Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag gråter där jag sitter vid mitt frukostbord och lyssnar på Patrik Sjöberg i P1 Morgon. Gråter för att jag blir så imponerad och rörd av hans mod, hans tonfall och sätt att prata om allt som hänt. Det är uppenbart att Sjöberg har stött och blött det här en del och att han till slut kommit fram till att det inte ger honom något att underhålla sin själs sår som om de var värda att bevara eller underhålla. Han noterar små gester där Nousiainen försökt legitimera även öppen intimitet som att hålla i handen genom att kalla sig Sjöbergs styvfar, men han noterar dem med axelryckningen hos någon som levt det vi andra knappt kan fatta.

Sjöberg talar utan omsvep och är nästan skoningslöst frank. Han ser att han manipulerats och utnyttjats, men han ser också sina egna val – som när han osentimentalt konstaterar att valet att flytta med Viljo Nousiainen när denne separerade från Sjöbergs mor var enkelt – ”jag skulle bli världens bästas höjdhoppare”. I radion pekar han själv på ögonblicket då han blev far som lite av en vändpunkt, stunden då han insåg att annat och andra är värt mer här i livet, mer än de egna sorgernas ältande.

 

Bland de många TT-telegrammen om saken hittar jag ett par där Niklas Långström, psykiatriprofessor på Karolinska institutet och forskningsledare inom Kriminalvården, intervjuas. Han menar att ”Sjöbergs bok beskriver komplexiteten kring sexövergrepp mot unga bra: Å ena sidan var Viljo Nousiainen en duktig person som hjälpte Patrik Sjöberg att bli en världsstjärna, å andra sidan utnyttjade han honom.”

”Långström påpekar att Sjöbergs bok också kan nyansera debatten om hur det går för dem som utsatts för övergrepp, där det ofta sägs att de skadas för livet. Övergreppsoffer löper förvisso en ökad risk att drabbas av ohälsa som depressioner, självskadebeteende, missbruk och sexuella svårigheter.

Men internationell forskning visar entydigt att de allra flesta som utsätts inte förstörs för resten av livet. Det är viktigt att veta att det går att klara sig bra, även om övergreppen i sig naturligtvis är helt oacceptabla, säger han.

TT: Vad betyder det för utsatta att Sjöberg berättar nu?

Det kommer förhoppningsvis att underlätta för barn att berätta när något sker. Och det är bra att personer med pedofili inte bara beskrivs som onda eller otäcka farbröder i en park. De flesta som utsätts drabbas trots allt av en anhörig eller bekant.”

 

Sjöberg själv har givetvis ett mer direkt perspektiv. Han nämner återkommande sin egen dotter och tänker uppenbarligen mycket på barn i idrottsvärlden idag och varnar för att ”pedofiler finns där ungdomar finns”. Den delen är förstås viktig, inte minst av förebyggande skäl. Men, därutöver har Sjöberg i och med det här kanske blivit förebild nu mer än någonsin förut – i bemärkelsen att han är beviset på att det går att vara offer för övergrepp utan att gå totalt sönder, som Långström påpekar.

Den dimensionen är sannolikt ovärderlig och Sjöberg ska ha tack som ger den ett ansikte.

 

Offer för brott och övergrepp måste alltid omhuldas och tas om hand av samhället, men ibland blir omhändertagandet en mall och en förlamande filt skapad av de människor som inte vet hur det är och inte heller kan föreställa sig. Det gäller alltifrån hur våldtäktsoffer till rånoffer behandlas. Samhället i stort sätter upp mallar för ”väntade” reaktioner, ibland utifrån hur vi  tror att vi hade reagerat på något liknande.

Saken är dock den att tanken på och rädslan för att råka ut för förskräcklighet A, B eller C är någonting väsentligt skilt från att faktiskt råka ut för det. Påfallande ofta hör man också brottsoffer i efterhand uttrycka förvåning för att de inte reagerade alls som de hade föreställt sig att de skulle, varken i en given situation eller efteråt.

 

När vi talar om sådant som det Patrik Sjöberg nu gått ut och berättat om använder vi ofta ordet ”ofattbart”. Det är ett adekvat ordval, men jag tror kanske inte att vi alltid stannar upp och funderar över om vi med detta ordval är ute efter att understryka själva ämnets tyngd, eller om vi verkligen verkligen är ödmjuka inför hur lite vi fattar – både om oss själva och andra.

 

Arkiv