Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Det är alltid engagerande att läsa tidningen ETC. I veckans nummer skriver Richard Olsson ledare och förklarar rubrikvis att ”Vi måste våga prata om våld som försvar”. Av texten förstår vi att våld är relativt, det beror på vem utanför våldsmonopolet som utövar det och varför. ”En öppen tillåtande samhällsdiskussion om våld skulle kunna vidröra dessa omständigheter, väga dem mot varandra och leda till nya insikter om våld med målet att motverka det – på alla plan och oavsett utövaren.”

Naturligtvis vill vänstern det. Den bedrägliga våldsromantiken som vänstern hyser sådan faibless för måste ju försvaras och förklaras på något vis. Olsson jämför därför helt enkelt våld i form av ”gatsten genom ett skyltfönster” med ”välfärdskoncerner” som han menar ”brukar systematiskt, lågintensivt våld mot äldre och barn genom vanvård, vatten och bröd”.

Vänstern och våldet. Oskiljaktiga.

Arkiv

Maria Ludvigsson

Kyrkans tidnings chefredaktör Svante Fregert tar tillfället i akt och pekar med hela publiceringshanden i fråga om parlamentsvalet (Kyrkans tidning nr 13). I maj röstar vi till EU-parlamentet och chefen för detta kristna (eller åtminstone kyrkliga) organ vet att berätta hur man som god kristen bör rösta. Han utgår från ett ”radikalt manifest” som CEC (Conference of European churches) satt ihop.

I sin ledare i dag uppmanar Fregert rubrikvis till att ”Rösta solidariskt i maj”. Mellan rubriken och den uppmanande avslutningen ”Använd din rätt den 25 maj och rösta för ett solidariskt EU som styrs av människor som vill och kan före de utsattas talan” står svaren att finna. En god kristen ska rösta på kandidater som är för en tobinskatt, vill avskaffa tullar på jordbruksprodukter från fattiga länder, ge mer pengar till offentlig vård och omsorg liksom stoppa avregleringar och åtstramningar. Redaktören må hysa största respekt och därmed förtroende för nämnda manifestmakare (CEC) men en smula kritisk journalistisk granskning hade på många sätt underlättat för läsarna att hitta rätt bland parlamentskandidaterna.

För det första. På vilket sätt är tobinskatten något som har med Evangeliet att göra? Den innebär en extra kostnad på ekonomiska transaktioner mellan länder, något som sker stundligen och är en lika självklar del av vår tid som handel över gränserna är. Handel och utbyte folk och regioner emellan har ökat välståndet och fört oss närmare varandra. Krig och motsättningar ersattes med tiden av handel och utbyte. En transaktionsskatt, så kallad tobinskatt, skulle inverka menligt på handel och utbyte såväl inom som utom EU. Var hittar CEC kopplingen mellan tobinskatt och det kristna urdokumentet Bibeln? Höga Visan? Apostlagärningarna?

För det andra. Hur tänker sig redaktören och hans ”radikala” förebilder att jordbrukspolitiken i övrigt ska utvecklas. I texten nämns bara tullarna på jordbruksprodukter från fattiga länder. Men är inte de abnorma jordbruksstöden inom EU ett lika stort och allvarligt problem? Varför stanna vid tullarna om man verkligen ska rösta för en bättre jordbruksmarknad för fler? Som marknadsliberal är det dock glädjande att finna stöd för liberaliseringar av jordbrukssektorn i Kyrkans Tidning, men är man verkligen medveten om att det är just ett sådant stöd man ger? Hur förhåller man sig i så fall till den ideologiskt lätt schizofrena  motsättningen mellan skatt på finansiella transaktioner och – via sänkta tullar – ökad frihandel?

För det tredje. Solidariskt röstar alltså den som vill ge mer pengar till offentlig vård och omsorg. Hur tänker man här? Det kan bara tolkas som ett just ”radikalt” federalistiskt krav där frågor som sjukvård och omsorg ska flyttas till överstatlig nivå. I dag beslutas ju sådant av de nationella parlamenten och det är väl knappast någon av de svenska kandidaterna som vill driva den federalistiska tanken så långt, ens på idénivå. Så vem ska den rösta på som vill rösta solidariskt enligt Kyrkans tidning och drastiskt stärka den federativa utvecklingen av EU? Och på vilket sätt är det kristet och solidariskt med stärkt överstatlighet?

För det fjärde. Att stoppa avregleringar och åtstramningar ska alltså uppfattas som särdeles solidariskt. Men vad menas med avregleringar? Och är inte just handelshinder som tullar (något Fregert tidigare i texten varit emot) typiska regleringar som ryker när liberaler sätter igång med avregleringar? Och exakt hur solidariskt är det att låta länder med grava ekonomiska problem skapade av politiker som mot bättre vetande misskött såväl landets finanser som medborgarnas förtroenden, fortsätta med detsamma?

Slutligen. Efter att konstatera virrvarret mellan socialistisk pamflett, federalism, liberaliserade tullar och eftergifter för ansvarslösa politiker som ruinerar sitt eget folk, förklätt till något slags religiös solidaritet blir frågan: Vem menar chefredaktör Fregert att han ska rösta på i parlamentsvalet för att rösta rätt? Han kan möjligen få lite från varje parti; Tobinskatt från V, federalism från FP, sänkta tullar från M, stoppade avregleringar från S. Men allt i en kandidat vid ett och samma valtillfälle?

 

Sanna Rayman

”Lita aldrig på skolminnen”, skrev DN:s Johannes Åman häromåret och jag lade hans råd och hans text som en liten minneslapp i huvudknoppens fack för skoldebatt. ”Fragment av egna erfarenheter behandlas som om de rymde all väsentlig insikt om hela skolsystemet”, skrev han och nog låg det mycket i det, tyckte jag. Vi är säkert många som alldeles för ofta drar allehanda slutsatser om dagens skola utifrån våra egna erfarenheter av det som är gårdagens skola. Ibland idealiserar vi den skola vi gick i, ibland tänker vi oss att våra sämsta skoldagar har blivit dagens skolvardag. Oavsett vilket håll vi gör det på är det gissningsvis något som förvirrar debatten. Egna erfarenheter är inte helt ointressanta, men bör skalas ner till den lilla proportion den verkligen har.

 

I denna bloggpost kommer jag emellertid bryta mot Åmans råd. För nyss läste jag en mycket intressant text av Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, i vilken han beskriver hur dagens betygssystem är konstruerat.

”Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F (punkt 15).

En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B eller ett C, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas. Regelverket ger alltså stor vikt åt elevens svagheter och förefaller bortse från att det finns stora möjligheter till – och fördelar av – att genom specialisering och arbetsdelning låta individer dra nytta av och utveckla sina relativa styrkor. Betygssystemet ger istället en tydlig nackdel åt elever med en ojämn begåvningsprofil, eller som helt enkelt har tillfällig otur.”

 

Att skalan ser ut som den gör visste jag ju, men jag har inte funderat igenom vilka incitament som skapas genom systemets kriterier. Men nog känns det problematiskt om svagheter genomgående ges större tyngd än styrkor och om systemet inte premierar att en elev försöker kompensera sina svaga områden med att briljera på andra.

Huvudskälet till att det ser ut så här är att vi har ett målstyrt betygssystem. Det finns förstås fördelar med det. Tydliga mål, stationer att bocka av innebär mer av rättsäkerhet, men också betydligt mindre flexibilitet och avvägningsmöjligheter. Jag vill inte överdriva mina egna erfarenheter, men jag måste ju säga att min tids relativa betygsskala från 1-5 känns betydligt mer tilltalande än dagens. Jo, jag vet, även de hade sina inbyggda problem – vilka samme Vlachos skriver om här, men att bygga in hopplöshet i systemet låter inte optimalt.

Men förmodligen är hela diskussionen onödig. Jag antar att vi inte orkar med fler reformer just nu i vilket fall som helst…

 

Sanna Rayman

Sanna Rayman bekymrar sig i en ledare den 25 mars för att inte tillräcklig omsorg lagts på att diskutera regeringens förslag till betyg redan i årskurs 4, digital rättning av nationella prov och ett läskunnighetsprov i årskurs 1. I Aftonbladets webb-tv valde jag att också lyfta upp frågan om lärares löner och villkor. Sanna Rayman fann det rentav ”provocerande uppenbart” att folk har svårt att skilja allmänintresset från det egna. Det kan bero på att det i frågan om lärares löner och villkor faktiskt sammanfaller.

Vi står nu inför en nationell lärarkris. SCB bedömer att om bara sex år kommer det att saknas 43 000 lärare. Denna bedömning gjordes dessutom innan politikens huvudaktörer gjorde nya utspel om mindre klasser. Det finns därför all anledning att vara orolig för lärarförsörjningen. Vi vet att det som betyder mest för elevernas resultat är skickliga och välutbildade lärare. Om de inte finns på plats så riskerar problemen i svensk skola att bli ännu större. Det påverkar i sin tur om eleverna en dag blir anställningsbara och därmed kan bidra till tillväxt och välfärd.

Den faktor som studenter på andra utbildningar lyfter fram som orsaken till att de ratar lärarutbildningen är lönen. Lärarnas löner och villkor handlar alltså ingalunda om ett snävt egenintresse. Då skulle vi ha mycket svårare att få det stöd vi nu kan se bland allmänhet och politiker.

 

Däremot är det olyckligt om jag gav intrycket av ett ointresse för andra skolfrågor. Men Lärarförbundet vill använda de möjligheter som finns i media till att försöka påverka det vi vet gör skillnad. Då ägnar vi förstås mindre intresse åt det ingen kan belägga har gett några större skillnader i elevresultaten – betygen.  Min utgångspunkt var att förmedla att en förändring i betygsreformen inte är något som lärare generellt efterfrågar innan det nya betygssystemet ens har satt sig. Faktum är att endast en procent av Sveriges lärare, enligt en Novus-undersökning, lyfter fram betygen som en viktig prioritering för att höja kunskapsresultaten.

Vi är också kritiska till att partierna inte strävar efter samsyn i en så viktig fråga. Lärarna är verkligen inte betjänta av ett system med ständiga förändringar beroende på vilket parti som för tillfället sitter vid makten. Det är inte ett sätt att ta långsiktigt ansvar för svensk skola. Med det sagt vill jag verkligen understryka att Lärarförbundet inte vill avskaffa alla betyg, som utbildningsminister Björklund felaktigt hävdade i Aktuellt den 24/3.

Som Sanna Rayman observerat så är vi nöjda med att regeringen går Lärarförbundet till mötes vad det gäller en digitalisering av de nationella proven. Lärarförbundet har länge drivit frågan om digital rättning och vi menar att man också bör se över omfattningen av alla nationella prov. Däremot är vi frågande till om det verkligen behövs ett obligatoriskt prov för att testa läskunnigheten i årskurs 1. Den här kunskapen finns redan hos lärarna. Vad som saknas är möjligheten att sätta in särskilt stöd till de elever som behöver det.

Jag är ledsen att jag inte tidigare lyckades tydliggöra vår hållning. Hoppas dock att Sanna Rayman och Svenska Dagbladets läsare nu vet mer om var Lärarförbundet står både i förhållande till de frågor som nu var aktuella och också till de frågor som vi vet gör verklig skillnad för svensk skola: rätt förutsättningar för lärarna och mer resurser till särskilt stöd så att alla elever når målen.

Håkan Carlsson

Presschef Lärarförbundet

 

SVAR

Det är givetvis inte konstigt att Håkan Carlsson tar tillfället i akt att driva Lärarförbundets frågor när han bjuds in att medverka i mediesammanhang, allt annat vore tjänstefel. Att löner och status är en både viktig och allmänintressant fråga i den större skoldebatten är absolut ingenting jag invänder mot – detta har omskrivits och problematiserats många gånger även på denna ledarsida.

Dock är det så att om man inbjuds att delta i ett samtal om ett par specifika inspel i skoldebatten så bör man, åtminstone för skams skull, försöka engagera sig också i de teman som är samtalets rubrik – även om de inte står överst på den egna agendan. Lärarutbildningen, lärarbristen, statusen och lönerna är på intet sätt undanskuffade delar av skoldebatten. Senast för en dryg vecka sedan var de på tapeten i politiska utspel och det är inte orimligt att tänka sig att skoldebatten ska kunna rymma både diskussionen om lärarskrået och ett meningsutbyte om tex betyg.

Enkelt uttryck. Lärarfacken har båda en stark ställning i skoldebatten och min huvudsakliga poäng med min kritik är nog att det förtroendet bör man värna genom att fortsätta vara både sina medlemmars språkrör, men också en bred och seriös deltagare i det bredare samtalet om skolan.

Därmed tackar jag för svaret, som gav mig en bättre och bredare bild av Lärarförbundets inställning till betyg. Tack!

Maria Ludvigsson

Upphetsningen visste inga gränser när det ryktades att den världskända och osynliga gatukonstnären Banksy eventuellt skulle förära lilla Sverige med ett gig. Utställningen, som såldes in som Banksy-relaterad, fick följaktligen stor uppmärksamhet. Sveriges radio och Svt var där och intervjuade, i brist på ansvarig konstnär får man anta, besökare och betraktare. Enligt P1 utbröt bråk under utställningen när en av besökarna absolut ville ha med sig en del av konstverket hem, ”en nallebjörn iklädd en likadan orange overall som fångarna på Guantanamo bay bär”.

Så bör man naturligtvis inte bete sig på utställningar, och äganderätten är lika grundläggande vad gäller konstverk som något annat. Inget märkligt alls alltså att redaktör för bokförlaget Dokument press och föreläsare om gatukonst, Tobias Barenthin Lindblad, reagerade starkt. Enligt P1 anser han utställningen vara konsthändelsen framför andra detta år, men han förkastar nalleincidenten. Barenthin Lindblad tolkar stöldförsöket som uttryck för vilket samhälle vi har, och drar den något långsökta kopplingen till valfrihet i välfärden. Redaktören uttrycker det på följande vis:

 

 

”Tycker vi att det är ok att en enskild person stjäl någonting så att alla andra inte får se det. Jag kommer direkt att tänka på sådant som privatiseringar inom vård och skola. Det är samma grundfråga, är det ok att någon enskild person berikar sig på vårt gemensamma. Det låter nästan som det var en iscensatt stöld, för det säger väldigt mycket om samhällsklimatet i dag.”

Hmmm…

SvD

På den afghanska/iranska nyårsaftonen – Nouruz – den 21 mars, satt min vän Sardar Ahmad med sin fru och deras tre barn och åt middag på hotell Serena i Kabul när fyra tonåriga pojkar tog sig in i matsalen, öppnade eld och sköt ihjäl nio människor. Bland dem som dödades var Sardar Ahmad, hans fru, deras sexåriga dotter Nilofar och femårige son Omar. Parets yngste son, tvåårige Abozar, överlevde med skottskador i huvudet, bröstet och ett ben, och ligger fortfarande på intensiven.

Talibanerna har tagit på sig skulden för attacken på hotell Serena. De har svurit att en våldskampanj ska komma att störa presidentvalet den 5 april, där en efterträdare till Hamid Karzai ska väljas.

Hotellet skyddas inomhus av det privata säkerhetsföretaget Shield med högteknologisk utrustning och utomhus finns både polis och säkerhetstjänst. Trots det kunde fyra unga män smuggla in pistoler och döda nio oskyldiga människor. Den här attacken – och många andra liknande attacker – är insiderjobb; vilket innebär att talibanerna har infiltrerat såväl privata säkerhetsföretag som regeringens säkerhetspersonal. Om så inte vore fallet skulle en attack av den här omfattningen inte vara möjlig.

Det är värt att nämna att det var den tredje, allvarliga attacken i Kabul i år, riktad mot ett ställe där utlänningar samlas. Den här typen av våldsamheter skapar skräck och gör det omöjligt för oberoende valobservatörer att utföra sitt uppdrag effektivt. Detta i sin tur medför att valresultatet den 5 april inte kommer att vara trovärdigt. Ett omtvistat resultat kommer att betyda att oavsett vem som segrar så kommer han att få en svag position som president när afghanska säkerhetsstyrkor tar sig an talibanerna utan stöd av de 53.000 Nato-soldaterna. De USA-ledda Nato-stridstrupperna drar sig tillbaka efter 13 års kamp mot det talibanledda upproret, som bröt ut när islamisterna drevs från makten efter attacken mot USA den 9 september 2001.

Karzais regering är full av anhängare till talibanerna. Den pakistanska underrättelsetjänsten, ISI, som är gudfar åt talibanerna, har alltså gott om inflytande i Karzais kabinett. Karzais stabschef Karim Khoran, till exempel, är medlem av Hezb-i-Islami och detsamma gäller inrikesministern, Omar Daudzai, liksom många andra regeringsmedlemmar med hög rang. Hezb-i-Islami får sina direktiv och uppdrag från ISI, den pakistanska underrättelsetjänsten.

Nyligen frigavs 64 militanta islamistiska fångar från Bagram-fängelset, på order av president Karzai, sedan kontrollen av Bagram-fängelset lämnats över av amerikanerna till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Och dessa 64 extremister kommer definitivt att spela en betydande roll i framtida attacker i Kabul och på andra platser i Afghanistan.

 

(Texten är översatt från engelska.)

ZULMAY AFZALI är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare.
mummelforlaget@comhem.se

Sanna Rayman

En snabb sökning på Twitter ger vid handen att många av skoldebattens deltagare idag har reagerat negativt på att hjärnforskaren Martin Ingvar fick uppdraget att utreda tidigare betyg mfl alliansförslag (mer om förslagen här på ledarplats). Det anses tydligen väldigt konstigt att just han får uppdraget och ingen annan. Personligen tycker jag att Ingvar är ett bra val. Han har många gånger gett prov på ett öppet sinnelag och en ödmjuk vilja att pröva frågor och delta i diskussioner, utan att för den sakens skull verka påstridig eller ideologiskt driven och detta är faktiskt viktiga egenskaper hos en utredare. Dagens förvåning över att jobbet inte gick till en ”expert” på betyg ställer mången utredare genom åren i skamvrån för att han, hon eller hen ens tog jobbet. Det är sannerligen inte självklart att man ska ta en utredare som redan har prestige och kontakter investerade just på de områden som ska utredas – tvärtom kan det vara en faktor som krånglar till mer än den gör gott.

Utredningsuppdraget kräver viss förtrogenhet med frågorna, visst. Man bör nog inte vara helt nollställd och rudis i terrängen. Men på många sätt är jobbet nästan journalistiskt. Det kan handla om om att skildra forskningsläget, undersöka förutsättningar, tala med så många inblandade som möjligt etc. Det vill säga: påståendet man måste vara ämnets okrönta expertkung är tämligen överdrivet och nytt för idag.

 

I den debatt jag beskriver i min ledare är även Fridolin lite subtilt kritisk genom att flera gånger återkomma till Ingvars titel med ett lätt menande tonfall. Han säger det aldrig, men de imaginära frågetecknen kring Ingvars namn hänger i luften.

Att just Fridolin lite omärkligt hakar på det här försöket att misskreditera Ingvars lämplighet är särskilt förvånande, givet att hans eget parti för inte alls längesen tillsatte en arbetsgrupp med syfte att minska rasismen och öka integrationen. I den placerades inte särskilt många integrationsexperter, men däremot olika publika personer – artister, författare, programledare, journalister – som MP uppenbarligen fann representativa för en miljöpartistisk hållning på nämnda politikområden.

Jag kan absolut se en poäng att man söker sig lite utanför givna expertisramar när man önskar frimodigt utredande och inspel. Det vore trevligt om den öppna hållningen kunde tillåtas även hos regeringen och Martin Ingvar.

Tove Lifvendahl

Det finns inget som är så oemotståndligt som en berättelse som bekräftar våra förutfattade meningar och som levererar standardkaraktärerna i världens äldsta story; offer, bov, hjälte. Häromdagen levererades ytterligare en sådan av Uppdrag Granskning (hjälten), som avslöjade både offer och bovar. Offren: små barn och i viss mån deras föräldrar. Boven: en entreprenör som driver förskolor och tjänar pengar.

Det är förstklassig underhållning som vi får i retur för våra skattepengar. Dramaturgin nästintill perfekt, och de följer alla klassiska regler man kan tänka sig för att bygga upp känslor och reaktioner.

I grunden finns för det allra mesta ett intressant case, något som är väl värt belysning och kritiska frågor. Så även den här gången. Att Uppdrag Granskning knackar på dörren gör att många får brått att nagelfara sin egen verksamhet, vilket många gånger gör att förbättringar sker, fel rättas till och ansvariga får stå till svars. Och det är bra. Så även den här gången.

Men jag skulle önska att det skruvades mindre på nöjesknappen. Den där som gör att det övergår från en kritisk granskning till ett veritabelt lustmord. När redaktionens förtjusning över att ha hittat någon att sätta dit vrids programmet bort från seriös journalistik till underhållningsproduktion.

Jag får veta i programmet att företaget gjort miljonvinster. Det upprepas flera gånger. Men det är först i artikeln från VD:n och huvudägaren som jag blir varse att de ”sedan starten 2007 gått med cirka 7 miljoner kronor i vinst (efter skatt) vilket motsvarar cirka 7 procents vinstmarginal. Vi har samtidigt investerat över 20 miljoner kronor i våra förskolor, exklusive köp av nya förskolor.” Redaktionens framställan är därmed missvisande; om vinsten återinvesterats, är bilden av en ägare som plockar ut en massa pengar ur bolaget felaktig. Om ägarnas miljoninvesteringar nämns ju inget i programmet.

Den instinkt som redaktionen ofta vädjar till med sina puffar och på:or är att vi ska få vara med om något oerhört. Berättelsen byggs upp på ett sätt som gör att vi är peppade som inför en boxningsmatch när Janne Josefsson får gå loss i närkonfrontation med den utpekat skyldiga. Folkdomstolen hetsas att bli blodtörstig. Inte särskilt olikt den förväntan och kravbild med vilken romarna bänkade sig på Colosseum en gång i tiden. ”In med lejonen!” ”Slit dem i stycken!”

Uppdrag Granskning skulle kunna bli ett fantastiskt bra samhällsprogram om det vågade släppa faiblessen för blodsmak och mobbning, och istället använda de upphittade felen till att ställa de mer problematiserande frågorna. Istället för att få försöka folk att bryta ihop, fråga ”vad har ni lärt er av den här granskningen?”. Kanske till och med vara så modig och trygg i att caset håller hela vägen att de frågade den/de anklagade – utan att avbryta när svaret kom: ”nu när du har tagit del av vår granskning – tycker du att det är något som vi har fattat eller vinklat fel?”. Men ett sådant agerande skulle förutsätta att man var ärligt intresserad av att allsidigt belysa en fråga, och inte bara att hänga upp ytterligare en jakttrofé på väggen.

Det förutsätter förstås att vi tittare orkar efterfråga något mer än jaktens spänning, och begära mer än tillfredsställelsen av ytterligare ett nedlagt villebråd. För precis som med all annan teveunderhållning, får vi det vi frågar efter.

 

PS: Och i själva frågan om privata entreprenörer och välfärd, är det precis som Malin Lernfelt skrev i Göteborgsposten häromdagen – till den debatten bidrog programmet inte alls – snarare tvärtom. Låsta synfält och enögda reaktioner. Själv blev jag nyfiken på många frågor som inte besvarades i programmet:

  • Det faktum att de valt att anställa kockar istället för att köpa färdig eller halvfärdig mat säger något intressant om ambitionen. Skulle vilja veta mer om skillnaderna i matsituationen rent generellt på förskolorna. Som med all annan verksamhet spelar resurserna roll, men ännu viktigare är vad man gör med dem. Att hålla upp en guldtia med anklagande min är snygg tv, men vad betyder det? Hur ska man relatera till tian? En portion i grundskolan (per inskriven elev) kostade 9,80 kronor i snitt 2012, enligt Skolmatens vänner. Gymnasiematen kostade något mer, i snitt 11,24 kronor. Kanske inte orimligt att samma peng skulle räcka till de mindre portioner som förskolebarn äter, plus frukt/mellanmål och frukost till det färre antal barn som äter det? Jag vet inte, kan inte detta och här hade det varit bra om man hade fått se budgetsiffror, inköpspriser och adekvata jämförelser istället för enbart vredgade utfall mot grundaren. Ilska kan jag upparbeta själv när det är befogat, men ett granskande program borde ägna mer tid åt att ge relevanta fakta.
  • Det faktum att en hel del förbättringar gjorts för flera år sedan, innan UG kom och knackade på. Hur såg de processerna ut? Vilken typ av kritik har man tillgodosett genom åren sedan start, och vilken har man negligerat? Finns det något intressant att lära här? Professor Mats Bergman och docent Henrik Jordahl belyste förtjänstfullt i en nyligen utgiven ESO-rapport hur konkurrensutsättning av svensk äldreomsorg har påverkat densamma, och understryker betydelsen av att försöka hitta rätta sätt att mäta kvalitet och få fram goda incitament, så ur den aspekten är det viktigt att förstå vad som verkligen hände. Enskilda misstag kan bli till allas utveckling om man får en korrekt beskrivning av dem.
  • Uppenbarligen är det i dagsläget runt 500 barn vars föräldrar har valt att ha sina barn på Hälsans förskolor, vilket tyder på att det finns mycket i verksamheten som fungerar väl, och att alla inte är missnöjda. Hur många har lämnat verksamheten under de senaste åren – och i jämförelse med andra förskolor? Är det ovanligt många?

PS 2: Vill påpeka att de som försöker göra billiga politiska poänger av detta är ute i ogjort väder. Gå igenom privata och kommunala förskolor i landet och ni skall finna knäckebröd lite varstans, i mer eller mindre smickrande roller. Såg exempelvis på Facebook idag, skrivet av mamma i Stockholmsområdet: ”Jag försvarar inte på något sätt Hälsans förskola, även om det som vanligt säkert finns lite olika bilder sammantaget. Men jag har haft två döttrar på kommunalt fritis, som inte kunnat äta sig mätta på eftermiddagen på lågstadiet. Och inte alltid på lunchen heller. Som pga allergi mot mjölk serverats just knäckebröd och vatten ibland. I en kommunal skola.”

PS 3: I Svenskt kvalitetsindex från 2013 får såväl förskola som grundskola i privat regi högre betyg än deras kommunala motsvarighet – 81,5 procent av föräldrarna var nöjda med sin privata förskola. Motsvarande siffra för de föräldrar som har barn i kommunal förskola var 76 procent. Är också ett bra perspektiv att ha med för att hålla sig vid de sunda vätskorna. Det finns uppenbarligen förbättringspotential både inom kommunal och privat regi, men domedagsrösten är knappast befogad.

Sanna Rayman

”Vad vill Alliansen med kulturpolitiken?” Så lyder titeln på en nysläppt rapport, som jag hade nöjet att kommentera vid ett lunchsamtal på Timbro i onsdags. Rapportförfattaren Lars Anders Johansson har levererat ett trevligt Kinderägg till rapport, med flera matnyttiga beståndsdelar. Här sammanfattas några av de viktigaste reformerna under alliansens två mandatperioder, här lanseras en del intressanta och nya siffror kring förtroendet för den förda politiken och här ges utrymme åt intervjuer med några av alliansens främsta kulturpolitiker – intervjuer som ger kött åt politiken och statistiken. Slutligen får vi en analys som lyfter fram vad som är betydelsebärande och ideologiskt intressant i bygget.

Johansson konstaterar att den tydligaste ideologiska skiljelinjen inom borgerligheten är den mellan en moderat kulturpolitisk hållning och en folkpartistisk. Den förra präglas av en kulturkonservativ syn som i huvudsak betonar kulturarvsfrågor och anrika institutioner, men som samtidigt är mest pigg på att introducera marknadsliberala inslag som bibliotek på entreprenad etc. Den senare lägger stor vikt vid bildning, höjer gärna stöden men är samtidigt mycket mer omfamnande när det kommer till nya kulturella uttryck bortom det traditionstyngda. Att detta är skiljelinjen är en riktig iakttagelse och jag tänker att den förmodligen stämmer på fler än borgerligheten. Även på den rödgröna sidan är nog detta en av de viktigare skillnaderna i syn på kulturpolitik.

 

En sak som lyfts fram som gemensam för såväl folkpartister som moderater är åsikten att borgerligheten generellt är mindre benägen att detaljstyra kulturen än de rödgröna. Jag tror att det ligger mycket i det på ett plan – det är sant att vänstern gärna fyller kulturkärlet med olika ämnen. Under min egen tid i kulturbranschen brukade sättet att pekpinna fram teman vara att utlysa olika former av tematiska ”år” för kulturen.

En annan sak som jag tror förenar, även om vägarna dit kan se lite olika ut beroende på om det är en folkpartist eller moderat du talar med, är att man har som långsiktig ambition att emancipera kulturen från staten. När man hör den vänsterpolitiska retoriken kring kultur kan det ofta låta som om kulturen var något utrotningshotat, något i ständigt behov av statlig räddning. Det högern gärna vill se är en bransch på fler ben än det statliga. Många av de borgerliga kulturreformerna kan ses ur det perspektivet. Skapande skola syftar tex inte bara till att langa in trevliga kulturupplevelser i skolan, utan också till att bygga grund för framtida kulturkonsumtion och kulturskapande. Budgetposter i all ära, men inget räddar kulturen från ett föreställt ”utrotningshot” mer än att säkra kultursugets återväxt. Även de försök att uppmuntra till fler finansieringsvägar har samma emancipationstanke i botten – även om det knappast går att säga att Alliansen har kommit hela vägen här. Man har väckt frågan, men kanske inte så mycket mer, tyvärr.

 

Det jag däremot inte håller med om är den slutsats som Johansson landar i när det gäller statistiken, som visar att förtroendet för och kunskaperna om kulturpolitiken ligger lågt. Inte ens alliansens egna väljare är särskilt muntra – endast 4 procent säger sig känna ”mycket stort förtroende” för den. Johanssons slutsats är att det låga förtroendet beror på att alliansen varit dåliga på att kommunicera genomförda kulturreformer, men här blir jag tveksam.

Förvisso visar mätningen att allmänhetens kännedom om alliansens kultursatsningar är svag. Bara runt tio procent känner till reformer som kultursamverkansmodellen och Kulturbryggan. Något fler är bekanta med de nya kulturpolitiska målen. Utifrån detta är det lätt att anta att det är borgarblockets kommunikation det är fel på.

 

Men ärligt talat, tror vi att folk hade järnkoll på de tidigare kulturpolitiska målen? Andra satsningar som få känner till är Kulturbryggan, en satsning som nyligen permanentades. Att få känner till den har dock sina naturliga skäl. Kulturbryggan är ju bara en stödfördelande instans. Som sådan mycket viktig för de kulturskapare som skickar sina projektansökningar dit förstås, men för folk i allmänhet är dylik infrastruktur inte nödvändig kunskap, lika lite som det var angeläget för dem att för några år sedan känna till Kulturbryggans föregångare, Framtidens kultur.

Kort sagt. Jag tror inte att du kan hitta någon kulturpolitisk reform som är särskilt välkänd hos befolkningen. Om något är det faktum att så många som 40 procent känner till Skapande skola en framgång, vilket också poängterades från publiken under seminariet. Också när det kommer till alliansväljarnas låga förtroende för kulturpolitiken tror jag att regeringen kan vara lugn.

Det är ju faktiskt ganska borgerligt att vara skeptisk mot kulturpolitikens välsignelser, men desto mer entusiastisk inför kulturens dito.

Sanna Rayman

Vad kallar man ett samhälle som skriver dreviga artiklar för att hänga ut den som skänker 60 000 kronor till ett barnhem? Jag vet inte själv vad en korrekt benämning kan vara, men jösses vilken snål och sur vinkel detta var!

Ingen som tycker att det är orimligt att det ska ”kosta” 46 000 att skänka 60 000? Nähä, den biten var inte värd ett spadtag. Synd.

Om historien om den barmhärtige samariten hade skildrats idag skulle den väl handlat om den överfallne mannens underlåtenhet att betala förmånsskatt för vistelsen på värdshuset eller nåt.