Sandahl, Pärson och ”klubben” sexualitet

Smekmånaden är över för den ur garderoben nyss utkomna Anja Pärson. Efter att ha outat sig själv i sitt sommarprat hyllades hon av många, men nu kommer backlashen – och den heter Ronnie Sandahl. Ronnie har tagit på sig sina allra mest kritiska öron och lyssnat igenom Pärsons sommarprogram och hos honom finner den alpina stjärnan ingen nåd.

”Jag vet inte om Anja Pärson känner till Groucho Marx. Det var han som hävdade att man aldrig ska gå med i en klubb som accepterar sådana som en själv som medlemmar. Marx var åtminstone den jag tänkte på när jag hörde Anja Pärsons sommarprat. När den forna alpinisten, nästan som en besvärjelse, vädjade om att inte behöva bli någon gayikon, inte bli representant för något större.

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider. Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.”

Det ska först konstateras att Sandahl uppenbarligen inte begriper sig på Groucho Marx. Att han tänkte på Marx får vi veta, men relevansen är högst oklar. Sexuell läggning är ingen klubb man släpps in eller ut ur. Att tala om det så vittnar bara om att Sandahl läser av människor som vore de entiteter med kommunikativa strategier snarare än varelser med känsloliv.

Att tala om folks sexualitet som en klubb vittnar också om att för Sandahl är hbt-frågan så politisk att han glömt bort att den i grunden är privat. Han ser det som en politisk rörelse, som man går med i. Men, att vara kär i eller ligga med någon av samma kön är i allt väsentligt privat. Politiskt blir det först när samhället/omgivningen/majoriteten har synpunkter eller normer som förtrycker denna högst privata handling. Det är faktiskt ganska viktigt att komma ihåg denna ”tågordning” så att vi inte hamnar i ett dike där debattörer börjar hävda att sexuell läggning är nåt slags val. Den synen brukar inte vara gynnsam för dem utanför heteronormens hägn och vi bör akta oss för att bana väg för dess återtåg.

Sandahl förefaller närmast förgrymmad över att Pärson inte gör sitt utkommande till en klassisk historia om rädsla för majoritetens avsky. Ja, han låter lite småsur över att han inte får begråta ett offer. Men nu är vi där vi är i historien och kliven ur garderoben är därmed lite enklare. Således har Pärson i sina grubblerier uppehållit sig mycket vid en annan rädsla – nämligen den att hon inte vill bli ikon, inte vill bli representant för ett förmodat kollektiv bara för att hon kommer ut. Det är begripligt, legitimt och det är också i linje med vad som en gång var gayrörelsens kärnkamp – nämligen rätten att få leva ett vanligt liv på helt vanliga villkor i samhället.

Denna önskan håller dock inte för Sandahl. Han tycker uppenbarligen att Pärson måste representera och ta sitt homokändis-ansvar. Vredgat avslutar han med att ”inte för en sekund tycks Anja ha övervägt att hon med sitt namn och sin ställning skulle kunna engagera sig för att göra livet åtminstone lite enklare för nästa generations lesbiska kvinnor”. Jag kan tycka att hon gör det alldeles utmärkt genom att komma ut. Vad mer är det egentligen som Sandahl vill att hon ska göra?

Det är helt riktigt, som Sandahl påpekar, att andra har banat väg för dagens tolerans. Men vem är han och vem är vi att ifrågasätta andras fundamentala livsval på det här sättet? Är han även arg på de som sitter kvar i garderoben och inte ännu har kommit ut för att ta sitt homo-ansvar, trots den krattade manegen? Jag kan nästan se det framför mig. Killen som aldrig sa hora står utanför en rejäl garderob och hojtar: ”Kom ut nu slöfockar, ni har jobb att göra! Pridea då!”

Nej, Ronnie Sandahl. Så här går det inte till. Vem är Du att göra någons läggning till en politisk gemenskap och ett solidaritetskrav? Ingen heterosexuell skulle acceptera att avkrävas en särskild solidaritet gentemot andra heteros på det här sättet. Nej, visst. Det är inte helt jämförbart eftersom det har funnits och finns ett förtryck och en hbt-kamp. Men själva beviset på att denna kamp har rört sig framåt är faktiskt just sådant som Anja Pärsons garderobs-sorti. Att man idag kan komma ut och tycka att ”det kan väl räcka så?”

Jag tror inte att vi ska utgå ifrån att Pärson är otacksam inför allt detta bara för att hon inte vill bli ikon. Förresten är hon redan det. Ändå.

Vilket förmodligen förklarar hennes oro inför allt detta.

Läs även Anna Troberg i samma ämne.