Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Jag gillar verkligen topplistor av alla dess slag. I synnerhet när det är människor med mer erfarenhet och kunskap än jag på ett område som rangordnat. Till exempel när skivbolaget Naxos skivor med klassisk musik introducerade mig som tonåring till de viktigaste styckena och kompositörerna. Eller när Therese Bohman hade en följetong i Axess magasin med storslagna konstverk. Eller Mats Nileskär som guidade mig genom soul och hiphop med sina P3-program. Topplistor erbjuder vägledning för noviser som ser ett gytter av olika alternativ. På samma sätt kan en kulturkanon för skolan fungera. Titta, här finns en röd tråd! Ungefär: Tar du del av detta kan du själv delta i det sociala samspelet i en viss miljö. Inte som något definitivt, i stil med Guds tio budord, utan som en fingervisning.

Utöver att skapa gemenskap och minska utanförskapet, hoppades Cecilia Wikström (Fp) att förslaget på en svensk litteraturkanon skulle leda till en fördjupad kulturpolitisk debatt. Det var 2006. Fyra år senare var det partikamraten Christer Nylanders tur att plocka upp förslaget lagom till valet. Nu dammar Göran Hägglund av det i Kristdemokraternas nya skolrapport som lanserades i går. Varför då, kan man undra. Det skulle kunna vara som någon krasst konstaterade för ett par år sedan – för att kulturdebatter ger partier välbehövlig uppmärksamhet. Men jag tror att uppsåtet är mer ärligt än så.

Hur debatten utvecklades för sju år sedan kan ge en ledtråd till hur det kommer låta den här gången. Luciano Astudillo (S) menade (Sydsvenskan 060809) att en vanföreställning låg bakom Wikströns förslag på en kanon. ”Det har aldrig funnits en statisk kultur någonsin under historien.” Och vidare att ”det existerar nio miljoner varianter av den svenska kulturen”. På den här tidningens Opinionssida misstänkliggjorde Christopher Kullenberg initiativtagarna för att vilja göra bildningen ”svensk, homogen eller romantisk”. Man ska inte skapa ”homogena tolkningshorisonter”, menade han (SvD 060806). Stefan Jonsson antydde i DN att tanken om en svensk kanon var rasistisk. Och i SR Kulturnytt liknade Lars Hermansson Wikströms förslag vid Sovjetisk kulturpolitik. Något som går igen i reporterns fråga till Hägglund i Expressen, där skolrapporten lyftes fram, då hon undrar om det hela inte låter som ”något man gjorde i Sovjet”. Det är den sedvanliga missuppfattningen, att varje norm med nödvändighet också är totalitär.

Andra anklagelser var att döda, vita män inte har något att säga dagens ungdomar. De är för ofeministiska, rasistiska och intoleranta. Det är som bekant en särdeles svensk specialitet att värdera gårdagen utifrån samtidens normer. Men dagens upplysning bygger på gårdagens intellektuella landvinningar. Det är svårt att värdera samtiden om man är helt okunnig om, eller enbart kritisk till det som varit.

En kulturkanon är inte ett utopiskt projekt för en ny storslagen identitet, utan ett samtal om det som redan är och vart man är på väg. För redan i dag finns i Sverige en kulturell kanon, men ofta låtsas vi inte om den. Det skadar dem som har svårast att dechiffrera eliternas kulturella koder – de som kommer från från studieovana hem, med rötter i andra länder eller från andra periferier. I boken Under omprövning: en antologi om konst, kanon och kvalitet (Atlantis, 2011) skriver Johan Lundberg om sin egen pappas klassresa vilken möjliggjordes av att det fanns en uttalad litteraturkanon att förhålla sig till. Men hans senare kollegor på universitetet kom som regel från medelklassen och hade som mål att ”motarbeta [kunskapsskatten] då det höll underklassen kvar i förtryck.” I dag är det dock inte främst underklassen som anses förtryckas av en kulturkanon, utan de som invandrat. Men tanken är densamma. Trots att det förhåller sig precis tvärtom. Medelklassungarna får den outtalade kulturkanonen med modersmjölken. Som när jag själv som 16-åring helt självklart läste Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka och John Steinbeck, eftersom de stod i mina föräldrars bokhylla. Efteråt kunde jag diskutera böckerna med båda två. Ett privilegium om något! Andra har det inte lika väl förspänt. Särskilt inte när de bombarderas med floskler om att all kultur är lika bra. I verkligheten är det ingen som tycker det, men det upptäcker många alldeles för sent. En kulturkanon erbjuder en nyckel in i det så kallade finrummet, och är ett sätt att ta sig förbi dagens grindväktare som låtsas att grinden de håller stängd är vidöppen. I Smålandsposten är Alen Musaefendic i dag inne på samma spår: ”För invandrare är denna litteratur oumbärlig. Det är i den goda litteraturen – ja, sådan finns – som nyckeln till det svenska samhället gömmer sig.” En kulturkanon är alltså snarare frigörande, än hämmande.

I Danmark togs initativet 2004 av Anders Fogh Rasmussen att sammanställa 108 verk inom bland annat musik, konst, arkitektur, design, film och litteratur på en lista. Verken utsågs i samråd med 35 kulturpersonligheter. Det var den danska idén som satte igång Folkpartiets tankar. Kristdemokraternas förslag skriver också uttryckligen att listan ska sammanställas av andra än politiker, och helst att Svenska Akademien ska vara involverad. Det vore utmärkt.

Men hur blev det i Danmark då? Tidigare i år rapporterade Dansk Radio (DR 18/1) att kulturkanonen inte används särskilt mycket i undervisningen, främst för att det mesta av innehållet ingick redan innan. Erik A. Nielsen, professor i litteraturvetenskap, som var med och gjorde urvalet av litteraturen, underkänner projektet som ”konservativt” och som ett försök att upprätta en dansk identitet i motsättning till en internationell. Men det är en halmgubbe. Det finns ingen motsättning mellan att vara bevandrad i sin nationella kultur och samtidigt uppskatta andra kulturer. Det underlättar snarare. Dessutom ger det förståelse för den egna kulturens rötter, om inte annat för att kultur är ett samtal mellan generationer. Självkännedom gör människor mer toleranta, inte mindre. Exempelvis fördjupar Vilhelm Mobergs Utvandrartrilogi, som både Wikström och nu Hägglund föreslår i kanonen, synen på svenskhet och identitet. Moberg avskydde det inpyrda Sverige, och det var ingen slump att han i böckerna beskrev människors flykt från religiös intolerans. Knappast läsning som leder till heilande framför Karl XII-statyer.

Även om jag gillar topplistor är en kanon mer av ett pågående samtal, mellan generationer och kultursfärer. Der är gemensamhetsskapande utgångspunkt varifrån man förstår både sig själv, sin omgivning och omvärld bättre.

Arkiv