X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det är inte länge sedan världen och inte minst Österrike chockades av Natascha Kampuschs öde. Nu rullas en ny ”källarhistoria” upp och österrikarna frågar sig hur det kunnat ske.

Det är inte konstigt att de frågorna ställs. Och kanske finns det en kultur av att ”inte lägga sig i”. Samtidigt var både Nataschas fångvaktare, liksom den 73-årige mannen i Amstetten så noggranna att det är svårt att skylla ens de närmsta grannarna för att det ingenting har sett.

Däremot är det svårt att förstå hur mormodern, den inspärrade 42-åriga dotterns mor, lyckats förbli okunnig om vad som pågått i hennes eget hus och i hennes makes regi.

Alltihop är så sjukt och så osannolikt att skräckromaner förbleknar. Obegripligt ont är det och obegripligt ont gör det att läsa om det.

I det aktuella fallet har en kvinna varit inlåst i 24 år. Det är ofattligt länge.

Hon har fått sju barn med sin far sedan han förgripit sig på henne oräkneliga gånger. Det är information som knappt går att ta in.

Samtidigt ska man inte bara stirra på siffrorna. Den här gången är det 24 och sju. I andra fall finns inga år av inlåsning, inga födda barn men likafullt sker övergrepp och lika förfärligt är det i de fallen.

Hur kunde österrikarna missa det här?

Tja. Hur kunde vi missa fallet Louise? Hur kunde Bobby få leva i den misär han gjorde?

I Amstetten har myndigheterna låtit sig luras tre gånger och ombesörjt tre adoptionsärenden utan vidare frågor kring de barn som enligt uppgift bara lämnats på trappan. Säkert rutinenligt, men så här i efterhand ändå underligt att ingen reagerade.

I fallet Louise blinkade varningssignalerna frenetiskt, men ändå stängdes myndigheternas ögon och öron inför obehaget.

Vi kan skapa nästan heltäckande rutiner. De kan vara nära nog vattentäta, men ändå aldrig helt – om vi vill ha kvar någon spillra av privat sfär, och det vill vi.

Otäcka öden kommer alltid ha ett litet spelrum. I slutändan handlar det, rutinerna till trots, om att enskilda måste ta hand om andra enskilda människor. Möjligen tänker vi ibland så mycket på rutiner att vi glömmer att påminna varandra om den saken.

Arkiv