Wiehe försvarar Castro igen

Mikael Wiehe är en utmärkt trubadur, men han är inte mycket till politisk analytiker. Häromdagen skrev jag i papperstidningen om hur Wiehe till helgen kommer att spela kubanen Silvio Rodriguez ”Sång till friheten” på en stödgala till den kubanska diktaturen.

Samma dag skrev Wiehe själv ett brinnande försvarstal till den kubanska diktaturen, i en debattartikel i Sydsvenskan. Det är en rätt underlig text med några särskilt djupa svackor.

”Jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chávez i Venezuela”, skriver han, ”än stödet för president Bush i USA.” Castro har större folkligt stöd än Bush, alltså. Men det är ren spekulation från Wiehes sida. Vi kan inte veta, för det hålls ju inga val. Det är kärnan i kritiken. Utan fria val, ingen demokrati. Det är en rätt enkel distinktion, som ändå verkar bli allt mer svårbegriplig ju längre ut på vänsterkanten man rör sig. Det är sorgligt att vänsterns engagemang för mänskliga rättigheter upphör så snart en envåldshärskare kallar sig socialist.

Wiehe nämner i förbigående Kubas samvetsfångar, de 69 journalisterna som fortfarande sitter fängslade, dömda till tiotals år i fängelse för att ha kritiserat diktaturen. Ja, han uttrycker det förstås inte så. Och han tycker inte att det är bra att dissidenter döms till decennier i fängelse. Men han lyckas motivera det för sig själv genom att peka på oförrätter som ett annat land (gissa vilket) gjort sig skyldigt till. Hur det ena följer av det andra är oklart. Men det är inte ovanligt: Castroapologeter försöker alltid styra över diskussionen till USA. Vad gäller uppgifterna om sjukvård, utbildning och så vidare ˆ glömmer Wiehe detta.

Ironin i att Wiehe ska spela Silvio Rodriguez ”Sång till friheten” på stödgalan har inte gått obemärkt förbi i bloggosfären. (se dibbuk, till exempel.)

I dagens tidning påpekar jag hur framförandet skär sig mot vad samme Wiehe sade om Silvio Rodriguez i en intervju som Joakim Nilsson och jag gjorde med honom i Svensk Linje nr 5-6 2001. Han gjorde överlag ett mer sansat intryck då än nu. Här följer två andra utdrag ur samma intervju:

”Jag går mycket hellre till en privat läkare när min unge har ont i örat och skriker som fan än att jag går till ett offentligt sjukhus där det tar sex timmar innan någon frågar vad jag heter. Och i tredje hand vill jag inte att mitt barn har ont i örat i USA om jag inte har pengar på kontot. Kan vi hitta en korsbefruktning mellan en offentlig sektor och fria agenter som kan hitta sådana här lösningar? Alltså där någonstans i något samspel finns det förmodligen något som kommer flest människor till godo, och där faller jag tillbaka på John Stuart Mills tanke om att när kvantiteten av nyttan ökar då måste det vara bra.”

”Frihetsbegreppet i sångerna handlar ju om att individens möjlighet att forma sitt liv utan att gå under, och för mig är det i motsats till ett förtryck. Antingen att man måste arbeta dubbla jobb och kuta hem och hämta ungarna, och sedan laga mat och sedan i säng och sedan upp igen klockan sex. Alltså, det är ju en form av förtryck. Men det finns ju mycket värre former av förtryck. Jag såg till exempel i går på tv en dokumentär om Pol Pot så jag kunde inte sova i natt, för jag tyckte det var så fruktansvärt, och jag tänkte att det är ju fruktansvärt att vi då inte fattade vad som pågick där.”

Problemet är kanske att det går för få dokumentärer om Castro i svensk tv. Bortsett från de svassande hjälteporträtten, då, dem som SVT sände i klump under sin egen hyllningskväll i höstas och som nya vd:n Eva Hamilton kvickt fick be om ursäkt för. För visst är det fruktansvärt att vissa fortfarande inte fattat vad som pågår på Castros fängelseö.