”Fullkomligt aningslös.” Så beskriver ordföranden för Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda, sig själv när hon efter att ha hållit sig gömd i en dryg vecka låter sig intervjuas i Dagens Nyheter.

Beskedet om att hennes egen svärson, Munir Awad, för tredje gången hade gripits misstänkt för terroristbrott kom som en blixt från klar himmel, menar hon.

Onekligen vore det fullkomligt aningslöst, om det vore sant. Men tyvärr går det inte att tro på Helena Benaouda.

Samma dag som gripandena skedde i Köpenhamn, bara kanske en timme efter att dansk säkerhetspolis meddelat att tillslaget skett, ringde en nyhetsreporter från Svenska Dagbladet till Helena Benaouda. Då var identiteterna på de gripna inte kända – dansk polis hade bara avslöjat nationalitet, ålder och initialer. Men det finns inte så många med rätt ålder, rätt ursprung och rätt initialer som brukar figurera i sådana här sammanhang, så slutledningsförmågan pekade snabbt ut Munir Awad.

Nyhetsreportern ringde alltså Helena Benaouda för att se om hon kunde bekräfta svärsonens förehavanden.

Benaouda sade att det omöjligt kunde vara han.

Det är ett beteende som är svårt att försvara. Benaoudas egen dotter har två gånger gripits tillsammans med Munir Awad. Första gången i stridszonen mellan Somalia och Kenya, då hon tillfångatogs tillsammans med andra kända islamister, den andra gången i de talibantätaste trakterna i Pakistan, då på resa med en före detta Guantanamofånge. Det kan omöjligen förvåna att Munir Awads namn förekommer på nytt.

I synnerhet som Helena Benaouda kände till att Munir Awad var mantalsskriven hos två dömda terrorister – något hon enligt intervjun i DN pratat med Awad om.

Ändå påstod Helena Benaouda när SvD:s reporter ringde, att det omöjligen kunde vara Awad som gripits i Köpenhamn. Sedan gjorde hon sig okontaktbar.

Det är inte aningslöshet. Det är att medvetet vilseleda.

Helena Benaouda har egentligen ingen ideologisk anledning att skydda extremister av Munir Awads sort. Hon och Sveriges Muslimska Råd betraktas närmast som avfällingar av extremisterna.

När Benaoudas dotter satt fängslad i Pakistan intervjuade jag en annan svensk extremistisk konvertit, vars make kämpade för al Qaida i Irak. Jag frågade henne hur hon såg på Helena Benaouda. Al-Qaidahustrun svarade bestämt: ”Hon delar inte mina åsikter, kan jag säga!”

Men Helena Benaouda tycks ändå känna att hon måste skydda extremisterna. Även den här gången. I intervjun säger Helena Benaouda, om dotterns och svärsonens resor till islamistiska stridszoner, att ”de kanske reste för att de ville vara fria från samhället och från mig”. Och hon vidhåller att hon inte sett ”några tillräckliga bevis för det som medierna skrivit om [Awad]”.

Det ser ut som att Helena Benaouda väljer att blunda.

I förra veckan blev jag intervjuad två gånger av dansk press. Både Jyllands-Postens och Politikens reportrar undrade hur man skulle se på saken att svärsonen till ordföranden på Sveriges Muslimska Råd sitter gripen, för tredje gången, misstänkt för terrorism. Det är en fråga som antyder att Helena Benaouda är något slags extremist, åtminstone i smyg.

Jag svarade som jag har svarat varje gång den här frågan har kommit upp den senaste två åren. Att Helena Benaouda har en familjetragedi att hantera, och att det är fullt begripligt om hon väljer att försöka skydda sin dotter. Det behöver inte betyda att Benouda är en extremist, utan snarast bara betyda att hon är en mor.

Men hon är inte bara en mor. Hon är också genom sitt ordförandeskap representant för tiotusentals muslimer. Och i den rollen kan hon inte se genom fingrarna när det gäller extremism och terrorism. När allmänheten står berättigat frågande inför relationen mellan islam och terror, och undrar hur de svenska muslimska samfunden förhåller sig till den våldsamma islamismen, så kan inte den främsta talespersonen hålla sig gömd. När vanliga fromma muslimer riskerar att misstänkliggöras för eventuella kopplingar till våldsbejakande islamism, så kan inte deras representant med trovärdighet avfärda den kopplingen, om hennes egen dotter och svärson är inblandade.

Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Det må vara Helena Benaouda förlåtet om hon inte begriper detta just nu. Hon har en familjetragedi att hantera.

Att styrelsen för Sveriges Muslimska Råd i söndags gav henne förnyat förtroende, som framgår av artikeln i DN, är däremot oförsvarligt och mycket, mycket illavarslande. En hel organisation kan inte undgå att se problemet.