess bevisvärde är försumbart.

Vad köparen i skjortfallet vill ha och även får, är den totala förfoganderätten, givetvis inom lagens ramar, över ett fysiskt föremål. Den kallas äganderätt. Dess närmaste motsvarighet på det immaterialrättsliga området är inte den begränsade förfoganderätt som förvärvaren av en ”singel på iTunes” tillhandlar sig. Att detta är något annat än ett köp av lös egendom behöver man inte vara jurist för att begripa. Den närmaste motsvarigheten till äganderätt är den principiellt obegränsade förfoganderätt över ett upphovsrättsligt skyddat verk, inom lagens ramar och föremålets möjliga användningsområde, som kallas upphovsrätt.

Om denna rättighet vid överlåtelsen lider av sådana brister som utgör fel i godset – eftersom det handlar om förvärv av en rättighet är det framför allt rättsliga fel, till exempel att upphovsrätten till verket redan överlåtits till annan, – är förvärvarens situation likartad med den missnöjde skjortköparens. Förvärvaren kan väcka talan mot överlåtaren. Kvalitativa fel i prestationen är vanskliga men på många områden fullt möjliga att konstatera. Hur det i det hänseendet förhåller sig i fråga om de ”låtar” som förefaller att utgöra debattörens enda referensobjekt kan jag inte uttala mig om. Men upphovsrättens regler gäller också romaner, symfonier, dikter, konstverk och liknande mindre lönsamma produkter, vilkas skapare för sin existens är beroende av denna rättighet.. Skulle upphovsrättsförvärvet innebära en beställning, där föremålets egenskaper anges i avtalet, skulle den rättsliga likheten med skjortköpet vara än mer påtaglig. Om beställningen dessutom avser äganderätt till ”låtens” fysiska original, är överensstämmelsen naturligtvis total Men det är en annan historia.

Upphovsrätt är inte något lättillgängligt rättsområde, vare sig juridiskt eller filosofiskt.. Det är tydligt. Dess nära samband med yttrandefriheten blir ofta bortglömt men är i ett historiskt perspektiv fundamentalt. Att den tekniska och ekonomiska utvecklingen under de senaste årtiondena har gjort storföretag och deras ledare till betydelsefulla och mäktiga internationella aktörer på området innefattar otvivelaktigt problem, som kräver överväganden och som även kan kräva rättsliga förändringar, men det legitimerar varken de rättskränkningar eller den populistiska förkunnelse som tycks utöva en så stark dragningskraft på generationer som i skolan inte lärt sig mycket om samhällenas och idéernas historia men som på dagis fått lära sig att ”ta för sig” varhelst det är möjligt.

Stig Strömholm

professor em

fd rektor för Uppsala universitet

Arkiv