Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Oavsett i vilken kommun eller vilket landsting du bor, oavsett vilket parti du lutar åt att rösta på, finns all anledning att betänka detta: De som nu ber om din röst i valet, ber om förtroendet att på bästa tänkbara sätt förvalta dina och andras skattepengar. Martin ’Slöseriombudsmannen’ Borgs senaste dokumentärfilm Någon annan betalar – En film om slöseri med dina skattepengar rekommenderas därför. Eller snarare anbefalles. Och den är i vissa delar gruvlig. Som Borgs själv uttrycker det vid ett tillfälle i filmen ”Ett sånt totalt mörker.”

I varje parti och sannolikt i varje politisk församling (verkar det) finns förtroendevalda som ser de gemensamma skatteintäkterna som sina att fritt fördela och spendera på sådant man för stunden finner lockande. Inte sällan – och ni känner igen det – med intentionen att ”sätta kommunen på kartan” (varför nu det tycks vara många lokalpolitikers färmsta drivkraft?). I samma församlingar finns också de som hushållar väl, som ser till att det som är allra viktigast alltid kommer först. De som alltid yrkar att de svagaste ska få och måste gå föst, medan de som klarar sig själva ska fortsätta göra just det. Varje skattekrona är värdefull när den kommer de behövande till del, och bortkastad när den går till trams. På det senare finns otaliga exempel i Borgs film. Och de som hittat på idiotprojekten finns där och försvarar dem, som vore det deras egna barn.

Stina Oscarsson gav redan igår en recension av filmen. I DN Kultur skriver hon att filmen liknar ett trollleritrick med syfte att få oss att titta åt ett annat håll än det vi borde titta åt. Hon finner Borgs film främst vara en kritik av skattefinansierad välfärd och fortsätter sedan till den traditionella vänsteranalysen Den enes bröd är den andras död. Hennes invändning är att Borgs film flyttar fokus från det egentliga problemet; att den rika världen ” lever på bekostnad av fattiga länder, vi lever på kredit från kommande generationer”.

Man kan naturligtvis mycket väl i frågasätta den generella välfärdsstaten och hävda att en selektiv vore bättre just för dem som mest behöver den. Istället för allt till alla; Mer till dem som verkligen behöver. Men, det är nu inte alls var Borgs gör. I stället gör han faktiskt det som Oscarsson delvis efterfrågar. Han kritiserar och avslöjar dem som tycker det är okej att gravt skuldsätta kommande generationer för att finanseria allt från medeltidsbyar till upplevelsecentra eller dimmaskiner i rondeller.

Att den dygdiga och samvetsgranna förtroendevalda som inser att skattepengarna inte är hans eller hennes egna trodde jag var ett ideal som sträckte sig över partigränser, över höger och vänster. Men kanske hör det idealet främst hemma inom borgerligheten?

 

Arkiv

Fler bloggar