Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Med anledning av de senaste dagarnas skriverier om barn- och tvångsäktenskapledarsidan har det inkommit en replik från justitieminister Beatrice Ask och jämställdhetsminister Maria Arnholm. Den lyder som följer:

 

Vi tillåter inga kryphål

Att förhindra att barn gifts bort eller att människor blir bortgifta mot sin vilja är en extremt viktig uppgift. När regeringen tog emot den utredning som nu ska bli till lag, valde vi därför att gå längre än utredarens förslag.

Inget barn kommer att med lagens stöd kunna bli gift. Ingen individ kommer heller att tillåtas ingå fullmaktäktenskap med någon annan. Det som Sanna Rayman kallar kryphål är enskilda, mycket särskilda, fall där äktenskapen ingicks för en mycket lång tid sedan. Självklart har inte regeringen presenterat en lag som gör det möjligt att idag i Sverige ingå äktenskap med barn eller genom fullmakt. Men när vi läser Sanna Raymans text i SvD förstår vi att presentationen inte har varit tillräckligt tydlig.

 

Det kommer under inga omständigheter gå att gifta bort ett barn och sedan få det äktenskapet giltigt i Sverige. Däremot har vi lämnat en mikroskopisk lucka i lagen som kan användas i de fall där ett par redan har varit gifta under en mycket lång tid, där äktenskapet ingicks när man inte var bosatt i Sverige och sedan flera år senare vill få sitt äktenskap godkänt.

Det kommer inte heller gå att ingå fullmaktäktenskap, vilket innebär att ett par gifter sig utan att båda är närvarande. Denna typ av äktenskap finns i många länder och kan användas som en typ av tvångsäktenskap.

Det undantag som finns i lagen vi föreslår handlar, liksom i fallet med barnäktenskap, också om de äktenskap som ingicks för en lång tid sedan då man inte hade någon starkare anknytning till Sverige.  Inte heller här finns alltså någon lucka som kan användas för individer som idag är bosatta i Sverige och som vill gifta sig på detta sätt.

En generell flexibilitet när det kommer till barnäktenskap eller fullmaktsäktenskap har det aldrig varit fråga om. Det skulle vi inte tillåta.”

Beatrice Ask (M)
Maria Arnholm (FP)

Svar direkt

Det är utmärkt att regeringen går längre än utredaren och framför allt är det välkommet att man kommit så långt som han gjort. Men faktum kvarstår, i den lagtext som föreslås sägs det att undantag ska kunna göras om det finns synnerliga skäl att erkänna även äktenskap som enligt huvudregeln inte ska erkännas ”om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige” (s 12 i proposition 2013/2014:208).

Regeringen är motsägelsefull i sin argumentation – man menar å ena sidan att det ”i praktiken” (s 28 i propositionen) inte bör finnas något utrymme att erkänna ett barnäktenskap som ingåtts i utlandet med en person med hemvist i Sverige, men hävdar samtidigt att ett ”nekat erkännande framstår som orimligt” om lång tid har förflutit sedan äktenskapet ingicks eller om anknytningen till Sverige är mindre stark.

Arvsrätt och liknande anförs som skäl, men frågan är om det inte vore rimligare att låta denna bibehållas med andra medel än att – om än retroaktivt – acceptera det övergrepp som ett tvångs- eller barnäktenskap innebär? Jag noterar även att Vänsterpartiet i en motion har lämnat ett förslag till ändring, i vilken de bland annat uppmärksammar visa risker förenade med att man lämnar utrymme för undantag eller flexibilitet.

 

Jag hoppas innerligt att Ask och Arnholm har rätt i att den förvisso begränsade flexibilitet som byggs in inte kommer att drabba någon av de 70 000 unga i Sverige som riskerar att inte få välja partner själva. Om inte är vi snart åter på ruta ett – och då har vi dessutom medverkat till att ytterligare unga människor tvingats underkasta sig.

Sanna Rayman

 

Arkiv

Sanna Rayman

Diskussionerna inför den planerade demonstrationen i Jönköping har varit yviga. Reflexen hos många verkar tyvärr vara att omedelbart börja fundera på hur vi ska bära oss åt för att slippa se nazisterna genom att på rimligt laglig väg försöka inskränka demonstrationsfriheten. Personligen tror jag inte alls på den vägen. Vi ska givetvis vara hårda när det gäller symboler och annat som kan tolkas som hets, men vi kan inte på förhand avgöra vilka symboler någon kommer att ha på sitt kavajslag eller sin banderoll när denne lämnar in en ansökan. Därför kan samhället heller inte på ett trovärdigt sätt basera våra demonstrationsbeslut på dylika förhandsspådomar. Hur man än vrider sig så skulle ett sådant förfarande få en unken doft av just den sort vi inte vill ha.

Men därmed inte sagt att samhället ska lägga sig platt. Det finns massor av sätt att markera och min förhopping är att så många som möjligt av de markeringar mot nazisterna som sker i Jönköping imorgon kommer att präglas av lugn, fattning och trosvisshet, det vill säga just de stämningar och känslor som nazisterna försöker rubba och ersätta med kaos, oro och tvivel – sådant som är en bättre grogrund för deras ideologi.

Därför noterar jag med värme att Jönköpings kyrkor samlar sig till en ekumenisk gudstjänst för att lyfta fram medmänsklighet, kärlek och alla människors lika värde. Ett fint initiativ.

 

Sanna Rayman

Saudiarabien är landet där antalet avrättningar är så omfattande att det lider brist på bödlar med önskad hantverkskunskap. Saudiarabien är landet där en kvinna som kör bil anses utföra en förbjuden handling. Saudiarabien är landet där en kvinna behöver sin vårdnadshavares signatur om hon vill lämna landet eller studera, där rörelsefrihet är ett begrepp reserverat för män. Saudiarabien är landet där det framstår som progressivt att låta kvinnor rösta i lokala val. Vi talar om ett land där kvinnor retuscheras bort ur Ikea-katalogen, ett land där yrkesarbetande kvinnor är så provocerande att det uppstår kampanjer som manar till sextrakasserier av kassörskor.

 

Detta land har i dagarna kritiserat Norge för dess brister i respekt för mänskliga rättigheter. Ja, ni läste rätt. Under en FN-hearing nyligen fick Norge sina fiskar varma när gulfstaten förklarade att i Norge skyddas inte de muslimska medborgarna tillräckligt, särskilt inte kvinnorna. Vidare menade Saudiarabien att Norge skyndsamt borde göra det illegalt att kritisera religion och profeten Muhammed. De egalitärt lagda saudierna uttryckte också oro över att Norge inte fördelar sina rikedomar tillräckligt jämnt över befolkningen.

Norges utrikesminister kommenterade saken med följande:

– Det är paradoxalt att länder som inte stödjer grundläggande mänskliga rättigheter har inflytande på rådet, men så är det med FN.

 

Ja, så är det med FN ja.

 

 

 

 

 

Sanna Rayman

Fredrik Schulte är den nymoderate riksdagsledamoten som rycker ut när tankesmedjan Timbro beklagar avsaknaden av idéburet eller ideologiskt förankrat innehåll i politiken. Bah, utropar han då. Varför kan inte Timbro bidra till den nymoderata pragmatismen istället för att producera, citat: ”politiskt naiva debattartiklar som en kvasiideologisk vakthund á la moderata ungdomsförbundet på 90-talet”?’

 

Skriver man så frejdigt i en publicerad debattartikel ligger det i farans riktning att man också har ett Twitterkonto med, uhm, fräs i.

Och jajamensan, visst har Schulte ett sådant! I dagarna har ledamoten diskuterat försvarsresurser i allmänhet och materielanslag i synnerhet med försvarsbloggaren Skipper. Enighet uppstod inte, varpå Schulte lanserade två tänkbara skäl till att Skipper inte höll med honom nämligen 1) att Skipper är kommunist eller att 2) att Skipper är en byråkrat som gillar slöseri.

Frejdigt, som sagt. Hela diskussionen finns här.

 

Sanna Rayman

Imorgon tisdag sammanträder justitieutskottet. Det syns inte på föredragningslistan, men under mötet kommer även ett brev och en uppmaning föredras för ledamöterna. Det är svenska FN-förbundet som i ett brev till utskottet uppmanar ledamöterna att ”stoppa alla möjligheter att ingå eller erkänna barnäktenskap i Sverige”. Vad det handlar om är förstås de kryphål som avhandlas på dagens ledarsida och som även jag gärna skulle se tilltäppta. I brevet skriver förbundet bland annat följande:

”Det har i debatten sagts att enstaka undantag från ett förbud mot barnäktenskap ska kunna göras för nyanlända som är strax under 18 år, har barn tillsammans och som redan är gifta när de kommer till Sverige. Det huvudsakliga problemet med propositionen är emellertid den föreslagna möjligheten att vid synnerliga skäl erkänna även äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag mellan personer med hemvist eller medborgarskap i Sverige (1 kap 8 a §). Det innebär att tusentals unga i Sverige kommer att tvingas fortsätta leva i rädsla att giftas bort mot sin vilja. Vi anser att förbudet mot barnäktenskap måste vara absolut när någon av parterna har anknytning till Sverige.

Vid ett seminarium i riksdagen den 4 december 2013 arrangerat av Svenska FN-förbundet och RFSU uttrycktes bred enighet om en restriktiv lagstiftning. Inför utskottsbehandlingen av proposition 2013/2014:208 riktar vi nu en uppmaning till dig. Du har nu en historisk chans att sätta stopp för alla barn- och tvångsäktenskap i Sverige. Bara ett totalförbud sänder en tillräckligt stark politisk signal och ger ett fullgott rättsligt skydd för alla de ungdomar i Sverige som lever i rädsla för att giftas bort.”

 

Frågan är om detta brev (läs hela här)  är en tillräcklig signal för att väcka engagemanget hos justitieutskottets ledamöter? Gudarna ska veta att jag håller tummarna. Kära utskott, låt er vägledas av chefen för FN:s befolkningsfond (UNFPA), dr Babatunde Osotimehin:

– Mitt råd är att Sverige bör vara ett lysande föredöme för resten av världen. Barnäktenskap är inte tillåtet och ska inte vara tillåtet. Sverige bör gå framåt och se till att inga kryphål finns.

 

Sanna Rayman

Apropå vårt farväl till goda mattekunskaper kan ett par intressanta bloggposter rekommenderas.

Ledarsidans kolumnist Andreas Bergh har hittat lite färsk forskning på området och funnit att det förefaller vara ganska gynnsamt att göra något så otidsenligt som ”att tyst lyssna på en lärare”.

Jenny Maria Nilsson har – med avstamp i Peter Santessons bloggpost om hur vår mattekurva ser ut över tid i Pisamätningarna – beskrivit hur hon som frustrerad förälder fått genomleva både ett och två skiften i matematikundervisningen – alla annonserade med samma triumfatoriska visshet om att förut lärde vi barnen på fel sätt, men nu jäklar är det genialiska grejer på gång. Nilsson skriver:

Informationen var ungefär densamma: ”Vi förstod ju egentligen inte, vi bara räknade.” (Om min och lärarens generation.) Men nu, med problembaserat lärande och mellanledsräkningen, skulle barnen förstå. Jag struntade rätt mycket i det där. Min sambo hjälpte le kids med matteläxan, jag med annat. Någon gång fick jag ett vredesutbrott, en period fick man inte ställa upp tal alls utan skulle enbart räkna från vänster till höger och hålla summorna som blev i ental, tiotal och så vidare tillfälligtvis i huvudet. (Vid de vanliga räknesätten.) ”My ass, skrek jag, att det är enklare för barn att förstå utifrån detta! Fucking tiotal och ental i snygga kolumner ovanpå varandra is da shit!” fortsatte jag, ty jag har en faiblesse för amerikaniserat kraftspråk. Jesus, tänkte min man, skåningen skrämmer barnen och hädanefter skötte han matten.

Så det dröjde till 2008 innan jag ställde frågan. Möjligen berodde det på att allt skedde i så god vilja och det är inte roligt att regna på någons parad. På ett föräldramöte, efter läraren informerat om att matteundervisningen numera var bättre, frågade jag: ”Om denna matematik är så överlägsen mot den vi räknade varför blir då mattekunskaperna sämre?” Läraren, som jag för övrigt tyckte mycket om, hade inget svar. Alltså, det var som om det var första gången hen tänkte på detta. Hen blev tyst och sa bara ”Jag vet inte”.

 

Ack ja. Det finns väl snart ingenting mer problembaserat än vår skola.

Maria Ludvigsson

Regeringen vill numera satsa på försvaret (DN 22/4). Omvärlden har gjort sig påmind och med den även det svenska försvarets prestanda. Ett par uppgraderingar, minst, är akut nödvändigt. 5,5 miljarder kronor per år, men – naturligtvis – finansierade ”krona för krona”. Finansieringen består bland annat av ett icke-införande av nystartszoner samt av ”höjda dags och ordningsböter” liksom ”höjda kontroll- och förseningsavgifter i skatteförfaranden”. En alert läsare ringde och påpekade det paradoxala i situationen. Försvarsvänner har nu anledning att sätta sitta hopp till ökad brottslighet och fler bötesfall under kommande år. Ju fler som bryter mot lagen, desto starkare har försvaret möjlighet att bli. En logik som inte känns helt… harmonisk.

Sanna Rayman

På dagens ledarsida avslutar Per Gudmundson sin kommentar till gårdagens försvarsutspel från regeringen på följande vis:

”Problemet lär svårligen kunna lösas budgetvägen. Enkelt uttryckt: Rysslands officiella kostnader för militären uppgår till 3 biljoner rubel årligen, alltså omkring 550 miljarder kronor. Det kan bara ett medlemskap i Nato uppväga.”

 

Natomedlemskapet är ju en av de politiska frågor där borgerligheten stångat pannan blodig både länge och väl, utan några särskilda framgångar får man säga. Snarare tvärtom, om det förut fanns en relativ konsensus om fördelarna med Nato så har enigheten blivit betydligt mera splittrad under Alliansens tid vid makten. Även här har M tonat ner sin position, för att bättre passa in i en mer skeptisk mainstreamfåra. Saken formulerades till exempel i DN häromveckan, av Gunnar Johansson:

”Moderaterna vill egentligen också in i Nato, men talar för sin del ytterst ogärna om saken. Statsminister Fredrik Reinfeldt har angett tre förutsättningar för svenskt medlemskap: ett folkligt stöd, att Finland också skickar in ansökan och att Socialdemokraterna är med på tåget. Resonemanget är fullt logiskt, men ger dessvärre S veto i frågan. Och där härskar ännu den förljugna neutralitetsromantiken.”

 

Ja, så har det ju sett ut både länge och väl. Men frågan är om det inte snart finns momentum för ett socialdemokratiskt fotbyte? I höst efterträder ju S norska älskling Jens Stoltenberg Anders Fogh Rasmussen som generalsekreterare för Nato. ”Vi i Norge ser Nato både som en politisk och en militär allians, inskärpte han i en TT-intervju nyligen, samtidigt som han lovade att förbli en aktiv socialdemokrat.

Ett uppenbart guldläge för kursändring ju. Och eftersom jag är så hjälpsam bjuder jag härmed Socialdemokraterna på en pitch med framgångsgaranti. Så här ska du sälja in det hos gräsrötterna Löfven!

”Vi går inte med i Nato. Vi går med i Jens Stoltenberg.”

 

Sanna Rayman

Idag skriver Jonas Thente en mycket tänkvärd text i DN som många bör läsa och ta till sig. Ta till sig i bemärkelsen låta den bli en vändpunkt, inte bara en paus. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Thente. ”Vi” i bemärkelsen journalisterna, mediearbetarna och de professionella deltagarna i samhällsdebatten.

Gudarna ska veta att han har rätt. Jag beskrev något liknande i en text för några år sedan, under rubriken ”En professionaliserad debatt där få kan delta”. Iakttagelsen då var att samtalets förutsättningar nu är så snäva att den som är dåligt uppdaterad på vilka ord som fått ny eller starkare politisk laddning riskerar att avfärdas eller attackeras redan vid första försöket. Tänk dig exempelvis någon som använder begreppet ”politiskt korrekt” och med detta bara menar politisk/social anpasslighet och konflikträdsla. En sådan miss vore i princip irreparabel och vederbörande skulle kastas ut ur det offentliga samtalet omedelbart. Helt enkelt: ”Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.”

 

Thente fokuserar mycket på klassdimensionen i denna utfrysning av möjliga debattdeltagare och identifierar också sättet på vilket attackerna rättfärdigas: man låtsas att den man angriper är makthavare genom att poängtera att denne är vit, är man etcetera. Han skriver:

”Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

 

Jag håller i princip med honom. Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början. Mitt enda lilla aber är att Thente petar in ett lätt självspäkande formulering om ”rättfärdiga medelklassförespråkare”. Inte hela världen, kanske vill han bara visa att han känner till sina privilegier. Men, om ambitionen är att förbättra samtalsklimatet bör man akta sig för att hjälpa slappa markörer av detta slag att växa till sig och bli slagträn. På samma sätt som usel stavning och andra menande blinkningar som Thente nämner har blivit effektiva vapen mot de bortsorterades försök att göra sig hörda så är ordet medelklass ett tröttsamt sätt att fula ut debattörer. Vår första strävan borde alltid vara att lyssna på den som vill säga något och försöka förstå varur hans/hons/hens upplevelser och analyser kommer. Den artigheten bör omfatta alla, oavsett klass, härkomst och kön.

 

Det mest intressanta passagen i Thentes text är emellertid den där han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet. Thente ger ett utmärkt exempel i Åsa Romsons och MP:s förslag om att förbjuda anonymitet på nätet häromveckan (ett förslag som jag själv inte ens trodde var sant, men som sedermera visade sig vara exakt så illa):

”Stämningarna mot dem (näthatarna) är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.”

 

Nej, ingen vurmar för näthatarnas ventiler. Den som näthatat kan numera förvänta sig att få sin dörr knackad av Robert Aschberg, och eventuellt få nöjet att hängas ut i TV när man presenteras med skadeståndsanspråk från en eller annan ledsen journalist. Jag tycker förvisso inte om näthat mer än någon annan, men jag kan konstatera att det är rätt sällan som bedragaren, hustrumisshandlaren eller fyllebilisten får motsvarande behandling. En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. (Vad säger i så fall det om journalistkårens människosyn, för att använda ett slitet uttryck?) Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Thente använder verkligen exakt rätt ord när han beskriver detta som ”stämningar”. För nej, det är inte någon gigantisk journalistisk sammansvärjning som leder fram till detta, det är just stämningarna, i kombination med lättjan och positioneringen. Det är som om de grundläggande demokratiska reflexerna håller på att utraderas till förmån för att ha koll på vem/vilka som är grupp non grata. Hur ska man annars förklara att folk på allvar både tänker och framför tankar om anonymitetsförbud? Att vi på riktigt har en seriös debatt om huruvida vi borde frånta vissa rätten att demonstrera?

Allt detta görs av människor som tror att de skyddar demokratin. Jag tror allt oftare att de är demokratins värsta fiende.

 

Tidigare skrivet om näthat här, här, här och här.

Per Gudmundson

Förra veckans mest sensationella nyhet var att Frank Baude lämnar Kommunistiska partiet, tidigare kallat KPML(r), dessförinnan benämnt KFML(r). Baude var partiledare under nära trettio år, från organisationens grundande fram till 1998. Men nu tycker han att Kommunistiska partiet har begått en ”småborgerlig avvikelse”.

Anledningarna till Baudes avhopp anges i ett brev från honom till partiledningen, där han kritiserar partiets ”sekterism” som bland annat tar sig uttryck i ”det nya ivrandet för feminismen i partiet”. Baude går till källorna och förklarar:

”Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Andelen proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.

I marxismens klassiker finns absolut ingenting att hämta för dem som vill försöka förena denna borgerliga idériktning med en proletär politik. Tvärtom så anser de kommunistiska klassikerna att den proletära revolutionen är vägen att frigöra kvinnan från det dubbla förtrycket under kapitalismen och den kapitalistiska ideologin. I boken ‘Kvinnan och socialismen’ utgiven av Gidlunds förlag 1971, är en samling utdrag av av Lenins skrifter med förord av hans hustru Krupskaja och efterord av Clara Zetkin där framgår tydligt Lenins proletära syn på kvinnokampens nödvändighet och inriktan. Han säger där ‘Det organisatoriska framgår ur vår ideologiska uppfattning: inga särskilda föreningar för kommunistkvinnor. En kvinnlig kommunist är medlem av partiet liksom den manlige kommunisten.’ Lenin pekar sedan ut under vilka olika betingelser kvinnorna lever och sammanfattar detta med orden: ‘Vi behöver särskilda grupper som arbetar bland kvinnorna, särskilda agitationsmetoder och organisationsformer. Detta är inte feminism utan praktisk revolutionär förnuftsmässighet.’ Lenin understryker alltså att det råder en ideologisk skillnad mellan feminism och kommunistisk politik.”

Hela det fyra sidor långa brevet finns utlagt på internet. Där beskrivs även andra ”brott” mot Lenins principer. Stor underhållning!