Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Låt mig börja med att slå fast en gång för alla att islamofobi är ett stort problem. Om inte annat visar en del av reaktionerna på Omar Mustafas petning ur Socialdemokraternas partistyrelse att det på sina håll förekommer en närmast fobisk rädsla för islam.

Samtidigt är det beklämmande med det höga tonläget där en mängd debattörer anklagas för att vara islamofober. På Aftonbladets debattsida (24/4) skriver Amin Kharraki för Islamiska förbundets räkning om hur islamofob rapporteringen om Omar Mustafa har varit. Det är ett argument han har upprepat i både SVT:s Agenda och Debatt. Statsvetaren Marie Demker har med en liknande tankegång jämfört Mustafa-gate med Dreyfus-affären. Då var det antisemitism som gjorde att man misstänkliggjorde Dreyfus, och nu är det islamofobi som får socialdemokrater att misstänkliggöra Omar Mustafa, anser Demker. Så vad är islamofobi egentligen? Och när är det relevant att tala om det?

I sin skrift Orientalism från 1978 var Edward Said först med att använda ordet islamofobi. För Väst var Islam den andre, något främmande att ta spjärn mot i den egna självbilden. Saids förenklade teori har tyvärr präglat senare års förståelse av relationen mellan öst och väst. Därför är det viktigt att nyansera debatten om islamofobi, som i stort följer den sedvanliga dramaturgin: ”Vi” är dumma, ”de” är offer.

Brännpunkt (24/4) skriver teologidoktoranden Josef Edebol bra om islamofobi: ”Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand.”

Frågorna om varför Islamiska förbundet har haft flera artiklar skrivna av djupt konservativa muslimer engagerade i Muslimska brödraskapet, på sin sajt är inte islamofobiska. Visst, texterna var inte stadgar. Men de ansågs som tillräckligt viktiga och angelägna för att läggas upp på sidan. Det var först när kritiken kom som de togs ned. Knappast förtroendeingivande. Och varför låg de på sidan över huvud taget om förbundet inte stod för innehållet i dem? Och varför låg bara den sortens texter där, och inte texter av exempelvis muslimska feminister och hbt-muslimer? För det finns sådana också. Islam är inte en enda, utan rymmer många tolkningar och riktningar. Därför är kritiken av Islamiska förbundet inte heller en kritik av islam, eller av muslimer. Det handlar om att ta reda på vad förbundet faktiskt står för, vilket det kommer motstridiga besked om.

Att ifrågasätta valet till S partistyrelse av Omar Mustafa som har bjudit in människor som sprider antisemitism är inte heller islamofobiskt. Nalin Pekgul skriver på DN Debatt om detta (18/4): ”I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt.”

Att behandla kritik av Islamiska förbundet som kritik mot muslimer antyder att alla muslimer är likadana, vilket inte stämmer.

Kharraki och andra med honom, till exempel den socialdemokratiska och kristna föreningen Tro och solidaritet, försöker rama in konflikten till att handla om islam. Men då gör de sig själva skyldiga till att på islamofobiskt manér klumpa ihop den heterogena gruppen muslimer till en enda massa. Kritik mot Islamiska förbundet blir då automatiskt kritik av muslimer generellt. Islamiska förbundet har allt att tjäna på det, eftersom de gärna vill framstå som talespersoner för en mycket större grupp muslimer än de medlemmar de faktiskt har. Men tanken är lika absurd som att Livets ord skulle påstå att de talade för Sveriges alla kristna.

Anklagelser om islamofobi bör användas med försiktighet. Annars tappar ordet sitt värde. I ett sekulärt samhälle har man rätt att utöva sin religion, men man har ingen rätt till särskild hänsyn. Tolerans handlar om att man inte vill tvinga på någon sina egna föreställningar genom lagar och bestämmelser. Men tolerans innebär inte att man kan begära att man ska fredas från kritik. Det kan vara värt att komma ihåg nu när islamofobianklagelsen svingas runt till höger och vänster. Det är helt okej att kritisera föreställningar och åsikter, oavsett om de har sitt ursprung i religion, ideologi eller kultur. Det handlar i grunden om respekt – att man uppfattar andra som jämlikar med samma fattningsförmåga som man själv. Det finns till exempel inte fler ursäkter för en antisemit, bara för att denne kommer från Mellanöstern. Varken kommunister, liberaler, kristna eller muslimer kan eller bör fredas från kritik. Alla sanningsanspråk och trosuppfattningar måste tåla att bemötas. Det gäller även Islamiska förbundet.

Arkiv