Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I princip håller jag med Andreas Ekström och Erik Helmerson, som båda – med några års mellanrum – pekar på det principiellt riktiga i att låta konstnärliga verk stå orörda, även när tidens tand naggar dem. Det måste finnas en principdiskussion, skriver Helmerson. Ja, det måste det. Men inte nog med det, det måste också finnas ett praktiskt sinnelag eftersom principdiskussionen har utsikter att bli evig.

Visst går tanken, som Ekström skriver, till George Orwells Sanningsministerium när man märker vilket momentum den har, denna instinkt att peta i och tillrättalägga skönlitterära verk. För momentum finns där, helt klart. De flesta texter jag ser delas och hyllas om nyheten att SVT tänker klippa i Pippi Långstrum är texter som på olika sätt tillrättavisar den som eventuellt skulle tänkas tycka att det är en dålig idé. Läs den här om du är kränkt!, skriver folk uppfordrande och så postas ännu en text i den välmenta censurens försvar. Och folkstormen vi försvarar den mot, hur ser den ut? Tja, frånsett Helmersons nyanserade text har vi ju till exempel dessa 17 tweets som någon stackare på Nyheter24 har suttit och vaskat fram. Massivt.

 

Jag är inte kränkt, jag är inte ens emot att SVT klipper om Pippi. Men jag tycker inte om hur lätt många gör den här saken för sig och jag tycker sannerligen inte om den där tonen där man lite försåtligt gör gällande att om du inte älskar saxen och tippexet oreserverat så är du antingen ond eller dum i huvudet.

Det stämmer att det är olämpligt att SVT 2014 sänder barnprogram med ord vi inte vill lära våra barn att använda. Men det innebär inte att Andreas Ekström och Erik Helmerson har fel. De har också rätt, när de frågar sig vilka förluster som görs om vi drar fram saxen så snart något skaver.

 

Ett argument som cirkulerar i Pippi-debatten är Astrid Lindgrens egna ord från en intervju på 70-talet. I den slår hon fast att hon definitivt hade givit Pippis pappa en annan titel om hon hade skrivit böckerna då, 25 år senare (Den första Pippiboken kom 1945). Men det hon säger i citaten är ju bara att om jag skulle skriva samma bok idag så hade jag valt andra ord. Det är något annat än att ställa sig bakom förändringar i befintliga verk. Och vad jag vet har Lindgren heller aldrig därefter krävt några förändringar i de Pippiutgåvor som tryckts.

Jag tror inte att Lindgren hade haft något emot de förändringar som SVT gör. Men det faktum att hon heller inte drev på för att få dem gjorda i böckerna tyder möjligen på att hennes förståelse av dubbelheten i ett konstnärligt verk var större än vad dagens kultur- och censurdebatt klarar av.

 

För problemet vi har framför oss är ju att litterära verk ofta är både ”bruksverk” och tidsdokument. Båda dimensionerna har stort värde för oss nu och i framtiden. Problemet med debatten vi ofta faller in i nu är att vi värnar brukssidan, men tyvärr bara har hån till övers för den som visar oro för att vi därigenom ska låta den dokumenterande dimensionen gå förlorad.

Jag tycker absolut att SVT gör rätt när de klipper. Givetvis finns det en poäng i att förändra ett verk om man vill att det ska fortsätta vara just bruksverk och inte sälla sig till de dammiga tidsdokumenten som ingen längre nyttjar för att de slutat, tja, funka. Pippi är en älskad barnklassiker men få småbarnsföräldrar lär sticka under stolen med att de där orden stör. Och syftet här är ju trots allt att vi vill fortsätta njuta av Pippis eskapader.

 

Men när och om vi gör dessa ingrepp i barnlitteraturen så bör vi, som Helmerson skriver, ge plats för principdebatten. Dessutom. Kan inte de förlag och företag som ofta är den exekutiva handen delta i debatten och ta sitt dokumenterande ansvar genom att garantera möjligheten att komma åt också den ursprungliga och tidsdokumenterande utgåvan? Vi lever trots allt i ett tidevarv där såväl trycksvart som digital kopiering är enklare än någonsin att åstadkomma. Då borde det rimligen vara möjligt för ett förlag eller ett SVT att bevara bruksmöjligheten samtidigt som de talar om för oss alla att de inte tänker låta tidsdokumentet gå förlorat. Eller?

Arkiv