X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Ni flyttar till ett område och ni förökar er och förökar er tills varje naturresurs är förbrukad och det enda sättet ni kan överleva på är att sprida er till ett annat område. Det finns en annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet du vad det är? Ett virus. Människan är en sjukdom, den här planetens cancer. Ni är en pest och vi är botemedlet.

Det konstaterar Agent Smith i The Matrix (1999). Vår kultur är fylld med undergångsskildringar. Och det finns en apokalyps för alla, skräddarsydd för just din specifika pessimism: Naturkatastrofer eller zombies, aliens eller världskrig, epidemier eller sterilitet, robotar eller Guds vrede, you name it. Det väsentliga är att mänskligheten går under. Så att det äntligen kan bli frid på jorden. Det märks även i medelklassfetischen för oförstörd natur: Vi vill radera alla spår efter oss själva. Mänskligheten är oändligt trött på sig själv.

Att tron på framsteg framställs som hybris har en lång och fin tradition. I Faust-myten, bäst känd i Goethes version, offrar Faust sin själ till djävulen för att få gränslös kunskap och jordisk njutning. Det går åt helvete kan man säga. Den briljante grekiska vetenskapsmannen Daidalos tillverkade enligt myten vingar till sig själv och sin son Ikaros för att fly från fångenskapen på Kreta. Men Ikaros flög för nära solen och störtade i havet. Titanen Prometheus straffades av Olympens gudar för att han förde elden till människan. Men kanske är den allra äldsta myten hur Eva lurades av ormen i Edens lustgård att äta av det fina, röda äpplet. Kunskapstörst är intimt förknippad med Syndafallet. Denna föreställning finns nedärvd i vår kulturs DNA.

Expressen kultur (24/5) gör Helena Granström debut som medarbetare med att skriva om mytiska trosinslag hos både klimatalarmister och klimatförnekare. Själv verkar hon luta åt att förnekarna gör sig skyldiga till den värsta synden – övermod. ”Den teknologiska utvecklingsoptimismen är en del av den kulturella framstegsmyt som fogar in oss i en evig rörelse framåt; som talar om att människans tillvaro ständigt blir bättre, rikare, friare.”

Låt oss stanna kvar i bibeln en liten stund, tillsammans med Granströms citat. I New York Times (10/5) jämförde klimatforskaren Richard B. Alley dagens mänsklighet med Titanic som för sent började väja för undergången – en symbol för vår oförlåtliga arrogans. I nyutkomna boken The Fanaticism of the Apocalypse (2013) jämför författaren Pascal Bruckner myten om Noas ark, där Noa med hjälp av teknologi och sitt förnuft lyckas rädda världens djur undan Syndafloden, med den allt vanligare Titanic-metaforen. Titanic är en sorts anti-ark. Där Noas klokhet räddade honom, är det övermod som sänker Titanic. ”Vetenskapen är nu den anklagade: den har förändrat världen men inte botat den”, skriver Bruckner. Som på beställning skriver Helena Granström: ”Destruktiva praktiker kan fortgå, eftersom de i framtiden inte längre kommer att vara destruktiva. Med de troendes tillförsikt inväntar vi nya tekniker för vattenrening, avgasrening och koldioxidreduktion”. Ohoj för isberget!

Vår kultur har en undergångsgen som manifesteras i generation efter generation. Ständigt i väntan på den yttersta dagen som vi alltid tror väntar precis runt hörnet. Det är svårt att inte bli hyponkondriker i ett samhälle som hela tiden bombarderar oss med budskapet att paranoian stämmer: Vi håller på att ha ihjäl oss själva. Varenda matbit innehåller gifter, varenda andetag någon förfärlig gas.

Tidigare hade vi präster, i dag har vi ekologisterna. De är våra nya överjag: Du får inte göra si, du måste göra så. Man får inte konsumera, man får inte resa, absolut inte äta kött. Bäst vore om alla började leva som Amish-folket, utan modern teknologi, med långa insiktsfulla skägg. Odla små primitiva trädgårdar. I annat fall bör man åtminstone ha ett dåligt samvete som gnager. Jag misstänker att det är med vissa miljövurmare som med vogonen Prostetnic Vogon Jeltz i boken Liftarens guide till galaxen: Det är först när hela världen har upphört som man kan känna lugn. Inga mänskliga avtryck längre. Äntligen.

Tanken om mänsklig hybris har stor resonans i både miljörörelsen och populärkulturen. I filmen Avatar från 2009 kommer människorna till den jungfruliga planeten Pandora. Målet är givetvis att utvinna resurser, att synda, vilket leder till att de med gigantiska maskiner skövlar skogen. Men planetens ädla vildar Na’vi gör tappert motstånd med sina pilbågar. De lever i samklang med naturen, ridande på drakar och andra häftiga djur som vagt liknar utdöda djur från Jorden, medan de brutala människorna symboliskt nog inte ens kan andas luften utan gasmask. I slutet av filmen inser man att jorden, via det pekoralt namngivna trädet Tree of souls, har ett eget liv. Att filmen blev en stor succé beror delvis på att den är en färgsprakande äventyrsresa, men också på att den förmedlar utbredda andliga föreställningar: Man använder naturen för att fördöma människor. I och med Guds flykt från våra sekulära medvetanden har vi börjat återbesjäla naturen. Och naturen används för att med buktal aga människan för hennes arrogans. Knäböj inför din nya gud – Naturen! Optimism inför framtiden, inför människans förmåga att lösa problem, har blivit om möjligt mer sällsynt än lönsamma vindkraftverk. Att tro på människans förnuft och förmåga till framsteg är detsamma som att säga att man köpt en biljett till Titanic. Övermod. Glupskhet. Flyg inte för nära solen.

Vår kultur har blivit besatt av sin egen undergång. Var och varannan film är en dystopi, apokalyptisk eller postapokalyptisk. Kanske är vi så utleda på oss själva att det bara är genom att stirra civilisationens undergång i vitögat som vi återfår förmågan att känna en gnutta hopp. Äntligen får man börja om! Utan trängselskatter och utsläppsrätter. Endast några få överlevande – O ljuva tanke!. Som ett nytt Eden! Fast utan äpplen. Givetvis odlar vi bara ekologiska potatisar där.

Arkiv