Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ledarredaktionen

Ledarredaktionen

Jag saknar min gamle vän och mentor Hans L. Zetterberg. Och jag tänker på hans hustru Karin Busch Zetterberg.

Vi lärde känna varandra 1988, när jag var ung MUF-ordförande och han en respektingivande sociologiprofessor och chefredaktör. Det var ju en idémässigt omvälvande tid vid sent 80-tal och han visade lika stort intresse för sin egen samtid, som för våra ungdomligt tvärsäkra åsikter om framtiden.

Från och med det moderata programarbetet 1990 blev han en fast punkt i min egen politiska värderingskompass. Och ingen har betytt lika mycket för mig som Hans, när det gäller den rätt svåra konsten att försöka förena starka och lite högtidliga värderingar med det praktiska gnetandet i vardagspolitiken.

 

Genom åren har han bidragit otaliga gånger. Jag tror faktiskt inte att jag har givit mig i kast med något enda större förändringsprojekt i politiken utan att i vart fall på ett litet hörn involvera Hans.

Ibland på hans eget initiativ, som när han fick mig att skriva en hel bok om svensk socialpolitisk historia (antagligen med baktanken att då tvingas ju den då unge riksdagsmannen lära sig något om allt han vill ha åsikter om, och det funkade…).

Ibland på möten i arbetsgrupper för att jag insåg att han behövdes för just detta projekt. Ibland som ett bollplank, mest för att man ibland måste kolla om man har tänkt rätt. Och ibland bara en klok man som tog sig tid att höra av sig och säga: ”glöm inte att tänka på detta…”.

Jag är rädd att jag aldrig fullt ut berättade för honom hur mycket jag uppskattade alla dessa samtal. I bästa fall kände han det ändå.

 

Han lämnar efter sig så många lärdomar. En är att man ska vara nyfiken och öppen. Fasta övertygelser – det var hans förnamn – gör det egentligen bara lättare, roligare (och mycket viktigare) att tala med människor som tycker något helt annat. Det har för mig blivit beviset för ett sunt gott självförtroende.

En annan är att vänfasthet och empati behövs överallt – även i politikens ibland brutala värld. Många förstår inte vad det betyder att någon bryr sig minst lika mycket i motvind.

Och så förstås de två begreppspar som han har gjort odödliga för eftervärlden: Hans insikter om skillnaden mellan ”den lilla världen, och den stora”.

 

Och så de mest bevingade: ”Samhället är större än staten”. Vad vi gör mot varandra är alltså inte detsamma som lagen. Ett samhälle är något annat än dess formella institutioner. Döm inte landsmännen efter landet. Politiken är viktig, men den är inte allsmäktig. Det du gör själv kanske inte är jättestort, men kan ändå inte ersättas av någon annan.

Med några få ord sammanfattade Hans Zetterberg i ett enkelt påpekande vår tids kanske största och viktigaste svenska frågeställning. Ingen av oss vet ju riktigt vad vi ska göra åt detta. Men jag tror han skulle vara rätt nöjd om vi bara började förstå vad han menade.

Ulf Kristersson

Arkiv

Ledarredaktionen

När Margot Wallström i veckan besökte Kiev med löften om stöd tillfogade hon att ”det måste till något från deras sida också”. Det är ett väldigt nedlåtande sätt att formulera krav på reformer – i ett läge där man dagligen begraver nya offer för det ryska kriget mot Ukraina. Det är också okunnigt eftersom brist på reformplaner sannerligen inte saknas. Men Wallström hade kanske inte tagit del av koalitionsregeringens omfattande program för att föra Ukraina närmare Europa.

Brist på reformhinder saknas sannerligen inte, men nog anstränger man sig – för att samtidigt som landet är i krig – bli ett nytt land.

I ett uttalande i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård sade Wallström att svenskarna är rädda. Det är svårförståeligt att utrikesministern väljer att signalera just det budskap som Kreml vill höra – och det är helt motsatt signal till den om kommer från Hultqvist på försvarsdepartementet. Om det kan man bara konstatera att två linjer i kristid aldrig är någon bra politik. Till det svårförståeliga hör också att hon i Kiev rakt av slog fast att Putin är irrationell och att det ryska agerandet inte kan förstås:

”Jag har inte hört någon som kan förklara hans agerande.”

Okunnigheten lyser igenom. Men ponera att det skulle vara sant, är det då klok politik att minska forskarnas möjligheter att lösa gåtan genom att dra ned på anslagen till försvarsforskning? Just detta föreslås i den röd-gröna budgeten – trots att Wallström behöver hjälp att förstå Putin.

Det blev med alla rätt ett himla hallå när regeringen Löfven ville lägga ned Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul för att få fram det som i totalen handlar om kaffepengar till andra ändamål. Nu har man ändrat sig.

Att regeringen satsar på att dra ned anslagen till försvarsforskningen vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) förtjänar också hallå. Och en ändring. 2014 uppgick anslaget till 172 miljoner. Anslaget ska genom årliga sänkningar minska från 169 miljoner 2015 till 146 miljoner (i 2015 års priser). Nålpengar också det, men som när myndigheten ska spara kan få allvarliga konsekvenser för den säkerhetspolitiska forskning som ska hjälpa utrikesminister Wallström att förstå Putin.

Wallström skulle kunna börja med att läsa den Ukrainastudie som presenterades redan i somras: A Rude Awakening – Ramifications of Russian Aggression Towards Ukraine. Putinland är inte lika oförutsägbart som postkodlotteriet.

FOI-forskningen ger också unika perspektiv på försvarspolitiken genom att till exempel belysa ihåligheten i försvarsekonomin eller bidra till försvarspolitiken genom att granska ÖB:s inköpslista utifrån bästa försvarseffekt för olika systemalternativ. Obekvämt men nyttigt.

Så vad kan man säga mer än: Hallå där!

Förseningskostnaderna för den röd-gröna Förbifart-Stockholm-politiken beräknas för övrigt bli 700 miljoner kronor.

 

Claes Arvidsson är fri skribent.

Sanna Rayman

Det dröjde inte länge förrän Stockholms rödgrönrosa majoritet höjde skatten. Man ska väl inte förvånas, ränderna går aldrig ur och så vidare, men det är klart att det fanns ett hopp om att Wanngård och gänget skulle låta bli. När ekonomin nu ändå såg rimlig ut. Eller, som Moderaternas Anna König Jehrlmyr sade i P4:

– Det är en synnerligen god ekonomi vi lämnar över, ett överskott på två miljarder. Det här är bara början skulle jag säga. Det är ett stort utgiftskalas man bjuder upp till och det kommer att bli Stockholmarna som står för notan.

Utgiftskalaset innebär just nu en höjning om 35 öre. Men finansborgarrådet Karin Wanngård flaggar redan nu för ytterligare höjningar kommande budgetår. Det innebär att vi kan vara hyfsat säkra på att det här kommer att hända. Det är inte som att någon kommer att hålla tillbaka henne, Wanngårds kompisar i stadshuset är snarare de som vill höja mer genast. Det är S som har tvingats upp till 35 öre, från sina i valrörelsen utlovade 15 öre. Hade MP fått sin vilja fram hade skatten höjts med 50 öre och om V hade fått hålla i taktpinnen hade vi redan varit uppe i 60 öre.

 

Stockholm är inte den enda kommunen som går mot utgiftskalas. I Malmö föreslår den rödgröna majoriteten 30 öre, men Feministiskt initiativ, som knep två platser i valet, vill gräva djupare i väljarnas fickor. Sydsvenskan skriver:

”Fi har inte haft tid och resurser att skriva ett budgetförslag. Deras enda förslag är att skatten ska höjas en krona per tjänad hundralapp nästa år. Alltså mer än tre gånger så mycket som de 30 öre den rödgröna majoriteten föreslår.

– Vi ser behov som inte har täckts, säger Katerin Mendez.”

Fi tror förmodligen att det visar på ambitioner, detta att föreslå en hel krona i höjd skatt. Men det här ser inte ut som ambitioner. När andra partier höjer skatten orkar de åtminstone formulera skälen i kalkyler och satsningar i en budget.

Så gör inte Fi. Deras budskap till väljarna är kort och gott: ”Lita på oss, vi vet massor av ställen där dina pengar behövs.”

 

Tove Lifvendahl

Det var ett glädjande besked, att Tadeusz Slobodzianeks pjäs Vår klass får nypremiär på Teater Galeasen den 27 januari nästa år. Besökte teatern och upplevde pjäsen i våras; nog den starkaste scenupplevelse jag varit med om. Det tog faktiskt ett tag innan jag kunde skriva om det (Stärk demokratins immunförsvar, SvD 8/6 2014). Nu under hösten har samma uppmärksammade mänskliga dåd i historien fått ytterligare uppmärksamhet, genom översättningen av Anna Bikonts Vi från Jedwabne (artikel av Anders Q Björkman i SvD 8/11).

Till er som ännu inte suttit ner medan Galeasens ensemble berättat för er om detta, boka era biljetter nu. Men schemalägg inte in några måsten efteråt.

Sanna Rayman

”Antirasismen vi bjuds på i dag saknar grund i något som helst emancipatoriskt projekt”, skriver Malcom Kyeyune i Arbetaren. I en mening sammanfattar han den största bristen med den rundgång som kännetecknar dagens samtal kring dessa frågor. Utan ett sådant mål kvarstår endast antirasismen som någon sorts häxprocess där regler, stundom direkt motsägelsefulla, sätts upp och överträdelser straffas med gälla krav på uteslutning ur olika gemenskaper, ibland åsiktsvärmen, ibland arbetsgemenskapen, ibland plattformen.

 

Man bör läsa hela Kyeyunes text, men jag vill ändå citera en bit som illustrerar ovan korta poäng:

”Dagens antirasism har sedan länge gjort sig av med sådana mossiga perspektiv, och erbjuder snarare en sorts inventerad biologisk och kulturell essentialism; människor har sina små fack där de inherent hör hemma; ve den som korsar gränserna. Med en epistemologi som är hundra procent postmodern så menar man dessutom att all kunskap är helt och hållet subjektiv, och diskussion mellan människor i de olika facken blir därmed en omöjlighet. Antirasism blir en fråga om moral och karaktär, med gurus som aggressivt recenserar språk, barnfilmer och halloweenkostymer på jakt efter en ”rasism” som numera mest liknar en sorts ondskefull, skepnadslös fantasykraft. Städaren på Burger King och tiggaren utanför ICA är det fortfarande ingen som riktigt bryr sig om, men de har som bekant svårt att passa in i den värld som kultursidornas moraliska korsriddare lever i.”

 

Kanske överraskas du av att denna text kommer från Arbetaren? Ja, det är begripligt. Vänstern har varit notorisk med att omfamna det postmoderna. Det är därför debatten numera domineras av kritik av vita blickar och rasistisk kroppshållning, snarare än konkretion som rör städaren på Burger King.

Men det betyder inte att hela vänstern har de postmoderna brillorna på sig. Och kanske är det så att något kommer att hända på den här fronten. Jag har en vag aning om att det finns stora grupper inom vänstern som börjar önska bort hela den här, uhm, diskursen. Eller som Kyeyune skriver:

”Personligen så skulle jag vilja leva i en värld utan dessa fack, där termen ”rasifierad” inte utgjorde någon sorts hedersbetygelse eller en påtvingad medlemsbricka i en lätt inavlad åsiktsklubb.”

 

På temat vänster och postmodernism, läs med fördel även i Dagens Samhälle om varför Shakespeare inte är välkommen i förorten.

 

Maria Ludvigsson

För att följa upp dagens ledare om Stefan Löfven och hans upptäckter av liberala värden i USA. Ett kort påpekande: Vad gäller antagningsförfarandet vid The Bronx High School of Science är det alltså något som Stefan Löfven och hans parti inte vill se i Sverige. Den mångfald som Löfven gillade i skolan i Bronx kommer av ett skolsystem där eleverna kommer in på meriter, och deras bakgrund eller var de bor inte har någon betydelse.

Men det är inte bara antagningsordningen som skiljer sig från Löfvens ideal på hemmaplan. Även lärartätheten i Löfvens favoritskola är en annan än den statsministern helst vill se framreglerad här. Den är till och med lägre än i många av de friskolor som Löfven kritiserar och avser styra upp och reglera.

Effekterna av de liberala värdena är välkomna, men politiken som ger dem är alltså inget för Löfven.

Sanna Rayman

I höstas hade P1 en satsning kallad ”Kulturvalet”, där representation och hudfärg avhandlades under fyra måndagar i följd. Eller, uhm, nåja. Syftet med debatterna var nu inte riktigt detta. Ursprungsidén var faktiskt att avhandla kulturpolitik inom fälten konst, teater och film, men den biten tilldelades ofta andrafiolen eftersom representationen och vitheten föreföll intressera de inkallade kulturaktörerna mer.

Vid det tillfälle då vi diskuterade scenkonsten deltog Ung Scen Öst-chefen Malin Axelsson som flera gånger återkom till problemet med vithet i kulturbranschen. Exempelvis beklagade hon att inom länsteatern var bara en av tjugo chefer inte vit. Ett ”väldigt problem”, slog Axelsson fast. ”Varför tillsätter man cheferna på det här sättet?”, undrade hon vidare. När samtalet några minuter senare åter styrde in på vithetskritik och vithetsnorm och vita kroppars företräde inom scenkonsten förklarade Axelsson att ett jättestort ansvar vilar såväl på konstnärerna själva som på cheferna:

– Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.

– Men du är själv konstnärlig ledare?, invände programledaren och efterfrågade subtilt lite egen agens i det utlovade upproret.

– Inte länge till! utropade Malin Axelsson kavat och skrattade nervöst, samtidigt som hon elegant undvek att besvara följdfrågan om hon hade tänkt avsäga sig sin post.

 

Nu intar Malin Axelsson snart en ny chefsposition och någonting säger mig att hon inte har frågat sin nya arbetsgivare varför man tillsätter henne som är vit. Ja, någonting säger mig att Malin Axelsson vid inget tillfälle under rekryteringsprocessen har sagt till arbetsgivaren att hon egentligen tycker att de borde låta bli att anställa hennes vita kropp. Axelsson har säkert något sätt att rationalisera för sig själv varför hon inte lever upp till sina egna brandtal. Brandtalen om att vissa faktiskt måste kliva av sina chefsstolar brukar sällan vara annat än till intet förpliktigande ord som gäller andra än en själv. Ord som gäller i teorin, inte i den egna karriärens praktik.

Nota bene. Jag tycker att Malin Axelsson gör rätt som tar ett chefsjobb som erbjuds henne. Hon har all rätt i världen att trakta efter det och ta det när det kommer inom räckhåll. Men, den rätten tycker inte Axelsson själv att hon har, om man ska tro vad hon sade vid panelsamtalet i höstas. Ska man tro den versionen av Axelsson så borde hon leda upproret inifrån och kliva av.

Frågan är då: Hur hänger Axelssons ord ihop med nyheten om att hon är nyutnämnd chef för Radioteatern?

Ledarredaktionen

Den som har besökt USA under senare tid vet att US Customs and Border Protection tar sitt arbete på allvar. Det är inte direkt så att man slinker förbi utan att bli kontrollerad.

Därför är det tänkvärt att följa den amerikanska debatten om behovet av en invandringsreform. Alla verkar eniga om en reform behövs, men oenigheten om vad den ska innehålla har lett till skyttegravskrig.

En av tvistefrågorna är vad som ska hända med de drygt 11 miljoner illegala invandrare som redan finns i USA. Att gripa och deportera alla dessa människor är varken genomförbart eller önskvärt, vilket de flesta amerikanska politiker inser.

Vi vet att de flesta av de illegala invandrarna har varit i USA länge, att de arbetar och bidrar till landets välstånd. I de två befolkningsmässigt största delstaterna, Kalifornien och Texas, utgörs nästan en tiondel av arbetskraften av illegala invandrare.

Ändå framställs det i den politiska debatten ofta som att de illegala invandrarna mest skulle vara en belastning för samhället. De beskrivs som ”kriminella” som inte bör få några rättigheter.

Amnestier för illegala invandrare som uppfyller vissa krav har beviljats tidigare, bland annat under president Reagans tid. Men i valstridens hetta har ”amnesti” förvandlats till ett skällsord, särskilt för vissa republikaner.

Enligt Republikanernas blivande majoritetsledare i Senaten, Mitch McConnell, bör en invandringsreform främst handla om att stoppa inflödet av illegala invandrare genom att ”säkra gränserna” och ”biffa upp” gränskontrollerna.

Han väljer, för att uttrycka det försiktigt, att förenkla och förminska problemet. För det första har gränsövervakningen mot Mexiko redan skärpts, vilket lett till att antalet personer som tar sig in denna väg minskat kraftigt. För det andra har uppskattningsvis en tredjedel av de illegala invandrarna tagit sig in i USA lagligt men sedan överträtt sina visum och stannat. Mer stängsel och gränskontrollanter skulle inte ha stoppat denna grupp.

Dessutom är det en väl så viktig fråga vad som ska hända med de illegala invandrare som redan finns i landet. Ska de jagas fram och utvisas eller ska de tillåtas att stanna? Om de ska tillåtas att stanna är det rimligt att detta sker under rättvisa och lagliga former, och att skötsamma personer prioriteras. Den nuvarande amerikanska situationen där vart femtonde skolbarn har minst en förälder som riskerar utvisning är inte hållbar.

Gränskontroller behövs, men det är oroväckande när mer av detta lanseras som en universallösning. Det som gjort USA framgångrikt är trots allt inte främst landets förmåga att utöva gränsövervakning, utan dess förmåga att skapa möjligheter för människor med olika bakgrund och förutsättningar.

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds och bosatt i indiska Bombay.

Per Gudmundson

Kommentar från Uppsala studentkår:

I artikeln Rättvisa löner är lönsamt skriver Per Gudmundson att det saknas incitament för studenter att välja ”rätt utbildning”. Med ”rätt” menas här teknik- och naturvetenskapliga studier – utbildningar som efterfrågas i näringslivet och som kan öka omsättningen av varor och tjänster i Sverige. Uppsala studentkår ställer sig kritiska till denna typ av endimensionella syn på kunskap och utbildning. Det är sant att studenter med vissa yrken ger en större ökning av tillväxten när de kommer ut i arbetslivet. Men att studenter söker sig till utbildningar som inte svarar direkt till näringslivets efterfrågan visar på att det finns fler värden i högre studier, och att målet med en högskoleutbildning inte alltid är högre lön.

Gudmundson menar att ett styrmedel för att främja rätt sorts utbildning som borde övervägas är att införa studieavgifter. Genom att avgiftsbelägga högre studier menar han att studenterna ska bli mer medvetna i sitt val av inriktning, och istället för humaniora och samhällsvetenskap välja ämnesområden som är efterfrågade inom näringslivet. Vad som ligger till grund för Gudmundsons uttalande framgår inte av artikeln. Inte heller exakt vilket problem studieavgifterna är tänkta att lösa eller vad konsekvenserna blir av att styra högre utbildning med studenternas plånbok som påtryckningsmedel. Om det är matchningen med arbetsmarknaden som problemet, är då enda rimliga åtgärden att bestraffa den som inte valt ett efterfrågat yrke? Och finns det inte andra vinster att göra än de som direkt visar en ökning i tillväxt, som bör vägas in innan man föreslår liknande åtgärder? Är ekonomiskt mindre lönsamma yrken överflödiga eller onödiga?

Uppsala studentkår ser med oro på den utveckling som nu sker där studieavgifter införs selektivt, först för utomeuropeiska studenter, och nu senast i budgetpropositionen för studier inom vissa utbytessamarbeten. Det är en utveckling mot ett normaliserande av studieavgifter och en syn på utbildning som en lyx för ett fåtal, snarare än en rättighet. Den svenska avgiftsfriheten som fram till nyligen har varit en konsekvent princip innehåller värderingar om högre utbildningssektorns roll och syfte. Med tanke på de enorma konsekvenser som studieavgifter skulle innebära för vårt samhälle är det anmärkningsvärt hur principen om avgiftsfrihet kan viftas bort med en mening utan någon som helst reflektion.

Miranda Cox, vice ordförande, Uppsala studentkår

 

Per Gudmundson svarar:

Jag skrev nu inte ”rätt utbildning”. Citattecknen satt kring ”rätt”, och inget mer, med vilket jag alltså antydde att också jag ser ett stort värde i att ”tänka fritt” och inte bara i att ”tänka rätt”, för att tala med Thomas Thorild.

Att en rödgrön studentkårsstyrelse reflexmässigt tar avstånd till studieavgifter förvånar inte. Frågan är dock inte mindre intressant, eller levande, för det. Och studieavgifter handlar inte bara om vad som nämns i min artikel, utan om en rad frågor. I höstas hade DN Debatt en intressant artikel om avgifter för universitetens skull. Däri finns också en lösning oron för studier som ”lyx för ett fåtal” – låt CSN ge lån för avgifterna.

Ur ett rödgrönt perspektiv är möjligen också en diskussion om högskolan och dess betydelse för tillväxten något konstigt. Men nära nog ingen annan sektor är fredad. Högskoleutbildningar kostar, och det är inte orimligt att den som betalar får ha synpunkter på resultatet.

Talande är synen på löneskillnader och incitament som bestraffning. Med det synsättet är ingen ekonomisk utveckling möjlig.

Per Gudmundson

Kommentar från nätverket Steg 3:

I två nyligen publicerade ledartexter (1, 2) kallar Per Gudmundson viljan att skapa ett tillväxtoberoende samhälle ”människofientlig”. Hans ledare bygger dock på två allvarliga missuppfattningar.

För det första är inte BNP-tillväxt synonymt med utveckling. När Gudmundson påstår att den svenska spädbarnsdödligheten idag skulle vara tre gånger så hög om vi inte haft ökande BNP sedan 1980 blir det rentav löjligt. Naturligtvis kan även ett samhälle där ekonomin inte växer välja att lägga stora resurser på sjukvård och forskning. Människors kreativitet och innovationskraft är knappast heller avhängig en ständigt växande ekonomi.

För det andra är inte tillväxtoberoende det samma som tillväxtmotstånd. Att vilja ha ett samhälle som inte är beroende av ökande BNP är något fundamentalt annorlunda än att vilja ha ett samhälle utan tillväxt. Huruvida den ekonomiska tillväxten kommer att fortsätta – oavsett om vi har det som främsta mål eller inte – vet vi inte och ett samhälle där välfärden fungerar oberoende av om BNP ökar eller inte borde alla rimligtvis se som en fördel. Ett sådant tillväxtoberoende samhälle kan fortfarande redovisa tillväxt, även ekonomiskt, men det finns inte längre någon anledning att lägga så stor vikt vid detta.

Kanske är det på grund av gamla fördomar om miljörörelsen som Per Gudmundson och många andra förutsätter att tillväxtoberoende är det samma som tillväxtmotstånd. Men diskussionen om ekonomiskt tillväxt och hållbarhet handlar inte om något principiellt tillväxtmotstånd utan om att ta ansvar för framtiden. Runtom i världen diskuterar redan ledande politiker och forskare, inte minst ekonomer, andra mått på framsteg än just ekonomisk tillväxt. Det är inte heller en fråga som bara diskuteras bland miljöpartister, vänsterpartister eller miljöaktivister. Steg 3, det nätverk som vi representerar, samlar personer från nästan alla partier, även centerpartister, kristdemokrater och moderater, och från vitt skilda yrkesområden för att diskutera tillväxtens dilemman.

Diskussionen handlar ofta om svårigheten att kombinera växande BNP med långsiktig hållbarhet. På global nivå är ökad BNP benhårt kopplat till ökad resurs- och energianvändning och det finns hittills inte mycket som tyder på att detta samband börjat försvagas. Sverige påstås ofta vara det undantag som visar att det är möjligt att kombinera BNP-tillväxt med utsläppsminskningar, dvs att frikoppla tillväxten från ökande miljöpåverkan. Det påståendet vilar dock på väldigt lösa grunder, då man bara tar med de utsläpp som sker i Sverige, inte de utsläpp vår konsumtion orsakar i andra länder. Miljöproblemen orsakade av vår konsumtion har alltså fortsatt att öka i takt med Sveriges ekonomiska tillväxt. Detta har bland annat Naturvårdsverket belyst väldigt tydligt.

De åtgärder som krävs för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle kan visa sig leda till utebliven tillväxt eller till och med ekonomisk nedväxt, även om det inte är något vi vet säkert. Poängen är dock att det borde spela mindre roll. De mål som vi verkligen bryr oss om, som att få mer välmående medborgare och ekosystem som fungerar även när våra barn blivit vuxna, bör tillåtas vara de övergripande målen för samhället medan vi låter BNP bli vad den blir. Vissa år kanske den ökar, vissa år står den still och vissa år kanske den minskar. Ett ensidigt fokus på BNP riskerar också att bromsa hållbarhetsarbetet då miljöåtgärder som kan påverka BNP negativt aldrig övervägs

Ett samhälle som gjort sig oberoende av ekonomisk tillväxt kan hantera olika tillväxtscenarion utan allvarliga negativa konsekvenser. Vi säger inte att det är enkelt att skapa ett sånt samhällssystem, men önskvärt vore det rimligtvis. Långvarig utebliven tillväxt kan att skapa tuffa utmaningar eftersom så mycket i vårt samhällssystem idag är uppbyggt runt antagandet om ständig ökning av BNP. Men just därför måste vi också tillåtas diskutera hur vi ska möta dessa utmaningar och börja bygga upp en beredskap för detta i god tid.

Steg 3 är ett partipolitiskt obundet nätverk men vi glädjer oss ändå åt att Miljöpartiet lyft denna viktiga fråga. Förhoppningsvis kan det leda till att det under kommande mandatperiod kan öppnas upp för en seriös och konstruktiv samhällsdiskussion om tillväxtens dilemma. Att motarbeta den diskussionen tycker vi verkar utvecklingsfientligt om något.

Robert Höglund och Johan Olsson från nätverket Steg 3.

– – – – – – – – – – – – –

Per Gudmundson svarar:

Jag har missuppfattat MP:s tillväxtkritik, skriver nätverket Steg 3. Mp är inte motståndare till ekonomisk tillväxt, de vill bara stå väl förberedda om tillväxten uteblir, menar Steg 3.

Tyvärr har Steg 3 otur med tajmingen. Igår skrev Lorentz Tovatt, språkrör för Grön Ungdom och kommunfullmäktigeledamot för Miljöpartiet i Stockholm, på DN Debatt att Miljöpartiet har hamnat snett med sitt tillväxtmotstånd. Det är ”dags att ändra riktning på den gröna systemkritiken”, skriver språkröret.

”Det finns framför allt två orsaker till att det behövs ett nytt fokus. För det första är det möjligt med framtida ekonomiskt tillväxt, utan att förstöra vår planet. När tillväxtkritiken först växte fram uppfattades det som omöjligt att ersätta det djupgrodda beroende av fossil energi som världen då befann sig i (och fortfarande befinner sig i). Men den nya tekniken har visat att vi faktiskt har tillräckligt mycket förnybar energi för att försörja oss alla, det gäller bara att vi bygger ut den tillräckligt snabbt. Vidare vet vi att ekonomin kan baseras till ännu större del på tillväxt av tjänstekonsumtion, något som till stora delar inte tär på planeten. För det andra ser vi nu exempel på länder och regioner som lyckats bryta korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp. Sverige är ett sådant exempel.”

Uppenbarligen är det inte bara jag som har uppfattat att Miljöpartiet har varit tillväxtmotståndare. Nu vill alltså partiets eget ungdomsförbund att MP ska överge tillväxtmotståndet.

Den gröna rörelsen är mångfacetterad, så ingen bör vara förvånad över att det finns olika synsätt på vad MP:s politik innebär. Alla är inte lika mysiga och kramgoa som Steg 3. I en kommentar till ledarsidans artikel om tillväxtmotståndets kostnad i människoliv skriver den ”gröna” bloggen Cruel Crude, som drivs av redaktören för tidskriften Om Omställning, rakt ut vad omställningen till ett tillväxtlöst samhälle kommer att innebära. ”Tuffa prioriteringar kommer behöva göras och omställningsperioden blir inte enkel”, konstaterar bloggen:

”Det är inte lätt att acceptera och våga säga rakt ut vad slutet på ekonomisk tillväxt innebär. Ja, det kommer innebära att färre och färre svårt sjuka människor kan få vård …”

Så ser tillväxtmotståndets nakna ansikte ut. Och detta alltså i en text som berömmer Miljöpartiet för dess framsyn. I kommentarsfältet förtydligar författaren sig: ”Det är MP:s målsättning eller snarare dessa två motionärers målsättning att belysa frågan om nuvarande tillväxts inneboende omöjlighet. Att konsekvensen, oavsett anpassning eller ej, blir någon form av utrensning är givetvis ofrånkomligt och något som redan sker idag.”

Det är glädjande att varken MP eller Steg 3 går in i denna omställning med samma entusiasm som bloggaren ovan. Men bägge ser omställningen som nödvändig, med närmast religiös övertygelse. Om MP någon dag skriver samma sak som ungdomsförbundets språkrör kanske det finns skäl att tolka tillväxtkritiken som något annat än tillväxtmotstånd.