X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Sveriges säkerhetspolitik vilar på den ensidiga Solidaritetsförklaring som riksdagen har antagit:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Målet för det svenska försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.”

Den hjälp som vi förväntar oss kan i praktiken bara komma via Nato.

Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen fick i går i SVT 1:s Hübinette följande fråga:

”Skulle Nato rädda Sverige om vi blev anfallna av främmande makt?”

Och svaret blev det självklara:

”En hypotetisk fråga, men nej, det kan Sverige inte räkna med. Vi skyddar våra medlemsländer.”

Det är ju så det är.

Som icke-medlem i Nato kan Sverige inte med automatik räkna med hjälp från Nato.

Tydligare än så kan inte det inte illustreras att Solidaritetsförklaringen borde döpas om till vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen.

Och saken blir knappast mer förväntansfull eftersom Sverige har en synnerligen begränsad förmåga att ta emot den militära hjälp som vi hoppas att få från Nato – och som om den var på plats dessutom skulle verka avhållande i ett skymningsläge.

För att inte tala om betydelsen för rikets säkerhet om Sverige tog steget in i Nato – i stället för att som nu försöka öka hoppet om hjälp genom att bidra till Nato:s säkerhetsinsatser i världen.

Arkiv