Annons

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

FOI är en av de myndigheter som av försvarsdepartementet uppmanats lämna in sina bedömningar av försvars- och säkerhetspolitiska sakförhållanden som kan påverka nästa inriktningsbeslut. Underlagen ska sedan utgöra underlag för den omvärldsbeskrivning som regeringen serverar Försvarsberedningen (om detta se post på ledarbloggen).

Så skriver forskarna Johannes Malminen, Niklas Granholm och John Rydqvist i inledningskapitlet Globala trender och tendenser – tilltagande osäkerheter ökar kraven på Sverige:

”Under den kommande tioårsperioden står Sverige inför försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska utmaningar. Försvarsmaktens materielsystem är i behov av förnyelse, ett nytt personalsystem ska införas samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade. Dessutom pågår omfattande förändringar på geostrategisk nivå i omvärlden som skapar osäkerhet om de kapaciteter Sverige har behov av för att möta framtiden. De grundantaganden som lett fram till nuvarande lösningar utmanas.

Sedan den senaste genomlysningen av den säkerhetspolitiska omgivningen gjordes har mycket hänt. Georgienkriget tydliggjorde att Europas gränser fortfarande kan ritas om med militära maktmedel, inte nödvändigtvis vid förhandlingsbordet. Mellanstatliga konflikter är sannolikt även fortsatt en del av den strategiska miljön.

Vidare har interventioner för att störta diktaturer och stödja demokrati och mänskliga rättigheter i svaga stater, som i Afghanistan, blivit allt starkare ifrågasatta i många nyckelländer. Viljan till insatser och krishantering har inte försvunnit men väl försvagats under de senaste åren. Därtill har följderna av de arabiska upproren väckt förhoppningar om en positiv utveckling i Europas närområde, men också skapat oro för instabilitet på både kort och lång sikt när dessa länder söker nya former för sina inrikes och utrikes relationer. Inbördeskrig och konflikter har lett till att nya stater uppstått samtidigt som frön till nya motsättningar kan ha såtts.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen formas också av den ekonomiska kris som drabbat framför allt västvärlden och Europa. Viljan att vara med och påverka vår omvärld må finnas, men frågan är vilka resurser som står till förfogande framöver. En av krisens effekter är att många länder agerar mer kortsiktigt och inåtvänt.

Flera trender och tendenser talar för att en åternationalisering av internationella relationer har påbörjats, dvs. att stater börjar agera alltmer uni- och bilateralt snarare än multilateralt i säkerhetspolitiska frågor. För det första har den senaste tioårsperioden tydliggjort att det pågår storskaliga geostrategiska ombalanseringar. Den amerikanska dominansen i det internationella systemet som rådde efter det kalla krigets slut har ersatts med en alltmer multipolär situation. Ordningen i det internationella systemet har åter blivit mer flytande och svåranalyserad. Detta har lett till en begynnande omprioritering av stormakternas intressen och fokus eftersom deras relativa inflytande i världen har påverkats. Vissa ser sig tvungna att försvara sin position medan andra strävar efter ökat inflytande. Den ökade osäkerheten om den framtida geostrategiska utvecklingen medför att riskerna för militär rustning inklusive anskaffning av massförstörelsevapen accelererar.

I denna process av storskalig geostrategisk ombalansering är Kinas starka ekonomiska tillväxt och USA:s långsiktiga ekonomisk-politiska problem två av de mest centrala faktorerna. Men andra faktorer spelar också in: Rysslands väg mot ett allt mer auktoritärt styre och EU:s försvagning som följd av Eurokrisen är två andra. En följd av dessa utvecklingar är att det internationella systemet och formerna för mellanstatliga relationer håller på att förändras vilket ökar osäkerheten om den framtida globala maktfördelningen. Detta innebär en rejäl utmaning för Sverige. Hur och var ska Sverige bäst använda sina ekonomiska, politiska, militära och intellektuella resurser?

För det andra håller globaliseringstrenden på att förändras.1 På vissa områden kan den vidareutvecklas oförtrutet medan den saktar in eller t.o.m. minskar inom andra. Informationsteknologins utveckling har t.ex. medfört att allt större datamängder kan överföras till allt lägre kostnad. Detta har också medfört att kampen om tolkningsföreträdet har fått mer transnationell karaktär. Idéer formas, sprids och påverkar snabbare och på helt andra sätt nu och i framtiden. Enfrågerörelser och andra icke-statliga aktörer har därmed fått ett verktyg som kan möjliggöra mobilisering på gott och ont. Samtidigt har viljan till statlig återreglering och kontroll av flöden (människor, information, varor) förstärkts.

För det tredje har geostrategiska och ideologiska motsättningar förstärkts. Kapplöpningen om begränsade globala resurser har blivit allt tydligare och det pågår återigen en ideologisk kamp om statens roll och grad av inblandning i det globala ekonomiska systemet. Centraliserad och ofta auktoritär statskapitalism ställs mot den marknadsliberala och demokratiska västerländska modellen. Allt mer globalt orienterade statskapitalistiska stater utmanar den rådande ordningen där statens roll varit mer passiv och indirekt understödjande i globala ekonomiska relationer.

För det fjärde accelererar klimatförändringarna och dess konsekvenser blir alltmer påtagliga. Fler extrema väderhändelser, förändrade sjukdomsmönster, ändrade och ovissa skördeutfall, nya förutsättningar för internationell handel och överlappande territoriella anspråk är några exempel. Dessa utvecklingar skapar nya motsättningar och spänningar samt kan bidra till ökande kamp om resurserna och bl.a. leda till kraftiga fluktuationer i pris och tillgång på livsmedel och andra förnödenheter. Behovet av lagring för att minska riskerna ökar. Därmed utmanas den nuvarande logistikmodellen som präglats av ”just in time”-leveranser.

För det femte utsätts det multilaterala systemet som byggts upp under efterkrigstiden för påfrestningar. Behovet av långsiktigt samarbete och koordinerade åtgärder på global nivå är påtagligt för att akut hantera t.ex. den uppkomna ekonomiska krisen och de klimatologiska förändringarna. Resultatet har hittills varit skralt och de långsiktiga överenskommelserna lyser med sin frånvaro. Det är ännu för tidigt att dra slutsatsen att staterna har givit upp, men det är uppenbart att de söker efter alternativa lösningar. När länders förtroende för de multilaterala institutionerna försvagas söker de istället andra vägar, nationellt eller i nya konstellationer, ofta med stater de hyser förtroende för eller åtminstone där gemensamma intressen delas. Oväntade och ofta kortsiktiga initiativ och ageranden kan då bli följden.

För det sjätte är det sannolikt att ny militär teknik och nya koncept under de kommande tio till tjugo åren fortfarande främst kommer att utvecklas i västvärlden, men konkurrensen från andra aktörer kommer samtidigt att öka när det gäller produktion av krigsmateriel. Det är också troligt att om framtida teknikutveckling leder till stora genombrott, som idag inte kan förutses, så sker det sannolikt i väst. USA är fortsatt världsledande över hela bredden av teknologiutveckling, medan olika västeuropeiska länder, däribland Sverige, har spetskompetens inom vissa teknikområden. Ryssland har förmåga att utveckla teknik inom vissa fokusområden, men inte på USA:s nivå. En annan grupp av länder som har de ekonomiska resurserna, t.ex. Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien, strävar långsiktigt efter att bygga en egen högteknologisk förmåga på det försvarsindustriella området genom teknologiöverföring och egen utveckling.

Teknikutvecklingens höga kostnader och snabba takt har lett till en generell trend där export och internationella tekniksamarbeten blir allt viktigare. Den försvars- och säkerhetsrelaterade teknologi som utvecklats i väst sprids därför till fler länder än tidigare. Inom en snar framtid kommer vi att se teknologiöverföring inte enbart från dagens ledande länder utan till nya framväxande försvarsindustriella länder. Dessa kommer i sin tur att överföra teknologiskt kunnande till nya aktörer. Avancerade teknologier blir därmed tillgängliga för fler stater och några kan komma i händerna på icke-statliga aktörer. I framtida konfliktområden riskerar Sverige därför att möta en större bredd av vapensystem som dessutom är mer sofistikerade. Osäkerheten om vilka strategiska effekter teknikutveckling och -överföring kan leda till har alltså ökat.

Sverige som globaliserad småstat måste anpassa sig när det internationella systemet förändras. Det innebär inte nödvändigtvis att Sveriges möjligheter kringskärs, men Sverige bör vidareutveckla sitt sätt att agera och reagera. Behovet av att återförsäkra sig i ljuset av mer osäkra och oklara framtida utvecklingar blir större. Det kan ske på olika sätt, t.ex. genom tillfälliga och mer permanenta samarbeten med likasinnade stater och genom att fortsatt verka för frihandel och utbyte med vår omvärld. Sverige kan också tydligare lyfta fram sina nationella intressen och värderingar i multilaterala fora, men samtidigt förbättra sin förmåga att kunna hantera påtryckningar av både ekonomisk, politisk och militär natur, enskilt och tillsammans med andra.

De senaste tio årens händelseutveckling har visat att de försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågorna blir allt svårare att särskilja. Exempelvis kan en till synes perifer utrikespolitisk fråga, som inbördeskrig i Kongo, piratverksamhet utanför Afrikas horn, fundamentalistiskt styre i Afghanistan eller revolt i Libyen på kort tid leda till svensk militär insats. Sådana insatser ställer långsiktigt försvarspolitiken inför svåra och kostsamma val och påverkar Sveriges säkerhetspolitiska ställningstagande och renommé i omvärlden. I vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett.

Det ställer högre krav än tidigare på svensk förmåga att använda sina nationella verktyg, där försvars-, säkerhets- och utrikespolitik står i samklang. Klarar inte Sverige detta är risken att Sverige uppfattas som ett underskottsområde för regional säkerhet. Sverige behöver vidta åtgärder för att enskilt och tillsammans med andra även fortsättningsvis kunna ge ett substantiellt bidrag till såväl närområdets stabilitet och säkerhet som internationell kris- och konflikthantering.

Arkiv