X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag skrev en bloggpost som fick ett svar.  Kan inte riktigt se att svaret tillför så mycket nytt, snarare är det väl ett förtydligande av den kritik som redan luftats. Ber därför bloggläsarna om ursäkt för tjatigheten i att även jag, åtminstone delvis, upprepar något av min egen kritik från föregående inlägg.

Vad jag kritiserar är att Hadley-Kamptz i ena stunden accepterar ett spektra av exempel på näthat, där allt som nämns inte alls är rent sexualiserade aggressioner, för att i nästa stund utvisa en skara exempel, hävda att de vattnar ur då de saknar dessa ingredienser eller inte broderar dem tillräckligt väl. Jag undrar, och resonerar i min text kring möjliga förklaringar till, varför hon gör så. Jag får inget svar på det i hennes replik, annat än att hon skriver att hon tycker att det vore bra om vi kunde hålla kvar vid att tala om specifikt sexualiserade hot, som polisen bör ta på större allvar. Om polisens och arbetsgivarnas ansvar råder ingen oenighet – jag poängterade samma sak i min bloggpost.

 

Kort sagt. När Paulina Neuding ger en rad exempel av olika nyanser känner Hadley-Kamptz att hon svepande måste kalla dem ”att inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan”, trots att detta varken är poängen eller vad som har skett.

Lägg därtill att hon då helt bortser ifrån att i debattens huvudsakliga inlägg (Uppdrag Granskning, ett par texter på Aftonbladet m.m.) har vi vid sidan av gräsliga exempel på det sexualiserade hatet sett alltifrån ”borde inte du stå vid spisen” till ”du ska bara hålla käft” och ”Vem tror du att du är jävla kärring?” Dessa har inte föranlett samma reaktioner, dvs Hadley-Kamptz har pga dem inte funnit det nödvändigt att anklaga andra kolleger för att relativisera debatten med exempel som saknar det helt nödvändiga kriteriet sexualiserad aggression.

Det kanske inte är avsikten, men kravet framstår då som en efterhandskonstruktion som syftar till att diskvalificera viss utsatthet i diskussionen om näthat.

 

Låt oss dessutom grotta ner oss lite i en analys av det könsliga i relation till kravet på just sexualiserade hot. Vi människor, oavsett ideologisk tillhörighet, verkar väldigt benägna att kliva bakåt och använda oss av minst sagt traditionella könsmönster och gammalmodiga könsroller när vi hatar och hotar varandra. Det syns tydligt i just de grova sexualiserade hoten som många kvinnor får, där förövarna riktar in sig direkt på kvinnornas kroppsliga integritet eftersom vår dygd traditionellt har varit en känslig måltavla inte bara för kvinnan själv, utan även har varit något påverkat hennes sociala status och hennes omgivnings dito.

Motsvarande rent kroppsliga motiv existerar traditionellt sett inte på den manliga sidan, vilket gör det ganska svårt eller rentav omöjligt för män att ”leva upp” till det krav på ”sexualiserad aggression” som Hadley-Kamptz har stipulerat i näthatsdebatten. Däremot kan man nog väldigt ofta hitta exempel på att män hotas på ett sätt som i någon mening är den sexualiserade motsvarigheten till de hot kvinnor får – nämligen att män hotas via sina nära. Man talar om och hotar deras barn, deras mor, deras fru, dvs sådant som enligt samma traditionella könsroller är avgörande för mannens heder och värde som man. Det rent fysiska sexualiserade hotet mot ett kön eller en kropp kanske saknas, men vi ska heller inte underskatta skräcken i den sortens utvidgade hot.

 

Hadley-Kamptz får det att låta som om jag tycker att alla exempel som florerar i debatten är lika illa. Det är rätt självklart att jag inte tycker det. Varför skulle jag annars diskutera det särskilda allvaret i det som är reella brott som förtal och hot? Varför skulle jag annars resonera kring att vi kvinnor som en konsekvens av att vårt samhälle är patriarkalt och under förändring kommer att få mer skit än män?

Jag har aldrig sagt att det inte är skillnad på jävla idiot eller jävla hora. Inte heller är jag av åsikten att Badlands Hyena sprider hat. Förstår inte varför jag ska behöva bemöta dessa påståenden, än mindre vad jag har att göra med dumheter som har dykt upp i Isobel Hadley-Kamptz kommentarsfält. Tycker vi har nog med vår egen diskussion. Det faktum att Hadley-Kamptz bortser ifrån delar av min kritik för att istället bemöta en opublicerad kommentar på sin egen blogg är väl talande på något sätt, antar jag.

Inte heller menar jag att det inte är skillnad på anonyma mordhot och mer eller mindre hetsande/hätska uttalanden från etablerade debattörer. Givetvis är det skillnad och skulle vi vänta på att Aftonbladets ledarsida hotade att steka upp någons bröst fick vi säkert vänta länge. Ingen har jämställt dessa två saker. (Och snälla. Kan vi inte en gång för alla sluta med den twitterska piruett som går ut på att så fort någon introducerar parallella tankar i en debatt så kommer den förutsägbara anklagelsen om att man jämställer? Det går faktiskt att tala om parallelliteter och nyanser utan att förlora insikten om skalor och moral.)

 

Poängen är alltså inte att jämställa, utan att peka på att i båda fallen mottar människor, oftast kvinnor, hat och hot från anonyma läsare, kommentarsfältstroll, brevskrivare och mejlare. Men bara i det ena fallet har dessa hatare dessutom mer eller mindre fått klartecken från etablerade debattörer som sätter ribban – och hyllas för det. Det är en mycket enkel poäng. Jag tror inte att jag kan förtydliga den mer än så här.

 

Arkiv