Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Den så kallade Skuggutredningen, som har som mål att utgöra ett alternativ till den borgerliga regeringens kulturpolitiska arbete, har fått utstå kritik här i ledarbloggen, på ledarsidan (1, 2) och i den övriga bloggosfären, men den har varit svår att undvika givet de dumheter som Skuggutredningens primus motor Stina Oscarson hävt ur sig.
Det blir lätt pinsamt om man försöker framstå som seriös politisk debattör och samtidigt ifrågasätter demokratin, förespråkar upplyst despoti och vill inskränka press- och yttrandefriheten.
Oscarson har nu, på känt manér, börjat retuschera historien. Hennes inlägg om att kulturministrar bör avskaffa yttrandefriheten och verka för reklamförbud är raderat från Skuggutredningens sajt.
Så här stod det ursprungligen, för sakens skull, i sin helhet, innan inlägget raderades:
”Med
morgonens DN kommer Dramatens höstprogram. En hel tidning. Snygg, snart kommer
Stadsteaterns. Förmodligen ännu snyggare. Det är en tävling. En ständig tävling
om att synas och höras mest. Och vi är många som inte har en chans. Annonser är
oerhört dyrt och har man för små annonser drunknar de mellan jättarnas helsidor.
Funderar under dagen på följande:
Vart jag än går är det någon som vill mig något. Hela
tiden; skyltar, reklampelare, annonser, På caféet står en TV apparat på med
reklam, i affären musik som försöker påverka oss att köpa mer, på bion: reklam
före filmen och sedan produkplaceringar i filmen. Det kryper närmare och
närmare. Jag drabbas av en lätt panik.
Tänker återigen på att kulturministern vill avskaffa
reklamskatten. Tänker att jag nog måste sluta med dagstidning. Tänk om hon i
stället kunde tänka lite längre och tänka tvärtom. En kulturminister borde driva
att hela samhället skulle totalt förbjuda all reklam. Det skulle inte gå att
köpa en annonsplats för någonting. I varje tidning skulle däremot finns en
informationnsida dit man man kunde anmäla tex kulturevenemang och oavsett vad
det var alla skulle få lika stor plats. Och i stan skulle det vara fritt fram
att affischera för kultur och idrottsevenemang men ingen kommersiell reklam
frånsett enkla skytar ovanför butiksdörrarna. Undra hur en sådan stad skulle se
ut? Undra hur människorna där skulle må och vilka val de skulle göra.
Är det någon som tror att vi mår bra av reklam?
Är det någon som på allvar tror att vi behöver den?”
I dagens kommentar till torsdagens ledarartikel om Skuggutredningen håller Oscarson tillbaks ”den första djuriska instiken att svara på samma låga nivå” [sic], vilket bara är att beklaga. För även om ledarsidan kan slå hårt och under bältet så håller vi oss i alla fall med argument och tydlighet, vilket helt tycks saknas hos Oscarson, trots att hennes rubrik utlovar ”Några förtydliganden”.
Anledningen till att det behövs ”Några förtydliganden” är nämligen, enligt Oscarson, att vi inte förstår varandra. Vi talar olika språk.
”Men jag skulle hellre säga att vi talar ett annat språk. Vi tillåter
oss ännu att tala visioner och förbehåller oss rätten att vara naiva.
Kanke är detta hotfullt. Barnets sanningar har alltid varit obehagliga.”
Jättebra. Det är helt rätt att konst ska förmedla visioner, hopp, naivitet och sanningar, om än obehagliga. Problemet är att kulturpolitik inte är konst! Kulturpolitik är ett sätt att säkra goda förhållanden för dem som ska skapa konst.
Begriper man inte den skillnaden är man inget seriöst alternativ till den förda kulturpolitiken, och kommer heller inte att bli betraktat som ett. Utom av de stjärnögda revolutionärerna i kulturjournalistskrået, förstås.