Ledarbloggen

Siri Steijer

Siri Steijer

På sin dag i Almedalen tog Vänsterpartiet ännu en gång tydlig ställning mot vinstuttag i välfärden. Partiledaren Jonas Sjöstedt skriver i dag på SvD Brännpunkt att vinstintresse inte ska få verka inom vare sig skola, sjukvård eller äldreomsorg. Han tar John Bauer-koncernens plötsliga konkurs som argument för att förslaget är rätt. Nog var det olyckligt att elever lämnades därhän av företaget. Likväl är händelsen på intet sätt skäl för att förbjuda vinst i välfärden.

Få skulle bli arga för att företag, för vars produkter och tjänster vi betalar med vår disponibla inkomst, tar ut vinst ur verksamheten. För många kan det nog till och med inge en viss trygghet, vinstmöjligheten är avhängig konsumtion vilket motiverar företag att behandla dig väl som kund. Frågan är alltså varför det skulle vara en skillnad mellan de tjänster du betalar via din disponibla lön och de du betalar via skattesedeln. Är man vän av marknadsekonomiska principer, det vill säga att vinstmöjligheter och konkurrens pressar företagen till kvalitetsförbättringar, bättre kundbemötande och lägre priser, är det märkligt att inte tro på detsamma i den offentliga sektorn.

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.

Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.

Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

När incitamentet att tjäna pengar saknas finns en betydlig högre risk för ineffektivitet och att skattepengarna på olika sätt läcker ut i det byråkratiska maskineriet. Det om något är dåligt investerade pengar. Ett vinstförbud ter sig i ljuset av detta som det säkraste sättet att slösa med skattepengar, förhindra kvalitetsförbättringar, förvägra människor möjligheten att välja bland en mångfald av aktörer och därigenom också kunna påverka välfärdens institutioner.

Arkiv

Fler bloggar