När jag smeker en tax

Jag känner en rar liten tax som så snart du slår dig ner i en soffa begär att bli upplyft i knät. Väl där lägger hon sig omedelbums på rygg och fläker ut sig med den oblyghet som bara ett djur kan ha och kräver att man klappar henne över hela den lååånga taxmagen.

Detta, mina vänner, innebär att jag…

i långsamma, mjuka

smekningar berör

var och en

av hennes små spenar.

Upprepade gånger.

Blir jag trött i armen och lägger av så tjurar och gnyr hon.

Om du som läser detta inte är dum som en riksdagsledamot, så vet du att detta inte är några konstigheter. Då vet du att jag inte har ihop det med en tax.

I dag har Expressen fångat upp den par veckor gamla nyheten om att det på YouTube florerar ett klipp där Eskil Erlandsson i en riksdagsdebatt beskriver diverse möten mellan djur och människor. Jag skrev om saken här på ledarbloggen för några veckor sedan.

Visst. Det ena exemplet Erlandsson beskriver är väl ungefär just precis vad som sker när jag sitter och klappar nämnda tax. Det andra däremot är ju, milt uttryckt, ett mer uppseendeväckande skeende.

Det finns förstås en anledning till varför ministern väljer att nämna båda i debatten. Den anledningen är att han redan upprepat sig många gånger om inför döva riksdagsöron och försökt förklara att i en lagstiftningsfråga som denna föreligger faktiskt en gränsdragningsproblematik.

Om något förvånar mig i den här uppblåsta icke-skandalen så är det att riksdagsledamöterna inte förstår det.

Nu hakar alltså Expressen på och intervjuar ett antal politiker om det famösa uttalandet i talarstolen.

Ulf Holm (mp), säger:

Jag har själv hund, men jag skulle aldrig få för mig något sådant. Det är för jäkligt. Han kan inte säga så.

samt:

Man undrar verkligen vad han själv funderar på när han uttrycker något sådant. Han är ute på ett sluttande plan.

Monica Green (s), vars interpellation var den som debatterades pratar också på:

Jag blev helt paff över att han sade så. För att han blandade ihop sin egen sexualitet, eller jag vet inte vad han gjorde. (—) Men jag ville inte gå in i det, för jag ville inte lägga mig på den låga nivån.

Även ordföranden för Djurens rätt får tycka till och menar att: ”det verkar tyda på stor okunskap”.

Dessutom bjuds det på faktaruta, i vilken det står att det enligt Djurskyddsmyndigheten uppdagades 209 fall av misstänkt djursex mellan 2000 och 2005.

Det låter konstigt. För i genomgångar som gjorts har samma Djurskyddsmyndighet landat i en siffra på runt 220 fall – räknat från 1970-talet. Av dessa är det ett tiotal som kan räknas som någon form av övergrepp av sexuell natur, övriga är helt enkelt djurmisshandel och tortyr som ändå inte skulle dömas enligt en eventuell lagstiftning om tidelag.

Vad är det egentligen i den här larviga nyheten som ”tyder på stor okunskap”?

Är det ministern som tar lagstiftningsarbetet på allvar och lyfter de frågor som tveklöst måste upp om vi faktiskt vill stifta denna lag?

Eller är det månne riksdagsledamöterna, vars reaktioner på hans uttalanden tyder på att de faktiskt skulle vilja bura in mig när jag klappat en tax?