Annons

Ledarbloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

I dagens DN har Ekots reporter Margita Boström och ekochefen Anne Lagercrantz svarat Erik Helmerson om kritiken mot Nordkoreareportagen. I inlägget fortsätter SR att bevisa att de i allt väsentligt inte begriper vad de sysslar med när de rapporterar om Nordkorea. ”Förändringarna i huvudstaden Pyongyang är inte skildrade i internationella medier”, skriver Boström och Lagercrantz. De fortsätter ”Byggboomen, västteknologin på universitetet och förekomsten av lyxvaror i strid med internationella sanktioner, är ny information.”

Men bara för att de som arbetat med reportaget inte har lyckats snappa upp informationen tidigare betyder det inte att den är ny. Det är den nämligen inte. Ingenting av det SR rapporterat från Nordkorea kan betraktas som nyhetsmässigt, vilket är ironiskt för ett nyhetsprogram som Ekot.

De tycks helt enkelt missat hela nyhetsflödet kring Nordkorea, upptäckt ”nyheter” som resten av världen upptäckt för länge sedan och bestämt sig för att det nu, i vissa fall flera år efter andra medier redan gjort samma sak (och gjort det mycket bättre) är dags att rapportera.

Västteknologin på universitetet är måhända inte särskilt omskriven, just därför att det är en icke-nyhet; de finaste universiteten har i alla tider hållit sig med ny teknik, även under svältår. Men låt oss börja med byggboomen: Den började rapporteras i stor skala runt 2008, under sommaren och hösten. Jag minns det särskilt tydligt eftersom jag själv reste till Pyongyang då och kunde se med egna ögon vad världsmedier redan berättat om. I alla fall: LA Times skrev om byggandet 2008, AFP 2009, USA Today 2008, Nordkoreas egen nyhetsbyrå 2008, osv… Listan kan göras mycket längre, men jag stannar här, det är ju trots allt lördag morgon.

Lyxvarorna? Inte heller någon nyhet, och dessutom misslyckas Sveriges radio med att förklara för lyssnarna varför de alls är relevanta att berätta om. Omvärlden har vetat om deras existens länge, detta är så allmänt känt bland oss som följer Nordkorea att ingen ens rycker på axlarna åt rapporter om lyxvaror i landet. Men då tar vi en runda om den för Sveriges Radio nya informationen här också: Telegraph 2011: ”North Korea’s luxury imports surge”, Wall Street Journal i januari i år: ”Luxuries Flow Into North Korea”, AFP 2011: ”North Korea ’opens luxury goods store'”, LA Times 2011: ”North Korea flouts ban on luxury goods, South Korea charges”, och så vidare. Allt detta är alltså ”ny information” för Sveriges Radio.

Att man inte i parti och minut nämner att Nordkorea är en diktatur, det kan jag leva med — det vet folk redan. Det största problemet med SR:s reportage är, som jag tidigare skrivit, att de bygger på en slående djup okunnighet och ger en skev bild av Nordkorea. Den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang är som en annan värld jämfört med resten av Nordkorea, och det är just därför regimen har valt att låta Sveriges radio rapportera därifrån. Detta framställs inte tydligt för lyssnarna. Kanske just därför att det, om det tydliggjordes, skulle bli tydligt hur litet informationsvärdet i SR:s reportage faktiskt är. Genom att fokusera så mycket på meningslösheter som lyxvaror i Pyongyang, som berör en mikroskopiskt liten del av den nordkoreanska befolkningen, får lyssnaren en bild av Nordkorea som helt enkelt inte är sann.

Just därför att reportern Margita Boström inte har läst på om det land hon åkt till kan allting hon ser framstå som nytt och relevant — det är ju det för henne. Men en journalist som rapporterar om Nordkorea kan inte bara titta på det rent ytliga och ge en deskriptiv rapport. För att de tiotusentals kronor man lagt på resan till Nordkorea ska ge något av värde måste man förklara kontexten, och vad det man ser faktiskt betyder inom det nordkoreanska samhället. Det misslyckas SR med fullständigt, och misslyckas därmed också med att lära lyssnaren någonting nytt och relevant om Nordkorea.

Arkiv