Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Frederick Federley (C) placerades av partimedlemmar på tredje plats på EU-valsedeln. C-väljarna ville däremot något annat. När röster och kryss har räknats visade det sig att Federley fått förtroendet att företräda dem i EU-parlamentet de kommande fem åren. 32 844 väljare har kryssat för Fredrick Federley. Det är onekligen en imponerande valrörelse och fel fick alla de som påstod att ”Något sådant går ju bara inte”. ”Det har aldrig hänt”, och så vidare.

När TT, efter att resultatet tillkännagivits, intervjuade Federley var förvåningen möjligen lite väl tydlig. Den blivande parlamentarikern fick apropå sittande Kent Johanssons förlorade post, frågan ”Varför tog du hans plats? Var det inte litet taskigt?” Federley svarade artigt, men kunde lika gärna ha förklarat att platser i diverse parlament inte är något man tar sig, de tilldelas dem som väljarna hyser förtroende för. Att driva en personvalskampanj och göra det så väl att en lejonpart av väljarna också lägger sin röst på kandidaten är en demokratisk triumf. Det är, och ska vara, väljarna som utser sina företrädare inte partikommittéer. Med Federleys framgång har personvalet blivit lite starkare. Utmärkt!

Arkiv

Tove Lifvendahl

Landade i Köpenhamn tidigare i eftermiddags för att delta på årets Bilderbergmöte. Det är sedan 1954 en årlig konferens med syfte att utveckla dialogen mellan Europa och USA. Evenemanget är både mytomspunnet och av vissa betraktat som kontroversiellt på grund av att 1) deltagarna till stor del är mycket namnkunniga och har framträdande positioner inom olika områden, och 2) konferensen inte är öppen för media eller allmänhet.

På konferensen tillämpas så kallade Chatham House Rules, vilket är en internationellt spridd och använd konferensregel som innebär att deltagarna är fria att använda information som ges under konferensen, men däremot inte ange källan. Tanken bakom detta är att skapa möten som blir mer öppenhjärtiga och frispråkiga. Jag har varit på flera sådana konferenser i Sverige, och det brukar normalt bli djupare och bättre kvalitet på diskussionerna under sådana förhållanden.

Sedan ett antal år tillbaka offentliggörs både samtalsämnen och deltagarlista för konferensen, men det hindrar ändå inte somliga från att anklaga arrangemanget för att vara odemokratiskt och elitistiskt. Det senare går nog inte att förneka, och många ledande svenska politiker från höger och vänster samt näringslivsrepresentanter har varit gäster här under åren (förra året deltog bl a Anders Borg och Stefan Löfven från Sverige), men eftersom det inte är ett beslutsfora skiljer sig denna samvaro inte från andra konferenser som hålls i alla möjliga sammanhang, utan närvaro av journalister och där samma referensregel används. Skillnaden utgörs av koncentrationen av ”kändisar”.

Själv ser jag fram emot att delta i samtalen under de här dagarna. Deltagarna bär en god bredd av kunskap inom företagande/affärsliv, politik, teknik och akademi, och med ett fylligt konferensprogram med många förberedda inlägg över vitt skilda och aktuella områden kan man alltid vara säker på att hitta sina guldkorn och nya kunskaper. Och somligt lär säkert komma SvD-läsarna till del.

Här finns länk till Bilderbergmötets hemsida.

Tove Lifvendahl

3293572_1200_675I dag sändes en essä i Obs, som jag har skrivit och läst in, och den utgörs av tankar på hur man bäst hjälper andra att finna sin styrka och förmåga att ta eget ansvar. Kan lyssnas på eller läsas här.

Tove Lifvendahl

Unknown-1Deltog idag på boklansering av Äldreomsorgen: Praktiken, debatten, framtiden (Carlsson Bokförlag, länk här). Bokens redaktörer och delförfattare är professor Erik Blennberger, knuten till Ersta Sköndal Högskola och professor Tomas Brytting, också knuten till Ersta. Vid sidan av ett antal forskare inbjöds också Ann-Charlotte Marteus, Expressen, och jag i våra egenskaper av opinionsbildare.

Jag bidrar i boken med kapitlet Så mycket bättre, där jag skriver om den samhällskulturella kontext som äldrevården befinner sig i, ett par av de verksamheter inom äldrevården som jag har fått möjlighet att titta närmare på, samt vad jag anser är ett lämpligt förhållningssätt framgent; nämligen en i grunden positiv inställning till närvaro av både privata och ideella aktörer jämte de kommunala, för den konkurrens, kompetens/kunskap, det engagmang, de investeringar och innovationer de bidrar med. Kombinerat med nyfiket utvecklande av mät- och utvärderingsmetoder, som både tar hänsyn till hårda och mjuka fakta.

”Varje dag tillkommer nya idéer och tankar på hur vi kan utveckla välfärden. Genom entreprenöriella förmågor inom eller utom verksamheterna, som kan vara privata, offentliga och ideella. Ett pilotprojekt kring demensvård blir inte mindre värt för att det uppstod tack vare ett företags överskott, ett fall av vanvård blir inte mindre illa för att det uppstår inom ramen för en ideell stiftelses verksamhet, och ett exempel på slöseri med resurser blir inte mindre allvarligt för att det sker i den kommunala verksamheten. Motsvarande resonemang kan föras om motsatta exempel.”

Sanna Rayman

”Delar av borgerligheten förstår inte marknadsekonomi” är den minst sagt magnetiska rubriken på en intervju i nya numret av Neo. Personen som innehar åsikten är Magnus Henrekson, Vd på Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Det är en liten pinne i brasan, helt klart, men av en viktig art eftersom frågan är något som alla vänner av marknadsekonomi bör kontemplera. Henrekson förtydligar som följer:

”Men han skiljer på att vara pro market och att vara pro business – att konstatera att fria, men korrekt reglerade, marknader skapar välstånd, och att försvara enskilda företagsintressen. Han är noga med att påpeka att en liberal nationalekonom sysslar med det förra. Det senare är en fallgrop som lockar borgerliga politiker och debattörer med bristande insikter om nationalekonomi, säger han.”

 

För att höja temperaturen ytterligare passar Henrekson dessutom på att skicka en pil mot Hälsans förskola, som figurerade i Uppdrag granskning i våras. ”Girighet, rent ut sagt”, fräser han upprört:

”Är du inte orolig att folk ska tappa förtroendet för systemet med vinstuttag i välfärden när till och med du som chef för IFN uttrycker dig så här om Hälsans förskola?

– Det här handlar i första hand om rätt eller fel, sant eller falskt, inte om vilka konsekvenser det ena eller andra kan få för opinionen.

– För det andra är det just oseriösa företag, som underminerar stödet för systemet med vinstuttag i välfärdssektorn. Och för marknadsekonomi överhuvudtaget. Det finns många hot mot fri företagsamhet, men ett av de största hoten är företag som levererar dåliga saker. Som utnyttjar en ojämlikhet i relationen till kunden så att kunden råkar illa ut.”

 

Se där två viktiga ledstänger att hålla i för alla vänner av marknadsekonomi.

– Rätt eller fel är ändå alltid rätt eller fel. Det har ingen rätt att bortse ifrån, oaktat ideologi.

– Oseriöst företagande är ingenting att värna, oseriöst företagande är ett hot mot allt företagande.

 

Helt klart en läsvärd intervju. Hela texten hittar du här.

Sanna Rayman

Ojoj. Det är inte utan att man undrar vilka vallokaler SVT stod utanför egentligen. Den slående skillnaden mellan Valun och det faktiska utfallet förvånar. Att Sverigedemokraterna brukar bli undermätta skrev jag tidigare ikväll, men den här diffen var betydligt mer omfattande än vad jag kunnat föreställa mig. Det visar sig också att Fi fått en smula glädjekalkyler, om än inte så överdrivna att man fann sig utan mandat. För mandat blir det. Ett till Fi och två till SD.

När det gäller Sverigedemokraterna är framgången oväntat stor. Förvisso var det väntat att de skulle rycka fram, men att det skulle bli så här mycket, på okända och ganska okarismatiska kandidater dessutom, är lite av en skräll, men samtidigt en skräll som följer den europeiska utvecklingen. Och man får ju säga att det ser betydligt värre ut ute i Europa på den här fronten.

 

Såväl MP som Fi får finna sig i något mindre häpnadsväckande resultat än i Valun, men behöver förstås inte hänga läpp för det. För Miljöpartiets del blir det ytterligare ett mandat och – kanske det psykologiskt mest viktiga – man slår Moderaterna och blir andra största parti efter Socialdemokraterna. De senare lyckas dessutom med en skälvning kravla sig över sitt förra valresultat och går plus 0,1 procent. Som resultat betraktat är det inget att hänga i julgranen, men mycket handlar förstås om vilka segrar man kan kamma hem och för Stefan Löfven är det ändå viktigt att kunna säga att S bättrade på sig sedan sist.

 

För Folkpartiets del blir kanske lärdomen den att Marit Paulsen-effekten är över. FP förlorar ett mandat och 3,7 procent och går ner till, i skrivande stund, 9,8. I SVT:s valvaka tyckte jag mig dessutom se en grafik flimra förbi över hur väljarna ställer sig till frågan om utträde ur EU, och av grafiken att döma är det något fler som önskar sig utträde i år än sist. I ett val med sådana stämningar är det förstås svårt för vårt mest Eu-vänliga parti att gå framåt.

Centerpartiet och Kristdemokraterna kan andas ut – de kanske mest förlusttippade partierna lyckas hänga kvar och till och med gå lite plus, om än inte tillräckligt för några ytterligare mandat.

 

För Moderaterna är detta en rallarsving av en magnitud som man inte upplevt på mycket länge. ”Tungt att vara regeringsparti”, säger Fredrik Reinfeldt själv. Och visst, det är väl sällan en draghjälp att ha suttit länge. Men den situationen kommer inte vara annorlunda i höst. Regeringsparti kommer Moderaterna vara under hela den fortsatta valkampanjen inför valet i september. Så frågan är hur M ska bära sig åt för att övertyga väljarna om att det finns kraft och lust kvar i det moderata partiet. När Fredrik Reinfeldt nyss talade på den moderata valvakan var det lite av en ny situation för honom. För M-ledaren har valvakor hittills varit muntra tillställningar. Frågan är hur han ska se till att få en roligare fest i höst.

Sanna Rayman

Av Valun att döma seglar Piratpartiet ut ur Europaparlamentet. Det är tråkigt, men kanske är det så att ett valår inte kan rymma hur många specialiserade ”enfrågepartier” som helst. Om integriteten och nätfrågorna var förra valets ”flavour”, så är feminismen och migrationsfrågorna tydligen årets mest populära enfrågesmaker.

Piratpartiet har varit en intressant och udda fågel i den svensk-europeiska partifaunan. Det märktes inte minst häromdagen i SVT:s kandidatutfrågning när samtliga övriga partier överträffade varandra i prat om grisar och djurskydd. Förvisso inte ointressanta frågor, men frågan diskuterades märkligt länge med tanke på att enigheten var i det närmaste total. Där och då kändes det som en frisk fläkt när ordet överlämnades till PP:s Christian Engström. Han hade kunnat falla in i kören, men uppenbarligen gjorde han istället bedömningen att det inte behövdes fler debattörer i grisfrågan. Vi fokuserar på de mänskliga rättigheterna, förklarade han kort och sparade därmed sin taletid till det han och PP anser viktigaste.

 

Helt enkelt. Aldrig har ett enfrågeparti (man bör dock konstatera att PP:s ”enfråga” har gott om grenar och dimensioner”) varit så konsekvent som detta. Det är ett fokus man måste respektera.

Sanna Rayman

Just nu analyseras Valu-siffrorna för fullt och nog tål de vändas och vridas på. Att Moderaterna stått på näsan ordentligt är uppenbart, det framstår som ganska osannolikt att de skulle kunna hämta in det succéval som Miljöpartiet har gjort. Socialdemokraterna har möjligen en sportslig att hamna om inte över så åtminstone lite närmare sitt förra resultat, men oavsett vilket så är inte heller deras EU-val någon vidare framgång.

 

Feministiskt initiativ må landa på samma – 7 procent – som SD i Valun, men Fi är valets stora segrare. Om de inte är fullständigt felmätta tar de alltså plats i parlamentet och etablerar sig på allvar som spelare i svensk politik. Denna storslam är dessutom en smått fantastisk revansch för Gudrun Schyman, som i sanning bevisar sig som en politisk maktfaktor helt i egen kraft. Fi:s framgång är den mer oväntade och omedelbara, vilket gör deras seger till den mer spektakulära, även om gräsrotsrörelsen under våren onekligen har visat att Feministerna är på gång.

SD:s resultat är förstås en seger för dem. Nu etablerar man sig på ytterligare en nivå i politiken och tillskansar sig ytterligare en plattform. Dessutom lär SD:s resultat sannolikt förändras till det bättre jämfört med Valun.  På grund av skamfaktorn – att folk som röstar SD drar sig för att berätta det – brukar partiet alltid falla ut starkare än de ser ut att göra i vallokalsundersökningarna. Frågan är bara hur stor skillnaden blir.

 

Det intressanta framöver blir förstås hur de psykologiska effekterna av detta val kommer påverka nästa. För MOderaterna handlar det om att rycka upp sig, för MP kan det handla om att inte drabbas av storhetsvansinne – för då lär besvikelsen bli stor om man inte lyckas upprepa dagens succé i september. Man bör komma ihåg att Europaparlamentsvalet generellt är ett val där väljarna ger sig själv lite lösare tyglar och testar lite nya grejer. Det innebär bra saker för ytterlighets- och enfrågepartier, men – som vi ser – inte lika bra för de större skeppen som S och M.

 

Sanna Rayman