Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

SvD

SvD

Inom RFSL tar vi det antirasistiska arbetet på stort allvar. Det finns många skäl till det, men ett av dem är att det finns gott om personer som gärna vill använda hbt-personer som ett slags sköld att putta framför sig i sina rasistiska utfall mot framförallt muslimer, men ibland mot alla personer som kommer från länder med till exempel en lagstiftning som kraftigt förtrycker hbt-personer.

Detta fenomen kan ingen som är engagerad i hbt-rörelsen missa. Vi på RFSL får regelmässigt ilskna mail som kräver att vi reagerar när någon muslimsk företrädare sagt något homofobt – medan den reaktionen i regel helt uteblir när kristna personer gjort detsamma i namn av sin religion.

När Kalla fakta tidigare i år avslöjade att Frälsningsarmén inte accepterar homosexuella medlemmar som också ”praktiserar” sin läggning och vi berättade i Tv4 vad vi tyckte om det – att då är det inte ok att ta emot statliga bidrag, som ges till trossamfund på villkor att de ställer upp på samhällets grundläggande värderingar – så översköljdes vi snarare av ilskna mail och telefonsamtal som tyckte att vi skulle lämna Frälsningsarmén i fred. Det var inte heller någon som tyckte att det var särskilt upprörande att Frälsningsarmén i Malawi hade medverkat till den allt mer repressiva lagstiftningen mot homosexuella där. Och vi har inte heller nåtts av några krav på att offentligt ta avstånd från kristendom trots att evangelikala kristnas hetspropaganda i Uganda kraftigt medverkat till att lagförslaget med dödsstraff i straffskalan för homosexualitet ligger på parlamentets bord där.

De ilskna kraven på en reaktion från oss, gärna med länkar medskickade till någon ”nationell” sida och generaliserande uttalanden om vad ”alla muslimer” tycker, är helt enkelt ofta snarare ett uttryck för rasism, än för omsorg om hbt-personers rättigheter. Och det är något som hbt-rörelsen inte får låna sig till – vi får helt enkelt inte ställa upp på nationalistisk och rasistisk retorik som förs fram i vårt namn.

Men: vi kan självklart heller aldrig acceptera att någon organisation får statliga bidrag för att sprida hat mot hbt-personer, och homofobi och transfobi ska alltid kritiseras. Detta gäller oavsett om hatet sprids i namn av en politisk ideologi eller i namn av någon religion.

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Vi välkomnar dessa granskningar. Det är självklart helt oacceptabelt att en organisation som SIF, som fått bidrag för att arbeta mot islamofobi, driver en hemsida (som presenteras av dem själva som en ”professionell hemsida med saklig information om islam”, och som ingår som en del i projektet ”Vad är islam – ett projekt mot islamofobi”) där det bland annat sägs att det islamiska straffet för den som haft analt samlag är att dödas och att inget värre straff kan skickas av Allah än det som skickas på dem som begått den avskyvärda synden homosexualitet. Detta är inte att arbeta mot islamofobi, en mycket viktig uppgift, detta är att hetsa mot homosexuella. Att kritisera den här typen av skrivningar är inte heller islamofobi, det är att arbeta mot homofobi. På samma sätt är det inte bristande respekt för människor med kristen tro att kritisera homofoba uttalanden eller regler som kan finnas inom kristna samfund, också det är att arbeta mot homofobi.

Att arbeta mot homofobi och transfobi måste vara att arbeta för mänskliga rättigheter för alla, och så måste det också vara att arbeta mot islamofobi och andra former av rasism. Att ställa den ena gruppens rättigheter mot den andras är inte en framkomlig väg.

Vi har uppenbarligen inte ett fungerande system när det gång på gång upptäcks att organisationer som fått statligt stöd brister i respekt för alla människors mänskliga rättigheter och demokratiska grundvärderingar. Ungdomsstyrelsen och andra bidragsgivare måste fortsättningsvis bättre säkerställa att så inte sker.

Ulrika Westerlund

Förbundsordförande RFSL

Arkiv