Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

När Göran Hägglund i dag gjorde ett utspel om ett svenskt Nato-medlemskap, är det med Ukrainakrisen tätt inpå. Det Ryssland har gjort – annekteringen av ett annat lands territorium – har inte har skett sedan andra världskrigets slut. Just nu är Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde den mest hotfulla sedan kalla krigets slut. Samtidigt liknar det svenska försvaret mest en Potemkin-kuliss, vilket innebär en risk för både oss själva och våra grannar. Den utredning Hägglund efterlyser borde ha kommit för länge sedan.

När överbefälhavaren Sverker Göransson berättade om att Sverige endast kunde försvara en begränsad yta (läs:Stockholm) under maximalt en vecka – ”enveckasförsvaret” – gick det upp för många svenskar riktigt hur illa det var ställt med försvaret (SvD, 30 dec 2012). Men enveckasförsvaret förväntas först vara på plats 2023. Och i Riksrevisionens nyutkomna slutrapport om försvaret saknas 30-50 miljarder på materialsidan för att ens klara det målet. Enligt samma rapport klarar Sverige i dag inte av ett militärt angrepp överhuvudtaget.

Ekvationerna för hur det svenska försvaret ska gå ihop är minst sagt svårlösliga. Å ena sidan har vi det underfinansierade enveckasförsvaret, som till sin hela konstruktion bygger på att man efter en vecka får hjälp utifrån. Och hjälpen man räknar med är Nato, eftersom det är den enda som finns att få. Å andra sidan fattade Sverige beslut om en svensk solidaritetsförklaring som innebär att man skrivit under på Lissabonfördragets formuleringar om att erbjuda hjälp till andra EU-länder. Ironiskt nog innebär solidaritetsförklaringen att Sverige lovar att hjälpa andra länder, utan att något annat land har gjort samma deklaration att hjälpa Sverige. Sveriges solidaritet är en obesvarad kärleksförklaring. För det är bara Nato som har ett bindande löfte om solidaritet. Dessutom deltar svenska förband som aldrig förr i Nato-ledda operationer. Varför övar man så mycket ihop om man ändå inte vill bli en medlem? Det är en lång förlovning där Sverige är den förlorande parten. Nato får hjälp av vår (lilla) kapacitet i sina operationer, medan vi inte kan räkna med att få något tillbaka. När jag för Magasinet Neos räkning intervjuade den förre försvarsministern Mikael Odenberg frågade jag honom om detta (Magasinet Neo nr 3/2014).

– Sanningen är förstås att den logiska konsekvensen av solidaritetsförklaringen är att man går med i Nato. Man kan inte räkna med att få hjälp annars.

Odenberg tycker att Ukrainakrisen illustrerar svagheterna med att stå utanför Nato.

– Trots att man har ett alldeles gott samarbete med Nato så finns det inga försvarsförpliktelser. Då är man likt Ukraina väldigt utlämnad om det hettar till.

 Socialdemokratiska regeringar har i många årtionden ljugit för svenska folket om neutralitetspolitiken under kalla kriget. Man hävdade neutralitet i tal till allmänheten, men det fanns samtidigt ett långtgående samarbete med Nato under hela perioden, vilket SvD-journalisten Mikael Holmström visat i boken ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser” (2011). Sverige hade alltså välutvecklade förberedelser för att ta emot hjälp från Nato, trots att man officiellt hävdade landets neutralitet. Då byggde svensk försvarsdoktrin på självständighet, men vi kunde ta emot hjälp. Men i dag när vår försvarsdoktrin bygger på att vi måste ta emot hjälp utifrån saknar Sverige, enligt Riksrevisionens slutrapport om försvaret, kapaciteten att ta emot hjälp. Ironiskt? Ja, men framförallt skrämmande.

Det är kanske inte så underligt att förtroendet sjunkit för försvaret, vilket Karl Ydén och Joakim Berndtsson skriver i SOM-institutets senaste nationella undersökning (”Skilda världar? Försvaret, politikerna och svenskarna”) . Före Ukrainakrisen var det 30 procent av befolkningen som uppgav att de stödjer ett förslag om att minska försvarsutgifterna, medan 31 ville öka dem, enligt SOM. Efter Ukrainkrisen anser hela 45 procent att försvaret ska få mer pengar, medan 36 tycker att dagens nivå bör bibehållas (Ipsos/DN maj). Till och med bland sympatisörer till duvpartier som V och MP är det fler som vill öka anslagen än som vill minska dem.

Det rör på sig i försvarsfrågan. Nato-frågan är helt central och åratal av desinformation om den svenska neutraliteten har gjort sitt. På bloggen Wiseman’s wisdoms skriver Stefan Olsson, chef för Frivärld, om den första opinionsundersökningen om Nato-frågan som gjorts sedan Ukrainakrisen. 37 procent är positiva, men fortfarande är en majoritet negativa. Beror det på att Moderaterna har fegat ur i frågan, vilket Hägglund kritiserar dem för? Kanske. Om ingen driver opinion för Nato kan man inte räkna med att väljarna blir mer positiva heller. Ändå finns hopp om en mer nykter syn på Sveriges behov av att gå med i Nato. I den undersökning som Hägglund låtit göra svarar varannan av de tillfrågade att de tycker att det är en bra idé att utreda ett svenska Nato-medlemskap. Att Socialdemokraterna hållit emot är kanske förståeligt, med tanke på partiets historia i frågan, men att Moderaterna gjort det är under all kritik. En utredning behövs, och Hägglund ska ha en eloge som lyfter frågan. Om inte annat eftersom mycket av vår försvarspolitik redan är uppbyggd som om vi vore Nato-medlemmar.

Arkiv

Per Gudmundson

ALMEDALEN ”50-miljardersfrågan”. Det är vad alliansen kallar riksdagsvalets viktigaste vägskäl. Hur mycket jobb och hur mycket intäkter till det offentliga blir det med alliansens politik, och hur mycket blir det med oppositionens?

Det är Stefan Löfvens och Socialdemokraternas dag här på söndagen i det regniga Almedalen, men alliansen påminner i en ny rapport att det inte är Socialdemokraterna själva som kommer att utforma politiken vid ett eventuellt maktskifte i höst. En S-ledd regering kommer att innehålla inslag av både miljöpartistisk och vänsterpartistisk politik. Det är upphovet till begreppet 50-miljardersfrågan.

Utgångspunkten är att alliansens politik har lett till drygt 250.000 nya jobb sedan 2006, vilket i sin tur har ökat skatteintäkterna med cirka 40 miljarder kronor. Alliansen räknar med att ytterligare 350.000 jobb ska kunna växa fram till 2020, med samma ekonomiska effekt, om alliansen får fortsatt förtroende av väljarna.

Alliansens beräkningar pekar på att Sverige skulle förlora mellan 70.000 till 140.000 jobb under kommande mandatperiod om de rödgröna vinner makten. Detta skulle leda till 30 till 60 miljarder kronor i förlorade skatteintäkter.

Man kan tycka att det är små skillnader mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Men valet handlar inte om småbelopp eller växelpengar. Det handlar om resurser i 50-miljardersklassen.

En rödgrön regeringspolitik skulle förstås slå mot jobben på flera sätt. Det skulle bli dyrare att anställa och bli högre marginalskatter, till exempel. I ett värsta scenario finns också en arbetstidsförkortning med i paketet – MP och V (och även FI) vill precis som LO sänka arbetstiden.

I motsats till vad Löfven har påstått kommer en S-ledd regering att leda till skattehöjningar för vanligt folk. Vänsterpartiet vill höja inkomstskatterna med sammanlagt över 15 miljarder kronor på inkomster över 30.000 i månaden, något som skulle innebära att 1,7 miljoner löntagare skulle drabbas av höjd skatt. Miljöpartiet vill höja inkomstskatterna med 5 miljarder kronor på inkomster över 40.000 kronor i månaden – vilket exempelvis skulle drabba runt 9.000 högskolelärare, 25.000 läkare och 12.000 tekniker och ingenjörer, enligt Rut:s siffror.

Så ser verkligheten ut för Löfven. MP och V kommer att få avgörande inflytande i en Socialdemokratiskt ledd regering. Höstens val ställer valmanskåren inför en 50-miljardersfråga.

Inte nog med att det regnar i Almedalen på Löfvens dag. Nu regnar alliansen på hans parad också.

Sanna Rayman

Om det finns en sommardebatt som är evig så är det den om sommarkatter. År ut och år in har vi kunnat läsa dem – debattartiklarna och insändarna som vädjar till folk att inte skaffa sig en kattunge att ha bara över sommaren, för att sedan överge det lilla livet när skolstart och höst står för dörren.

Centerpartiet föreslår nu att djurskyddslagen ska kompletteras med en förbudsparagraf om att överge husdjur. Det tycker jag är en utmärkt idé. Centern resonerar kring fängelsestraff eller böter och där ter sig kanske böter som det rimligare valet, men hur allvarligt ett fall är kan ju också variera lite beroende på hur situationen är. En del djur förvildas, men klarar sig, medan andra som överges faktiskt inte över huvud taget har möjlighet att göra annat än att dö och i det senare fallet kan handlingen definitivt anses mycket grym.

 

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson, kommenterar förslaget så här i Aftonbladet:

– Det är fråga om att skicka en tydlig signal. Ansvaret för ett djur har du så länge du är innehavare av det. Du är det vare sig det är trendigt, roligt, spännande, barnen tycker det är kul och så vidare. Och vill du inte vara det får du göra dig av med det genom att skänka, sälja eller i worst case – göra något annat.

 

Det är inte konstigare än vad varje förälder säger till barnen när de tjatar om att få en katt eller hund. Du får en, men då är det ditt ansvar att ge mat/tömma lådan/gå ut och gå. Samma sak bör samhället säga till alla vuxna individer. Att skaffa djur är att påta sig ansvaret för detta djurs välfärd. Missköter man det ansvaret bör det finnas påföljder.

Sanna Rayman

I dagens DN beskriver Malin Ullgren att Feministiskt Initiativ är irriterade över en fräck symbolstöld. Det är Beatrice Ask som har ”tagit” deras rosa färg genom att dra ut på turné i en rosa husvagn. ”Rosa är ju den feministiska signalfärgen”, skriver Ullgren och funderar över vilken hämnd Fi kan tänkas ta i Almedalen.

Jag blir inte klok på det här. Skulle vi inte upphöra med rosa täcken? Jag som trodde att enda skälet till att vi accepterar fortsatt produktion av rosa prinsessklänningar var att miljöpartister måste ha något att klä upp sina gossar i för ”spontana” instagrambilder. Och så plötsligt är rosa en nästintill varumärkesskyddad kulör som inte får stjälas med mindre än att Fi blir purkna.

Hon vill bara ”dra nytta av den feministiska vågen”, muttrar Fi:s talesperson Sissela Nordling Blanco. Det värsta är att Ask är en återfallsförbrytare.  Redan 2010 genomförde hon samma fräcka färgstöld genom att även då trafikera vägarna med en rosa husvagn i vad som bara kan tolkas som en, öhm, förhandsritt på den kommande feministiska vågen. Hon slapp dock inte kritik då heller. Den gången var det Thomas Bodström som muttrade. Dock var hans kritik något mera fokuserad på sakfrågor, färgen verkade han inte bry sig så mycket om.

 

…Och frågar du mig är Asks enda allvarliga färgförseelse fortfarande den gredelina fadäs hon levererade samma år som den rosa husvagnen togs i bruk…

 

 

 

 

Maria Ludvigsson

Inför Almedalsveckan finns ett tämligen brett utbud av annonsbilagor och specialeditioner om vad, var och när i Visby. I SvD:s bilaga uttalar sig sosse-statsvetaren Ulf Bjereld och Expressens politiska reporter Niklas Svensson om läget för S och M. Båda partierna har rejäla uppförsbackar framför sig till valet. Och båda verkar passa på varandra. Reaktion minst lika ofta som aktion.

Ulf Bjereld fångar läget väl! ”S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring.” Exakt så!

Sanna Rayman

Man är inte ensam om att vara Almedalsneggo. Till denna stolta skara sluter sig även traditionsenligt kommunikationsrådgivaren Erik Lakomaa som varje år låter hälsa att Almedalen är ett svart hål i vilket alltför mycket pengar kastas.

Andra som förhåller sig kritiska är Lars Anders Johansson som idag släpper en häcklande singel om spektaklet på öjn. Väl bekomme!

 

 

 

Tove Lifvendahl

AlmegaGer kreativitetspoäng till Almega som vill illustrera LO:s krav på arbetsmarknadsprövning för arbetstillstånd för sökande från länder utanför EU genom detta brev.

På baksidan beskriver Almega vad försvårandet av arbetskraftsinvandring skulle innebära för i första hand deras medlemmar som är IT-företag. De anställer idag den största gruppen arbetskraftsinvandrare – dataspecialister.

Enligt Almega är företagen beroende av att kunna rekrytera internationella talanger för att klara sig  konkurrensen. Dessutom innebär en invandrad dataspecialist att tre ytterligare jobb skapas i den lokala tjänstesektorn.

Tja, det kanske vore ett lämpligt experiment för alla Almedalstillresta, att genomföra det stora, gemensamma rollspelet ”Slutet Sverige” utifrån den verklighet som LO föreslår. Nu är det ju lite sent att anmäla nya arrangemang, så det kunde förslagsvis genomföras på LO:s förfest den 29/6, som enligt inbjudan ska ha svenskarnas fritidsvanor som tema. Inget fel i en aktiv fritid, men synd bara då att hindra andra som faktiskt vill jobba.

Tove Lifvendahl

Med anledning av söndagskrönikan Barn, gungor och karuseller (22/6), har följande replik inkommit:

I Tove Lifvendahls krönika ”Barn, gungor och karuseller” den 22 juni 2014 finns ett antal uppgifter om tilläggsbelopp och Stockholms stad som inte stämmer. Låt mig först slå fast att alla barn har rätt till det stöd som krävs för att de ska kunna uppnå skolans mål. För en del barn är behoven så stora att kommunen ska bevilja extra ekonomiskt stöd (så kallat tilläggsbelopp) till skolorna för att stödet ska bli så bra som möjligt, vilket Stockholm också gör.

Tove Lifvendahl skriver att Stockholm lutar sig mot högsta förvaltningsdomstolens utslag i utformningen av systemet för tilläggsbelopp och nekar extra resurser till all hjälp som är relaterad till undervisningen, något hon kallar ett kryphål. Det gör Stockholm inte. Staden ger i hög grad tilläggsbelopp som är relaterade till undervisningen. När vi beviljar tilläggsbelopp till t ex Lunaskolan ger vi vanligen ersättning enligt en behovsgrupp som är utformad på detta sätt:

”Bedömningen är att eleven för att kunna genomföra sin utbildning har behov av, och skolan genomför frekvent och sammanhållet, extraordinära stödåtgärder av specialpedagogisk karaktär, i kombination med resursstöd.” Som framgår är det främst för stödinsatser av specialpedagogisk karaktär som skolan får tilläggsbelopp och sådana insatser är nästan alltid relaterade till undervisningen. Den totala budgeten för tilläggsbeloppen har ökat från cirka 216 miljoner kronor 2010 till 330 miljoner kronor för 2014. Stödet har dessutom öronmärkts för just dessa elever. Andelen som totalt beviljas tilläggsbelopp har under denna period ökat från 25 procent till 60 procent.

Tove Lifvendahl skriver också att ersättningen för tilläggsbelopp på fritidshem för 2015/2016 ska sänkas från cirka 145 000–155 000 kronor till cirka 57 000 kronor. Detta är missvisande.

Den sänkning hon beskriver tycks gälla en situation där en elev går från årskurs 3 till årskurs 4. I den aktuella behovsgruppen är det totala årsbeloppet 250 000 kronor oavsett årskurs. Konstruktionen är skapad så att det ska finnas en koppling mellan vistelsetid i respektive verksamhet och ersättningen. I förskoleklass får skolan därför lika mycket för ”skoldel” och fritidshem, i årskurs 1–3 går 63 procent till skoldelen och 37 procent till fritidshemmet och i årskurs 4–6 blir det 77 procent till skoldelen och 23 procent till fritidshemmet. Man bör alltså betrakta ersättningen till skolan som en helhet. Skolan får lika mycket oavsett vilken årskurs eleven går i, men fördelningen mellan skoldelen och fritidshemsdelen varierar. Det är dock upp till skolan att fördela pengarna mellan verksamhetsdelarna som man önskar. Eftersom ersättningen till fritidshemmet bakas ihop med ersättningen till skoldelen och utbetalas under hela året, kan skolan under de tider när fritidshemsverksamheten dominerar använda hela beloppet till den verksamheten.

I det gamla systemet kunde man få som lägst 95 581 kronor och som högst 147 048 kronor per år för ersättning till fritidshem. I det nya systemet kan man få som lägst 31 050 kronor och som högst 225 000 kronor. I det nya systemet får man i den behovsgrupp, där Lunaskolans beslut i allmänhet ligger, 57 500 kronor för elev i årskurs 4–6, 92 500 kronor för elev i årskurs 1–3 och 125 000 kronor för elev i förskoleklass.

Håkan Edman, t.f. utbildningsdirektör Stockholms stad

 

Tove Lifvendahl svarar: Det är ett mycket välkommet besked från Stockholms stad att de inte beaktar domen i Högsta förvaltningsdomstolen när det gäller prövning av tilläggsbelopp samt särskilt stöd. För många föräldrar i huvudstaden kommer detta att utgöra en stor lättnad, och ställningstagandet bör tjäna som exempel för andra kommuner.

Det är likaledes glädjande, men inte helt övertygande, att höra att Stockholms stad ställer sig bakom skollagens uttryckta mening att ”alla barn har rätt till det stöd som krävs för att de ska kunna uppnå skolans mål”. I fallet Lunaskolan är det uppenbart att det föreligger skiljaktig mening mellan stadens politiker och tjänstemän å den ena sidan, och föräldrar och skolledning å den andra, om vilket stöd som krävs för att barnen ska ha en rimlig chans att uppnå skolans mål.

Att Stockholms stad säger att de beaktar undervisningssituationen i sina beslut om resursstöd är bra, liksom att man ska se stödet i helhetsperspektiv. Men om resultatet innebär att staden lämnar ett sammantaget ekonomiskt bidrag för skola och fritids som befinns otillräckligt av dem som ska tillhandahålla verksamheterna (som leva upp till skollag och skolinspektion), har vi inte en tillfredsställande ordning. Det blir en räkneövning utan tillräcklig förankring i den verklighet som skolorna befinner sig i, vilket blir tydligt vid läsning av kommentaren från Lunaskolans verksamhetschef Anna Huovinen nedan.

Angående ”missvisande” sifferuppgifter: Jag skrev att fritidstilläggsbeloppen för Lunaskolan ”för läsåret 2015/16 kommer att sänkas från cirka 145–155 000 kronor per elev och läsår till cirka 57 000 kronor”. De exakta siffrorna är för dagens nivå 147 048 kronor, och de nya ersättningarna hamnar med de nya individuella besluten som träder i kraft, på 57 500 kronor. Skälet till vagheten i angivelsen handlar om man räknar med momsen på 6% eller ej. Jag medger att jag kunde ha varit mer exakt, men tycker att ordet ”cirka” samt angivet spann knappast ger fog för att tala om missvisande uppgifter.

En alternativ tolkning av vad Håkan Edman anser vara ”missvisande” i min framställan är kanske att han menar att den förtar fokus från att den totala tilläggspengen för den aktuella skolan och åldersspannet är cirka 250 000 kronor per elev (motsvarande belopp i det gamla systemet var cirka 416 000 kronor). Även den tolkningen gör invändningen svår att förstå; skolan står de facto inför en tvåtredjedels sänkning av tilläggsbeloppen för fritidsdelen inför läsåret 2015/16. Att i det läget säga att det är upp till skolan ”att fördela pengarna mellan verksamhetsdelarna som man önskar” gör ju inte att sänkningen av den peng som staden anser ska räcka, försvinner eller blir mindre kännbar. Det är snarare att förskjuta ansvaret till någon annan.

 

Kommentar från Anna Huovinen: Det stämmer att inga nya beslut angående hanteringen av tilläggsbelopp har kommit sedan hösten 2013 från Utbildningsförvaltningen i Stockholm. Besluten på individnivå för eleverna är dock nya. Totalt har det blivit en sänkning av fritidstilläggsbeloppen som skett med infasningen av det nya systemet, vilket kommer att påverka Lunaskolorna. Vi kommer ha en betydligt lägre budget för fritids 2015/2016 att förhålla oss till. För oss blir de nya ersättningarna ett nytt problem då vi under föregående år och nästkommande år har en budget efter tidigare beslut.

Med infasningen av det nya systemet så får eleverna ca 250 000 kr i tilläggsbelopp för skola och fritids sammanlagt från Utbildningsförvaltningen. Vår verklighet är fortfarande att vi med de nya individuella besluten får betydligt lägre budget för fritidsverksamheten att förhålla oss till i jämförelse mot tidigare år. I de tidigare besluten fick vi ca 147 048 kr per elev och i de nya besluten hamnar det på ca 57 500 kr per elev.

För en högstadieelev i årskurs 7 – 9 får vi ett tilläggsbelopp på 249 996 kr exklusive moms – för skoldelen (20 833 kr/mån exklusive moms). Det är nästan exakt samma summa som vi nu får för ett lågstadiebarn eller ett mellanstadiebarn. Skillnaden är dock att vi har betydligt mer omsorgstid för låg- och mellanstadiebarnen som har skolbarnomsorg, s.k. fritids.

Barn med skolbarnsomsorg har rätt att vara i omsorg under alla skoldagar innan skolan börjar vid ca kl. 08.30 och efter skoldagens slut ca kl. 15.00 samt även under skolans lov. Högstadiebarnen har skoldagar mellan ca kl. 08.00 – 15.00 och inte under lov.

Skillnaden i tid och stöd anser vi att Utbildningsförvaltningen inte tar hänsyn till när de beslutar om tilläggsbeloppens storlek. Vår erfarenhet är att de yngre barnens omsorgstid samt behov av stöd är betydligt större och mer omfattande än i de högre årskurserna.

Problematiken med de nya tilläggsbeloppen har vi försökt kommunicera med tjänstemän från Utbildningsförvaltningen. Vi har också försökt att överklaga de nya besluten till förvaltningsrätten men ser ingen framkomlig väg.

Resultatet av detta är att vi inte längre tar emot yngre elever (F-klass och åk 1-3) på grund av för låga tilläggsbelopp. Nu när det gamla tilläggsbeloppssystemet fasas ut för åk 4-6 till det nya lägre tilläggsbeloppet för fritids är vi oroade för hur vi skall klara detta – det har vi kommunicerat ut till våra elevers vårdnadshavare.

Idag har vi ännu inte vår budget klar för 2015/2016 men vi vet att de nya ersättningarna kommer att påverka våra verksamheter. Det vi oroar oss för är att vi även kommer behöva avsluta barnsomsorgsuppdraget, d.v.s. fritids för våra elever. Något som vi upplever som mycket beklagligt då just fritidsomsorgen är enormt viktig för våra elever och deras vårdnadshavare.

Anna Huovinen, verksamhetschef för Lunaskolorna

Ledarredaktionen

Med anledning av söndagskrönikan Barn, gungor och karuseller (22/6), har följande kommentar inkommit:

ClaesElever i behov av särskilt stöd har fått det allt svårare att få de resurser de har rätt till. Det visar ny statistik över domar om tilläggsbelopp och särskilt stöd som vi på Friskolornas riksförbund har tagit fram.

Det slår ofta hårdare mot elever på fristående skolor. De är ofta mindre och har svårare att fördela om extra resurser till vissa elever, utan att det drabbar andra. Men idag är problemet främst att allt fler kommuner väljer att tolka regler och praxis så strikt det går. Allt färre betalar ut tilläggsbelopp till elever som valt att gå i fristående skolor, både till resursskolor och andra fristående verksamheter.

Många kommuner tycks se varje krona som betalas till elever på en fristående skola som en extrakostnad. Det är givetvis inte sant eftersom varje elev ska få resurser som följer med dem på lika villkor. Lagen är tydlig: kommunen har ansvar för att alla dess invånare får tillgång till en likvärdig skolgång.

Just därför är den nuvarande situationen obegriplig. Allt fler av våra medlemmar har gett upp försöken att få de tilläggsbelopp från kommunen som deras elever egentligen har rätt till. De ser att det är utsiktslöst. Mörkertalet växer. Andra för kampen i förvaltningsrätten men där får i princip alla avslag. Och ärligt talat är det ett misslyckande att barns behov ska avgöras i domstol när vi redan vet vad som krävs.

Den nya lagen från 2011 fungerar helt enkelt inte. Tusentals barn går i dag miste om resurser de har rätt till. Och när skolor givetvis följer kravet att ta emot alla elever hamnar de i ett moment 22 när de inte får rätt resurser för att anställa rätt kompetens. Därför måste lagen ändras eller regeringen ta andra initiativ som snabbt ändrar läget. Och det är bråttom, för barnen det gäller har inte tid att vänta.

Kommunerna behöver sluta se elever som väljer fristående skolor som en ovälkommen extrakostnad. De är invånare med lika rättigheter till resurser för stöd som alla andra.

Claes Nyberg, vd för Friskolornas riksförbund

Tove Lifvendahl

Janerik Larsson friSvD-läsarna kommer nu att få möjlighet att läsa bloggen Larsson läser – med fokus på internationella utblickar. Du har ju varit återkommande op-ed-skribent på ledarsidan under det senaste året. Kan du berätta, vem du är, vad gör du och vad har du gjort tidigare?

– Jag är journalist men har arbetat som informatör och företagsrådgivare. Nu kopplad till kommunikationsföretaget Prime och tankesmedjan Timbro, till hösten 2010 vice VD på Svenskt Näringsliv. Stora Journalistpriset 1980… så jag har varit med ett bra tag…

Obekräftade påståenden gör gällande att du är den person i Sverige som hinner läsa flest medier. Kan du bekräfta det?

– Svårt veta exakt men jag är en passionerad mediekonsument och har varit det i decennier. Denna åkomma har intensifierats med internet. Läser mest anglosaxiska medier dock.

Vad kan SvD-läsarna förvänta sig att hitta på din blogg?

– Förhoppningsvis spännande och intressanta lästips, kommentarer och minianalyser av sådant som händer jorden runt – speglade i det jag läser.

Varför vill du blogga på svd.se?

– Jag har alltid gillat att förse vänkretsen med tips om intressanta artiklar och nu blir onekligen den kretsen kraftigt utökad.

Du följer amerikanska medier och samhällsdebatt i minst lika stor utsträckning som den svenska. Vad är de mest signifikanta skillnaderna mellan ländernas respektive debattklimat?

– Det finns av naturliga skäl mycket mer att välja på i anglosaxiska medier inte minst nu med bloggar etc. Jag tycker att denna mångfald gör inte minst amerikanska medier mycket intressanta. Mellanårsvalet i USA i november och presidentvalet 2016 står högt på min bevakningslista liksom det brittiska parlamentsvalet sannolikt i maj 2016. Folkomröstningen om Skottland i september i år intresserar mig lika mycket som det svenska riksdagsvalet.

Vad tror du att vi kan förvänta oss inför den återstående valrörelsen?

– Jag tror att det kommer finnas ett internationellt medieintresse mot bakgrund av att alliansregeringen av många setts som ett föredöme genom att den effektiviserat statens roll och fortsatt de reformer som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomfört under senare decennier. Min förhoppning vad gäller den helt svenska valdebatten kanske är fåfäng, men jag skulle hoppas på mycket mera rationalitet.

På vilket sätt?

– Svensk ekonomi är avhängig av framgångsrika företag och inte bara av att staten har pengar i statskassan. Svensk konkurrenskraft utmanas av en högt värderad krona och av att många andra länder i vår globaliserade värld nu vässar sig och blir svåra konkurrenter också på områden där konkurrensen tidigare varit mindre tuff. Det är den verkliga debatten om jobben – en debatt som jag nu tycker är ganska beklämmande i sin ytlighet. Vi lever i en mycket tuffare värld än vad de flesta svenskar tycks tro – eller åtminstone politikerna… Jag skulle gärna se mycket mera ärlighet och med fokus på de verkliga framtidsfrågorna – frågor som politikerna bara har ganska lite att säga till om i.

Bloggen Larsson läser hittas på webbadressen blog.svd.se/larssonlaser .