Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Bara att läsa den kortfattade rapporteringen får tårarna att välla fram. FN:s utredningskommission för Nordkorea har presenterat sin rapport och det verkar vara precis så fruktansvärt som man kunnat föreställa sig. Godtyckliga avrättningar, mord, slaveri, tortyr, fängslanden, våldtäkter, tvångsaborter, trakasserier, svält och försvinnanden beskrivs som systematiska inslag i det slutna landets samhällsvardag.

Satellitbilder kompletterar skildringen, inte minst styrker de bilden av omfattande internering i fång- och arbetsläger. Därtill har 320 vittnen har frågats ut, många med egen erfarenhet av dessa läger.

”Barnen hade uppsvullna magar, vi kokade ormar och möss åt dem, vi var tvungna att äta allt som krälade på marken, vi åt gräs och pinnar, sådant är livet i ett fångläger”, säger en kvinna.

En annan berättar om en nybliven mor som tvingades dränka sitt spädbarn som föddes lägret:

”Barnet levde när det föddes. Vi var så glada. Men sedan kom säkerhetsagenten och sade att barnet måste dränkas. Mamman tog gråtande upp barnet med skakande händer och lade det med ansiktet nedåt i en balja med vatten tills det slutade komma bubblor ur munnen. Sedan blev alla tysta.”

 

Kommissionen slår fast att ”allvaret och omfattningen av dessa brott visar en stat utan motsvarighet i dagens värld.” (min fetning) Det råder med andra ord ingen otydlighet. För att ytterligare understryka allvaret underströk Kommissionens ordförande Michael Kirby att det i och med rapporten är både omöjligt och oförsvarbart att titta bort:

– Men nu kan människor i alla fall inte säga att vi inte visste. Det finns inte längre någon ursäkt att inte göra någonting. Miljontals människors lidande och tårar kräver att världen agerar, säger Kirby.

Men, även nu, när bevisen radas upp i rapporten väntas saken stöta på patrull, i form av att Kina blockerar hela saken i FN:s säkerhetsråd.

 

Egentligen har vi ju vetat detta länge. Böcker beskriver det, experter forskar om det, dissidenter berättar om det. FN-rapporten är inte ögonblicket då allt plötsligt avslöjades, det är samma information som förut fast med ett lite starkare bläck och en lite mer svåravfärdad avsändare.

Problemet med Nordkorea är inte att vi inte vet. Det är att alltför många inte vill veta. Alltför många vill fortsätta tro på kommunismens möjligheter till godhet, trots att ondska är det enda som någonsin har kommit ut ur denna ideologi.

 

Häromveckan delades Aftonbladets Hummerkniv till Sydsvenskans Rakel Chukri. Priset ges till liberaler ”som vågar stå upp för de humanistiska värdena” och delades i år ut av Sven Wollter, Kommunistiska partiets mest kände medlem. Jag antar att Aftonbladet valde Wollter som utdelare för att man ansåg att han verkligen står för sådana värden. Det kanske han gör, vad vet jag. Många verkar anse det.

Jag har dock mycket svårt att begripa hur man kan stanna kvar som medlem i ett parti vars tidning regelmässigt publicerar de mest häpnadsväckande alster, ständigt syftande till att skönmåla situationen i Nordkorea. För exakt så förhåller det sig med Proletären. Det ska till rätt rejäla inre förhandlingar med de humanistiska värdena för att vifta bort det, tänker jag.

I augusti förra året meddelades exempelvis att en ”faktaspäckad rapport” från ett Sydkoreabaserat institut visade en markant ökning av jordbruksproduktionen i Nordkorea. Därmed, menade Proletären, ”tillbakavisas den dominerande mediebilden av ett folk som lever på svältgränsen”. Den mediebilden, förklarades det vidare, var en dogm som inte minst vi på SvD:s ledarsida ”saluför”.

 

Det lär bli bråda dagar på Proletären nu när en hel FN-rapport ska tillbakavisas som dogm. Men känner jag dem rätt ska det nog gå. Efter den mycket uppmärksammade nyheten om att den högt uppsatte politikern Jang Song Taek – den nordkoreanska ledaren Kim Jong-uns farbror – avrättats (omskriven av Benjamin Katzeff-Silberstein på ledarsidan här) var det ganska fascinerande att ta del av Proletärens krumbukter.

Man fick dock med ett par kritiska punkter:

”Vi har naturligtvis ingen insyn i processen mot Jang, men att genomföra en rättegång, avkunna dom och verkställa straffet på mindre än två dagar framstår inte som ett rättssäkert förfarande.”

Jodå. Viss rättsosäkerhet i Nordkorea konstaterades alltså. Ändå något. Vidare beklagade tidningen dödsstraffets förekomst i landet, men påtalade samtidigt att Nordkorea å andra sidan inte är ensamt om att ha kvar dödsstraffet.

 

När dessa bekymmer var överstökade gav man sig istället på knäckfrågan och konstaterade att ”Går man bortom sensationsjournalistiken går det att finna förklaringar till varför Nordkorea agerade så kraftfullt.” Efter en redogörelse kring på vilka vis Jang Song Taek ådragit sig sitt straff (lyxliv, supande, korruption, hotade Nordkoreas suveränitet och utnyttjade systemet) utmynnar hela texten i det gamla vanliga, nämligen ett påpekande om att våra medier har ett felfokus när det gäller Nordkorea:

”Bortom den västliga propagandan pågår ett strävsamt samhällsbygge där man försöker komma ur det ekonomiska strupgreppet och förbättra levnadsförhållandena för folket. Det sistnämnda var för övrigt något som ledaren Kim Jong-un upprepade gånger lyfte fram i sitt nyårstal.

Nordkorea har precis som alla hittillsvarande försök till socialistiskt samhällsbygge både förtjänster och fel och brister. Verkligheten är varken svart eller vit.”

 

Tänk på det idag, när du läser västlig propaganda om FN-rapporter. Det finns brister, visst. Men det finns också förtjänster. De kanske inte syns lika bra på satellitbilderna, eller hörs lika bra i vittnesmålen, men de finns. Om man bara verkligen verkligen vill.

 

Arkiv