Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Margaret Thatcher hade ofta fel. Men hon hade oftare rätt, och framför allt hade hon ofta rätt i de största och viktigaste frågorna. Hon tog över som premiärminister i en tid när Västvärlden i allmänhet och Storbritannien i synnerhet hade fastnat i uppgivenhet och kräftgång, och hennes allra mest betydelsefulla insats var att ge näring åt framtidshopp och skapa energi. Det skedde på hemmaplan. Men det skedde också runt om i världen. Få av efterkrigstidens politiska ledare har haft samma inspirerande kraft.

Gudarna ska veta att en del snarare inspirerades till att skära tänder och vädra sitt raseri än till att förkovra sig och starta företag. Margaret Thatcher var en polariserande person. Men hon vann tre parlamentsval i följd, och hon blev etta med god marginal när BBC 2007 lät sin publik rösta fram 1900- talets främsta fredstida premiärminister. Medborgarna såg andra kvaliteter  än dem som medievänstern fäste sig vid.

Vad polariserandet beträffar leder ordet lätt tankarna till tom konfrontationspolitik. Men det är en rimligare beskrivning att hon hade att göra med en rad aggressiva motståndare och att konfrontationen ofta bestod i att hon inte, likt uppgivna företrädare, föll undan och jamsade med.

Det fanns inget av stridslystet poserande över hennes klarspråk om Sovjetväldet. Tvärtom handlade det om att göra den avgrundsdjupa skillnad tydlig som finns mellan öppna och totalitära samhällen, och att det är nödvändigt för demokratier att försvara sin samhällsmodell. Moskva kläckte epitetet ”Järnladyn” och hon hade all rätt att bära det som ett hederstecken.

När Falklandsöarna invaderades av den argentinska militärjuntan bestämde hon sig för att försvara dem. Att det sågs som kontroversiellt att slå tillbaka en invasion och befria sitt territorium och sina landsmän säger betydligt mer om tidsandan i Väst än om den Thatcherska krigiskheten.

När gruvarbetarfacket NUM försökte knäcka regeringens politik, stod Margaret Thatcher på sig. I stället för att som ledare före henne falla undan och låta militanta fackföreningsledare köra med medlemmar, arbetsgivare och skattebetalare, höll hon på rättsstatens principer. Agerande bottnade i integritet och övertygelse, inte i viljan att strida för stridens egen skull.

Det sågs också som ytterst omstörtande att en premiärminister inte bara var missnöjd med haveriet i ekonomin utan också var beredd att göra något åt det. Att vara konservativ hade blivit liktydigt med att försöka mildra nederlagen och ta dem som en man. Men Margaret Thatcher var inte bara Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, hon var också betydligt mer intresserad av framgångar än förluster.

Hon knäckte den skyhöga inflationen. Hon sänkte de skyhöga marginalskatterna. Hon såg till att utmattade statsföretag fick nya ägare och ambitiösa ledningar i den privata sektorn. Hon genomförde en omfattande omreglering av arbetsmarknaden, som bröts fackens orimliga makt. Det hela åtföljdes av tuff strukturomvandling och kraftigt höjd arbetslöshet, men väljarna var beredda att betala ett högt pris för att slippa 1970-talets tröstlöshet.

Man kan kalla det ideologi och thatcherism. Man kan också kalla det framsynt beslutsamhet, som har format de spelregler som numera är självklarheter i stora delar av världen.

Självklarheter tills vidare, vill säga. Tills vi tröttnar på att förklara och försvara dem.

 

Arkiv