X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Den som vill få kortfattade sammanfattningar av riksdagsledamöternas bästa idéer bör bege sig till den ypperligt serviceinriktade sajten Motionsfloden.se. En flitig motionsskribent är Miljöpartiets Jan Lindholm som inte bara motsätter sig raketer, utan också värnar om elallergikerna. Han får i det senare fallet pluspoäng för ”längd och riklig källcitering” av Motionsfloden.se.

Och visst, många motioner är väldigt korta och fantasilösa, som när Carina Hägg (S) klipper valda delar ur Socialdemokraternas partiprogram och lämnar in som motion. Hon tycker tvivelsutan så här. Frågan är dock vilken nytta motionen gör när dess innehåll liksom finns, bättre beskrivet, i en rödgrön budgetmotion.

Men storleken är som bekant inte allt här i livet. Jan Lindholm må ha skrivit en baddare till motion, men innehållet lämnar en del att önska.

Lindholm konstaterar inledningsvis att han inte vill använda ord som ”elallergi” och ”elöverkänslighet”, ty det är:

”ett begrepp som leder tankarna åt fel håll. Ordet kommer därför fortsättningsvis inte att användas i motionen. De människor som upplever en elrelaterad ohälsa är enligt vår uppfattning inte i traditionell mening över­känsliga. Det handlar inte heller om någon form av allergisk reaktion. Den korrekta beskrivningen av fenomenet är att betrakta den ohälsa som uppstår som en ren skada.”

(…)

Skadan yttrar sig på olika sätt hos skilda individer. Det handlar ofta om huvudvärk, trötthet, hudrodnad, hjärtklappning, värk, balanssvårigheter och liknande yttringar som sätter ner allmäntillståndet. För de flesta är en kort exponering inte så besvärande utan det är den ackumulerade belastningen som ger de stora problemen. Det finns dock även de vars hälsa drabbas nästan momentant när de utsätts för en strålningskälla. Beroende på hälsotillståndet i övrigt kan effekterna för individen variera. Vid längre exponeringar kan andningssvårigheter och medvetslöshet inträffa.”

Han förklarar vidare att en del drabbade nästan kan ”uppfattas som hyperaktiva och på gränsen till aggressiva”, men menar att detta beror på deras dåliga hälsotillstånd och konkluderar att även om denna ohälsa ”av ansvariga myndigheter inte anses kunna förklaras på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt”, så bör åtgärder vidtas. Kablar bör avskärmas, elsanering ska till, liksom stor a jordade nät. Andra lösningar som nämns är kläder med invävda metalltrådar.

Som synes hyser Lindholm föga tilltro till de ansvariga myndigheternas skepsis gentemot elbesvärens vetenskapliga status. Han skriver i motionen att det vetenskapliga råd som

Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) lutar sig mot är en grupp ”i vilken flera har nära relationer till elektronikindustrin”, men går inte in i detalj på vilka misstankar han hyser.

Istället menar Lindholm att det i ljuset av SSM:s skakiga trovärdighet kan ”vara lämpligt att hänvisa till genomgångar av aktuell forskning”.

Gott så, tänker man. För det är ju alltid lämpligt att gå till den aktuella forskningen. Sådant ger en motion tyngd.

Men… Lindholm beskriver och citerar därefter en studie kallad Bioinitiativrapporten. Den publicerades 2007. En kort sammanfattning av de långa citaten är, enkelt uttryckt, att den stöder Lindholms tankar. En väl vald studie, med andra ord. Men är den bra? Är den trovärdig?

Nej. Inte ett smack. En enkel googling ger vid handen att Bioinitiativrapporten är brett och allmänt misstrodd. I Wikipediaartikeln om studien börjar och slutar det inledande stycket så här:

The BioInitiative Report was self-published online, without peer review, on August 31, 2007, by a group ”of 14 scientists, researchers, and public health policy professionals” (…) It has been heavily criticized by independent and governmental research groups for its lack of balance.

Därefter följer en rejäl sågning av rapporten, med länkar till ett flertal kritiska granskningar. I mina ögon räcker dock det faktum att rapporten i fråga har släppts utan ”peer review”, den kollegiala granskningsprocess som håller vetenskapen öppen, bevarar dess legitimitet och skiljer vetenskap från, ehm, ovetenskap.

Så, för att tala med Lindholms egna ord. I det här läget kan det ”vara lämpligt att hänvisa till genomgångar av aktuell forskning”. Jag tror bestämt att jag kan våga mig på att låna en av rubrikerna i hans motion också.

Vad säger då forskningen?

Ja, hörni. Inte säger den vad Jan Lindholm säger i alla fall. Det är ett som är säkert. Det finns flera metastudier, som alltså går igenom den aktuella forskningen på området, men jag nöjer mig med att länka den senaste. Vad säger den? Jo, så här:

”Despite the conviction of IEI-EMF sufferers that their symptoms are triggered by exposure to electromagnetic fields, repeated experiments have been unable to replicate this phenomenon under controlled conditions. A narrow focus by clinicians or policy makers on bioelectromagnetic mechanisms is therefore, unlikely to help IEI-EMF patients in the long-term.”

Vad betyder det? Tja. I korta drag betyder det att Jan Lindholms förslag på åtgärd på de som upplever sig vara elöverkänsliga är lite som att påstå att man nyss föst bort monstren under sängen. Det kan trösta och hjälpa en stund, men det är inte otänkbart att det dyker upp nya monster, kanhända i garderoben.

Detta är också den inriktning man kan se i mycket av den forskning som genomförs på det här området. Man kan ju ändå konstatera att gruppen elöverkänsliga upplever ”något”, även om det är belagt i blindtest efter blindtest att de inte märker skillnad på närvaron av el. Men sambandet är inte mellan dem och el. Snarare har de ett gemensamt samband, som bör undersökas. Psykologiska faktorer ligger nära till hands, förstås.

Dylika studier görs, med intressanta resultat som ger en fingervisning om vilken sorts forskning som verkligen behöver fördjupas. Se till exempel de sammanfattade resultaten här:

”Perceived sensitivity was associated with an increased likelihood of using a mobile phone predominantly for work (…)Participants who reported “electrosensitivity” also experienced greater depression, greater worries about tainted food and toxic interventions, worse general health on almost every measure, and a greater number of other medically unexplained syndromes compared to participants from the other two groups.”

Mer forskning behövs säkerligen. Men inte av den typ som Jan Lindholm föreslår. Om man verkligen vill hjälpa och finna lösningar på problemen, det vill säga…

Arkiv