Blodiga arv från svunna tider

Måhända är jag som SvD-kollega inte helt objektiv, men jag vill påstå att knappt någon i svensk press skriver så bra och djuplodande om Kina som SvD:s Ola Wong. I magasinet Fokus juninummer har Wong en intressant artikel om det arv som dagens kinesiska partiledning har från den blodiga kulturrevolutionen. Inte minst Bo Xilai, den nyligen avpolleterade partisekreteraren i Chongqing, som varit i världens blickfång under den senaste tidens anklagelser om inblandning i mordet på affärsmannen Neil Heywood, stod under karriären starkt med fötterna i kulturrevolutionen. Traumat från kulturrevolutionens våldsamma och paranoida år färgar den kinesiska ledningen än i dag, menar Wong.

Historien som avgörande för nutiden är ett ämne som aldrig upphör att vara intressant. Jag försökte själv utforska det på ledarsidan tidigare i juli, med utgångspunkt i Ben Kiernans mastodontverk om folkmordens historia. Där nämner jag Nordkorea som exempel på ett land som mer än någonting annat står med fötterna i sin egen historia och vägrar att flytta sig. Det är, likt Kina, ett land där stora delar av statsledningen färgat av olika former av trauman, både direkt upplevda och historiska sådana.

Det som Wong nämner att stora delar av partieliten gått igenom kan kanske rentav antas ha framkallat en form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromets möjliga inverkan på politiska skeenden ska inte underskattas. I boken Cambodia’s Curse (som ledarsidan skrivit om i en kolumn tidigare i år) nämner författaren Joel Brinkley möjligheten att PTSD skulle kunna förklara vissa av de mer auktoritära personlighetsdragen hos Hun Sen, dagens kambodjanske diktator. Han genomlevde, liksom resten av landet, de röda khmerernas terror, och att den inte skulle ha färgat också honom är en omöjlig tanke. Brinkley skriver också om hur spåren från de röda khmerernas terror lever kvar genom PTSD i samhället i stort, och om hur syndromet ärvts ned genom generationerna.

Förutom att vara en mycket intressant historisk exposé väcker Ola Wongs artikel tankar också om detta. Historien lever kvar mitt ibland oss, vare sig vi vill det eller ej.