Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna” skriver ett antal mer eller mindre aktiva i kd i en debattartikel i DN. (23/7) Jomenvisst, tänker jag. Sverige är, trots allt, ett skilsmässotätt land och viljan att minska dem något borde väl vara lovvärd snarare än kontroversiell?

Trodde jag ja. Naturligtvis är det kontroversiellt. Internetdebatten går för en gångs skull i gång utan att FRA är inblandat. Nästintill unisont utropar bloggosfären att vurmande för hållbara äktenskap bara är ett illa dolt reaktionärt budskap från den ”kristna högern”.

Artikelförfattarna själva tycker att det är illa att ”samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer”, men har egentligen inte mycket att komma med när det gäller att komma till rätta med problemet. De föreslår att Maria Larsson lägger till en ”reducering av antalet skilsmässor” bland de folkhälsopolitiska målen och antyder något mer handgripligt mellan raderna när de hävdar att det har ”blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas”.

Staten bör generellt vara försiktig med att sträcka in pekpinnar i människors privatliv. Redan nu finns en fördröjande mekanism i form av en sex månaders ”betänketid” efter inlämnad ansökan om skilsmässa. Betänketiden gäller när det finns barn under 16 år i familjen och ska skydda dem mot impulsiva skilsmässor. Att förlänga den tiden, till säg ett år, hade sannolikt inte gjort särskilt mycket till eller från.

Ett nyfött barn har en långtifrån färdigutvecklad hjärna. Viktigast för barnets utveckling tidigt i livet är tillgången till sin mor (*), men ur ett vidare perspektiv finns det skäl att anta att den trygghet som ska dana personen också bor i att hos modern kunna avläsa att allt är som det ska.

Det är förstås ingen slutgiltig dom över ett barns framtid att växa upp med bara en förälder, men vi borde kunna vara ärliga nog att säga att det optimala för ett barn är att den familj som man fötts in i håller ihop. Självklart finns det undantag, som också påpekas i debattartikeln, våld och ständiga bråk kan vara värre. Men, långtifrån alla familjer som splittras gör det på grund av så långtgående handgripligheter. Tristess, slentrian eller irritation i kärlekslivet och vardagsbestyren kan nog så ofta läggas till listan över anledningar. Det är skrala anledningar om du frågar mig.

Att starta familj är ett ansvar, tanken att det skulle vara ett tristess- och friktionsfritt projekt är faktiskt ganska barnslig och privilegiet att vara barnslig i en familj bör tillkomma barnen – inte föräldrarna.

Reaktionerna på debattartikeln säger emellertid en hel del om debattklimatet på det här området. Minska? Nej, öka skilsmässorna, utropar ett antal bloggare trotsigt.

Ärligt talat. Väx upp.

Arkiv

Fler bloggar