Från kulturhöger till kulturvänster, i dag förenas kultursidorna i helig vrede över uttalanden från kulturministern. Man skulle kanske kunna tro att en bloggpost från denna sida, allt enligt gängse kulturdebattsdramaturgi, nu kommer att träda in till Lena Adelsohn Liljeroths försvar.

Näpp. Det kommer inte att hända.

Vad har hänt? Jo, kulturministern har, som delförklaring till att näringslivet uteblir i frågan om att sponsra ett eventuellt nytt operahuset, angett kulturjournalistiken. Kopplingen kan verka oklar, men enligt Adelsohn Liljeroth är det alltså på det viset att ”kulturjournalistiken spär på näringslivets rädsla för att satsa på kulturen”. Bland annat genom att vara för exkluderande och kritisk. Adelsohn Liljeroth menar vidare att många kulturjournalister skriver för ”de redan frälsta”.

Men jösses. Det är väl inte journalisternas uppdrag att flörta fram ett kulturintresse hos näringslivet? Det kan måhända vara en enskild kulturaktörs uppgift att söka lämpliga samarbetsprojekt när så är möjligt, men hur man kan få sponsringsdiskussionen till att hela kulturbranschens uppgift – utövare som beskrivare – skulle vara att uppträda allmänt behagsjukt för att skapa ett tänkt ymnighetshorn av sponsring är för mig ren mystik. Dessutom låter det som ganska tråkig journalistik.

Läs välskriven och skojig höger- respektive vänsterilska i Expressen respektive Aftonbladet!