Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I skrivande stund har 1049 personer skrivit under för Lena Sommestad som ny partiordförande i Socialdemokraterna. I söndags var de 661 stycken, men redan då beskrev Arbetarbladets Jenny Wennberg namnlistan som ett ”helt fantastiskt medborgarinitiativ och kanske det vackraste som hänt Socialdemokraterna sedan Olof Palme” (23/1). Hon berättade om Facebooksidan och Twittertaggen och förklarade att för en vecka sedan hade hon inte trott ”att något sådant var möjligt”.

Inte jag heller, faktiskt. Även jag hade för en vecka sedan svårt att föreställa mig att över 1000 sossar skulle kunna enas om en och samma partledarkandidat. Huruvida det når upp till Palmes skönhet kan förstås diskuteras, men ändå. Det är häftigt när det händer.

Just nu toppar Lena Sommestad och Pär Nuder pratometern. De, och deras anhängare, tjänar som god illustration av splittringen inom S. Å ena sidan har vi stjärnögda skaror, frälsta av Sommestads fagra tal om att S låter sig styras av marknadsdogmer och valfrihetsdyrkan. Intressant nog bekymrar de sig inte över att hon aktivt undviker att vara konkret i sina visioner och således besvarar varje fråga om hur uschligt marknadstänk och förkastlig valfrihet ska jagas på flykten med vagt prat om att ”utreda” avregleringar och reformer (Expressen 19/1).

Sådant må duga som svar för snacksaliga socialdemokrater vars dröm är att ombilda socialdemokratin till en härlig bokcirkel, men väljarna delar inte nödvändigtvis den drömmen.

Wennberg menar att det värsta S kan göra är att välja partiledare i syfte att vinna val. Det upprepade hon i P1 Morgon i morse, när Margareta Winberg lanserade Pär Nuder som sin kandidat – med motiveringen att han kan vinna val. Fy, tyckte Wennberg som hellre vill ha någon som ”vill något mer”.

Dikotomin är egentligen falsk. Naturligtvis ska ett parti vilja vinna val. Annars kan man lika gärna bilda den där bokcirkeln och bara ”vilja något mer”. Önskemålen om kandidater som ”vill mer” är snarast ett sätt att vrida fokus bort från de säkra korten.

Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt). Wennberg däremot tar till recept som mest påminner om de vardagsvidskepelser som singlar brukar lära varandra. Ni vet, endast om man inte letar hittar man kärleken.

Lockelsen med Sommestad, särskilt för partiets unga vänsterfalangister, är att hon antyder genomgripande förändring. I dessa grupper klagas det gärna över högervindar i allmänhet och partiets högeranpassning i synnerhet. Dessa klagorop kombineras ofta med en okuvlig tro att det enda som kan rädda partiet är en kraftig vänstersväng. (Exakt vad som talar för att väljarna som har lämnat S för M har gjort detta i febrig längtan efter mer vänsterpolitik förklaras sällan.)

Önskemålet bland Somme-stadsanhängarna verkar vara att slänga upp allt gammalt groll på bordet, rensa luften och ”hitta tillbaka” till rötterna. Något mer förödande än den gruppterapin
i ett parti som fortfarande härjas av de gamla SSU-striderna är det svårt att tänka sig.

Nuder och Sven Erik Österberg. Båda är av en småtrist, gammal skola, om än med lite olika stuk och kompetens. En vill inte, en vill, förmodligen. Glam-poängen är låga – för den ene finns ingen Facebookgrupp, för den andre en med åtta medlemmar. Ändå är det förmodligen någon av dessa två som bäst skulle klara av att hejda partiets ras vid dagens opinionssiffror. Sommestad skulle däremot kunna flytta ned S mot 20 procent. Men sådant spelar förstås bara roll för om man vill att partiet ska vinna val…

Arkiv

Fler bloggar