Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Frankrike får en ny president – med 52 mot 48 procent (enligt det preliminära resultatet) slog Francois Hollande ut Nicolas Sarkozy. Den enkla förklaringen är att en majoritet av fransmännen inte gillade ”Sarkos” stil och att den sittande presidenten dessutom – precis som andra redan har gjort – fick betala ett politiskt pris för den ekonomiska krisen. Det blev heller aldrig något riktigt drag i hans kampanj.

Det är något av en paradox att Hollande vann med samma budskap som förde Sarkozy till seger 2007: Med löften om förändring. Men där upphör likheten. För Sarkozy handlade det om modernisering, om att bryta upp, medan det i Hollandes tappning är vaktslående om och bevarande av den franska livsstilen som står i förgrunden.

Det är också en paradox eftersom Sarkozy som reformator aldrig nådde upp till de förhoppningar som han väckte. Reformerna blev en tumme, och den har Hollande alltså nu lovat att ta i tu med. I praktiken innebär det att blunda för brister i ekonomins funktionssätt och för att regelverk i välfärdssystemet saknar täckning i statskassan.

Är det verkligen den franska livsstilen? För mig låter det som rena grekiskan.

Hur Hollande kommer att forma sin politik återstår att se. Han har talat sig lika varm för budgetsanering som Sarkozy, men har inte sagt hur detta goda ska uppnås. Det är dock helt klart att det inte räcker med fagra ord om att åtstramningspolitiken måste kompletteras med tillväxtpolitik. Tvärtom kommer Hollandes program att hårdgranskas av långivarna när Frankrike omsätter sina lån och ökade räntekostnader är knappast något som han vill kosta på sig.

Han hoppas i stället på att få se mer av Keynes sedelpress på EU-nivå men det är knappast den typen av tillväxtpolitik som ECB eller för den delen Angela Merkel är beredd att säga ja till. Det är sant att det behövs tillväxtpolitik men fokus måste i stället ligga på tråkiga och politiskt besvärliga strukturella reformer.

Det vill säga det som Hollande säger nej till.

Att Frankrikes nya president så tydligt har deklarerat att han är inte tänker sitta still i båten utan kräva omförhandling av EU-pakten ger också anledning till oro. Samtidigt vore det konstigt om han inte förstår vad som står på spel för Frankrike och Europa (rätt mycket talar för att hotet upplöses med en typisk EU-kompromiss). Samtidigt förtar inte detta att Hollandes seger väcker entusiasm hos en europiska vänster som aldrig förstått behovet av att få budgeten att gå ihop och som efter det franska presidentvalet vädrar ett politiskt omslag.

Europa har tunga år framför sig. Med Hollande som fransk president riskerar de att bli än tyngre.

 

Arkiv