Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Empati. Vad är det för nåt? Tja, Wikipedia definierar begreppet så här:

”Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande.”

Följande charmiga webbpuff hittade jag på Expressens ledarsida på nätet i morse:

”Ann-Charlotte Marteus: Jag förstår inte att Sanna Rayman känner mindre empati för de omkomna för att de hade utländskt ursprung.”

Det var nog rester av ett första utkast, det där. För i sin text skriver Marteus inte så. I skrivande stund har också webbpuffen ändrats. Nu är Marteus i stället storsint och säger att hon förstås inte tror att jag ”känner mindre empati för de omkomna för att de hade utländskt ursprung”.

Jag borde kanske tacka för tilltron till min empatiska förmåga. Men det är svårt att känna tacksamhet när halva Marteus kolumn ägnas åt ohederliga antydningar om att jag är just oempatisk, och rentav främlingsfientlig, i min ledare från i går där jag med avstamp i tragedin i Rinkeby diskuterar miljonprogrammens trångboddhet.

Den första delen av min text är en ganska traditionell ledare efter tragedier som denna. Det vill säga en text som tar det lugnt, som vill invänta utredningar och svar, men som också bekräftar det högst mänskliga i att söka svar och förklaringar. Och som, förstås, konstaterar att händelsen är, precis som Marteus säger, ”en tröstlös tragedi”.

Så långt allt DN.

Ungefär halvvägs in ber jag emellertid läsaren att lyfta blicken. Det gillar inte Marteus. Häpet blickar hon ut över medielandskapet. Vad är det som står på, undrar hon. Varför kan vi inte åtminstone låtsas att mänskligheten består av unika individer?

Tja. Att lyfta blicken är inget ovanligt på en ledarsida. Det är liksom mitt jobb. Det är för övrigt Ann-Charlotte Marteus jobb också, men det vill hon inte göra, för just idag tycker hon att det är olämpligt.

När jag vill diskutera ett generellt problem i ett i nyhetsflödet aktuellt område pekar jag enligt Marteus ut den som är annorlunda. När jag lever mig in i en mors panik när hon försöker rädda fem barn tolkar Marteus det som ”kritik mot offrets barnrikhet” och menar att om modern hette Stina hade jag inte ens skrivit min text. Inte nog med det, jag påstår tydligen att dödsfallen skulle bero på ett annorlundaskap. Min text är ”ett bra exempel på hur en majoritetskultur, oreflekterat, kan behandla individer som avviker från normen.”

Vinjetten till Marteus text är normer. Hon önskar sig att vi utgår ifrån unika individer, säger hon. Så intressant. En sådan utgångspunkt är på sätt och vis min poäng, men det missar Marteus totalt.

Långt fler än de omkomna i tragedin bor i miljonprogramsområden. Dessa hus är födda ur modernitetsprojektets tankar om effektivitet och standardisering. Diskbänken anpassad för medellängden, antalet rum bestämt efter medelfamiljen etc… Unikt? Njae. Det torde hur som helst inte vara någon nyhet för Marteus att flera kommuner runtom i landet står inför uppgiften att rusta upp dessa områden och att diskussionen om detta förs även på riksnivå.

Unika är vi alla – och ändå lika. Miljonprogrammen bebos av – men är designade helt utan tanke på – unika individer. Men så är vi ju lite olika, trots allt. Följaktligen föreslår jag i all blygsamhet att vi tar hänsyn till detta när vi nu ska renovera dessa områden, till exempel genom att slå ihop några fyror till åttor.

Det är ganska självklart att det är problematiskt om hela hyreshus är överbefolkade. Då talar jag inte bara om just bränder, utan även om andra tillfällen då trängsel ovanpå paniken vid tex en utrymningssituation skulle kunna innebära allvarliga risker.

Detta är en fråga som man borde kunna dryfta utan att misstänkliggöras. Det är dessutom något som många i grannskapet ute i Rinkeby sannolikt tänker på med en gnagande oro efter denna händelse.

Men att inse det förutsätter förstås att man uppfyller hela Wikipedias definition av empati – även den där sista biten om ett rationellt värderande. Och på den punkten vill jag nog hävda att jag slår Marteus med hästlängder.

Hon är fullt upptagen med att dissekera spännande abstraktioner som De Andra.

Arkiv