Kommentar och svar om kommunismen

Med anledning av kolumnen Kommunismens brutala värderingar (18/1), har följande kommentar inkommit:

Johan Norbergs uppmärksammande av Jan Myrdalsällskapets utdelande av Leninpriset till musikern Mikael Wiehe har påvisat en intressant likhet mellan honom själv och det Kommunistiska Partiets främste levande galjonsfigur, skådespelaren Sven Wollter: båda är övertygade om att Sovjetunionen hade något med kommunism att göra.

Att Kommnunistiska Partiet har Josef Stalin på väggen röjer en dubbel ironi. Under diktatorns porträtt figurerar nämligen Marx och Engels klassiska devis ”arbetare i alla länder förena er”. Denna blev sedermera en grundstomme i den kommunistiska internationalen, Komintern, organisationen som var tänkt att sprida revolutionen över världen. Den som är bekant med Sovjetunionens historia vet därigenom att ingen enskild individ gjorde mer för att krossa både kommunismen och Komintern än Josef Stalin – den första genom delaktighet i berövandet av de lokala sovjeternas makt (arbetarnas kontroll av produktionsmedlen är en central del inom kommunistiskt tänkande, utan vilket begreppet blir i stort sett tömt på innehåll) den andra genom att låta arkebusera de ledande skikten av Kominterns medlemmar under utrensningsåren 1936-1937. (Organisationen upphörde därefter att vara en självständig, internationell maktfaktor och dess arbete underställdes helt sovjetstatens intressen, något som speglades i de Östeuropeiska satellitstaternas täta band med Moskva efter 1945.) Bolsjevikernas statskupp 1918, ”revolution” kallad, krossandet av de lokala sovjeterna under 1920-talets första hälft och massmördandet ett årtionde senare gjorde att Michail Bakunin, den förmodligen främste av de ryska anarkistiska tänkarna som var samtida med Marx och Engels, blev sannspådd efter närmare 50 år: införandet av ett ”proletatriatets diktatur” skulle lämna över statsmakten i händerna på en ”röd byråkrati” och medföra den värsta sortens totalitär diktatur.

Norbergs och Wollters positioner påminner därmed om kalla krigets kamp mellan Washington och Moskva, där båda förknippade Sovjetunionen med kommunism. De förra hade intresse av att förknippa förtrycket i Sovjetunionen med socialism, det vill säga idén om det rättvisa och ekonomiskt jämlika samhället, medan de senare önskade spela på samma idés uppenbara dragningskraft bland omvärldens befolkningar – självfallet i den egna elitens, nomenklaturans, intresse.

Att utvärdera kommunismen som ekonomisk och social teori är omöjlig av den enkla anledningen att den aldrig prövats i verkligheten, oavsett vad Johan Norberg, Sven Wollter eller någon annan säger. Historiker talar emellertid fortfarande om ”kommunistiska stater” då det är ett invant begrepp. Lika ofta som man använder begreppet ”medeltiden” vet historikern att det aldrig existerade en tid mellan varken det ena eller det andra. Det är en fråga om ren bekvämlighet. Ingen misstar sig att förväxla idéernas innehåll med verkligheten, om kopplingar faktiskt inte existerar. För en som utger sig för att vara idéhistoriker, som Johan Norberg gör, borde detta vara en självklarhet. Att en Östtysk medborgare var mer benägen att fuska i spel för att tjäna pengar än sin motvarighet på andra sidan muren torde därför vara en effekt av att den förstnämnde levde i en totalitär diktatur, inte att denne levde i ett rättvist och jämlikt samhälle.

Eftersom det sistnämnda är ett så uppenbart befängt påstående måste man sluta sig till att det finns ett ideologiskt intresse (en ”tendens” med vetenskapligt språk) som ligger till grund för dess yttrande. För den som är bekant med Johan Norbergs produktion är detta ingen nyhet, och det hade varit tacksamt om han i fortsättningen under sitt namn istället för ”idéhistoriker” skrev det han faktiskt är: högerpolitisk debattör och nyliberal ideolog.

Tomas Pettersson, fil. mag. i historia

Johan Norberg svarar: Det säger något om en ideologi att varje gång den prövas tvingas dess anhängare i efterhand hävda att det där inte var ett verkligt uttryck för ideologin. Framgången har som bekant många fäder, medan nederlaget är föräldralöst.

Tomas Pettersson har naturligtvis rätt i att kommunismens idé och kommuniststaternas praktik är olika saker, men det är något helt annat att försöka dölja länkarna mellan idé och praktik – mellan Marx och Engels idé om proletariatets diktatur och Lenins förverkligande av den. Det är att bortse från idéers makt och skulle göra oss historiskt blinda. ”Revolutionerna känns liksom träden igen på sina frukter” som kommunisten Ignazio Silone uttryckte det.

Pettersson jämför bruket av begreppet ”kommunism” med den förenklade abstraktionen ”medeltiden”. Men det är inte jämförbart då det senare begreppet är myntat av en eftervärld som ett pejorativt samlingsbegrepp för en tusenårig, komplex period präglad av olika och ofta motsatta idéer.

Tänk om det på den tiden i stället hade funnits en mystisk anti-kunskapsidé som kallades ”Medeltids”-ideologin, som inspirerade partier som tog makten över de flesta europeiska städer och krävde religiös lydnad och brände böcker, som kallade sitt styre ”Medeltiden”, och som av omvärlden också kallades det. Då hade det varit konstigare att plötsligt säga att vi måste sluta använda begreppet, och då hade vi haft en situation som motsvarar det vanliga bruket av begreppet kommunism. Sedan november 1917 kallade sig bolsjevikerna ”Ryska kommunistpartiet”, nästan 30 år före det kalla krigets utbrott.

Även Stalin, som många kommunister numera gärna ser som mer driven av en avvikande, megaloman personlighet än av ideologi, hade en ”nitisk marxistisk övertygelse”, enligt Stephen Kotkin, som har skrivit den senaste, hyllade biografin, och menar att Stalins handlingar i olika skeden blir omöjliga att förstå utan den ideologiska drivkraften.

Om man vill kan man som Tomas Pettersson definiera om kommunism till att handla om dess föregivna mål, ett ”rättvist och jämlikt samhälle”. Då har kommunismen förstås aldrig prövats, eftersom den över allt i stället har lett till förtryck och död. Ju mer man lovar och desto mindre man infriar desto mer ska man i så fall frikännas från historiens dom. Men det är förstås bara en övertalningsdefinition som har mer att göra med propaganda än idéhistoria. Att någon misslyckas i allt den företar sig är inte detsamma som att den inte försöker.

Tänk om en restaurang hittar på en maträtt som förgiftar gästerna gång på gång och varje gång ursäktar sig med att måltiden aldrig har prövats i praktiken. De enskilda kockarna har nämligen misslyckats med att nå målsättningen: en riktigt god och näringsrik måltid. Nu har de en ny kock och vill servera oss igen. Den omdömesgille skulle lägga namnet på den restaurangen på minnet.