Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Jag tycker om sill men bara därför vill jag inte att alla ska tvingas äta sill. Med humor avväpnade Göran Hägglund kritiska frågor från Anna Hedenmo och Mats Knutson om kvotering av föräldraförsäkringen (det tvång som De rödgröna vill men ännu inte vågar införa).

För att leda ett parti som balanserar på gränsen till att åka ut ur riksdagen var KD-ledaren avspänd i SVT:s partiledarutfrågning. Trygg. För att sammanfatta var budskapet att ”jag gör ett bra jobb som socialminister”.

Han påminde om att kömiljarden har blivit rena mirakelmedicinen för att korta köerna. Den förra S-regeringen hade inte ens en susning om hur långa köerna var. Samtidigt har reformeringen av sjukförsäkringen gjort att Sverige har blivit mycket friskare.

Och pensionärerna fick förstås sitt.

Ingen verkar vilja andas om att kejsaren inte är fullt så påklädd som det påstås. Som de båda ekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström påpekat på DN-debatt:

”Diskussionen om straffbeskattning av pensionärerna är i grunden felaktig. I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Anledningen är arbetsgivar¬avgifterna, av vilka till exempel den allmänna löneavgiften betraktas som en ren skatt. Påståendet att pensionärer är missgynnade stämmer därför inte.”

Det är inte överdrivet mycket, för att uttryck det milt, idédebatt i valrörelsen. KD är det stora undantaget. Med ”verklighetens folk” höjde man adrenalinnivån på den kulturradikala kanten, men det verkligt viktiga är frågeställning om var politikens gränser ska gå.

Visserligen är inte KD, som Knutson och Hedenmo gav rikliga exempel på, Guds bästa barn när det gäller att hålla de politiska klåfingrarna borta, men desto modigare att våga inleda debatten. Och den är viktigt. Det är början till berättelsen om det borgerliga Sverige.

Arkiv