Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Det blev stort uppslaget igår när nyheten kom att var tredje arbetslös numera kunde räknas som fattig. ”Andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer trefaldigas mellan 2004 och 2012”, hette det närmare bestämt.

Och det låter ju riktigt illa, som om levnadsomständigheterna har försämrats kraftigt för en massa arbetslösa personer, och att det är den borgerliga regeringens fel.

Mattias Lundbäck, tidigare skribent på ledarsidan och sakkunnig i regeringskansliet men numera forskare på Ratio, reder ut röran på sin blogg Den hälsosamme ekonomisten. Läs alltihop. Här är ett utdrag:

”Har då inte Alliansen någon skuld till att andelen fattiga bland sjuka har ökat? Jo, Alliansen har sänkt skatten för förvärvsaktiva. Det innebär att medianinkomsten har ökat betydligt snabbare än tidigare år. Och eftersom fattigdomen – med det mått som SvT redovisar – är ett relativt mått innebär detta att man kan ha en betydligt högre inkomst i dag, och ändå räknas som fattig.

Sammantaget kan vi konstatera att ökningen av antalet personer med inkomst under medianen – från 80 794 till 160 765 i absoluta tal – i stort sett uteslutande är en konsekvens av att 140 personer om dagen förtidspensionerades under tio år. Detta hände innan 2007 och är inget som regeringen kan lastas för.”

Arkiv

Sanna Rayman

Moderaterna vill ha ett handslag med alla föräldrar för att minska ungas tv-spelande. Men suck! Varför, o varför, håller ni på med detta? Varför inte ett handslag mot brädspel också när ni ändå är igång?

 

Johanna Nylander, själv i spelbranschen, gör processen kort med förslaget på Facebook. Och för den som vill få en annan bild än den moderata vad gäller spel rekommenderas Adam Cwejmans text i Axess, om ett blomstrande historieintresse bland spelare.

 

Sanna Rayman

– Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen, sade president Yoweri Museveni efter att han satt sin namnteckning på den ökända lag som innebär att homosexuella i Uganda nu hotas med livstids fängelse.

Att Uganda är ett land sänkt i totalt HBT-mörker vet vi sedan länge. För några år sedan mördades HBT-aktivisten David Katos efter att den ugandiska tidningen Rolling Stone hetsat mot och hängt ut homosexuella med den uppfordrande uppmaningen ”Häng dem!”

 

Ibland talar vi om samhällen som genomsyras av företeelser. Kvinnohat, rasism, hbt-fientlighet… Allt detta finns givetvis i vårt samhälle, men därifrån till att vi skulle vara marinerade i hat på alla nivåer är en utsaga som snabbt lämnar språket ganska tomt på adekvata ord för vad det ugandiska samhället i så fall är.

Uganda är i själva verket ett skolexempel på hur det ser ut när ett samhälle verkligen genomsyras av hat, i detta fall mot homosexuella. På samtliga nivåer motarbetas och attackeras hbt-personer. Man förbjuder dem, man hetsar mot dem i medier, man förvägrar dem lika rättigheter och möjligheter, man kuvar och spärrar in.

Här kan vi verkligen tala om ett samhälle som är marinerat i avsky och illvilja gentemot en minoritet. Hätska stämningar odlas på alla samhällets nivåer. Homosexualitet är förbjudet och nu även behängt med dödsstraff. Attacker mot homosexuella uppmuntras i medier och blundas för av allt vad rättssystem heter.

 

Undertecknandet av den nya lagen har redan lett till nya kampanjer i medierna. SVT rapporterar nu att ”200 av Ugandas ”främsta homosexuella” hängs i dag ut med namn och bild i en av landets dagstidningar.”

Det är i detta läge svårt att inte tänka på Rwanda. Viktiga faktorer i de massakrer som ägde rum där var det faktum att så många centrala samhällsnivåer samverkade mot en minoritet. Kyrkorna, radiostationerna, politiska ledare – från alla håll mobiliserades hatet. Mycket återkommer i dagens situation i Uganda – och det är en association som förpliktigar.

 

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Anders Borg har tagit kraftigt avstånd från lagstiftningen på plats under sitt besök i Uganda. Biståndsminister Hillevi Engström har också fördömt den och öppnade i samma stund för ”en omläggning av de cirka 70 miljoner kronor i bistånd som går från stat-till-stat.” Hon underströk vidare att det svenska biståndet inte är villkorslöst, utan att regeringen tvärtom betonar ”mänskliga rättigheter och hbt-personers rättigheter som en viktig del”.

Att något måste göras, att man vill göra något är självklart. Men detta att leka piska och morot med utvecklingsbistånden är inte bara smart. Om man drar in stöden för att straffa en makthavare i ett utvecklingsland – har man då inte samtidigt erkänt att man är tämligen införstådd med att biståndet i fråga är till större glädje för makthavaren än befolkningen? Och i så fall – varför skickar vi ens bistånd till korrupta, inhumana händer? Situationen för homosexuella i Uganda var inte direkt trygg innan denna lag kom till. Frågan är inte bara vad vi ska göra nu, utan också vad vi egentligen gjorde förut och om det var försvarbart.

Maria Ludvigsson

Tidningen Kommunalarbetaren påpekar bistert att Kommunals medlemmar saknas i LO:s nyss premiärvisade valfilm. Det är bara industriarbetare som får representera facket. I och med detta är fackförbundet skeptiskt till filmens egentliga syfte: ”LO kallar det för ”ett unikt projekt”. En dokumentär, enligt LO, men snarast att betrakta som ett politiskt inlägg i valrörelsen.” Det har Kommunalarbetaren alldeles rätt i och undrar vidare: ”Men var finns välfärdsarbetarna i det dagens Sverige som LO säger sig skildra?”

Det är något med LO och Kommunal som inte klingar helt harmoniskt. Inte minst är det tydligt i debatten om vinst i välfärden där en stor del av Kommunals medlemmar har privata arbetsgivare och sannolikt skulle drabbas av LO:s anti-vinst politik. Nu aktualiseras frågan i och med valfilmen.

Hmmm…. De verkar inte helt över ens, de tu.

 

Sanna Rayman

På Al Jazeeras engelskspråkiga kanal kan man just nu se en synnerligen intressant, inspirerande och upplyftande intervju med Mona Eltahawy, omskriven på ledarsidan här och här.

Eltahawy är feminist, journalist, muslim och rönte stor uppmärksamhet för en kontroversiell artikel betitlad Why do they hate us? i Foreign Policy för en tid sedan. Det är också denna rubrik som lånas in som titel för intervjuprogrammet, vilket rubriceras Do Arab men hate women? 

I programmet ställer intervjuaren många av de kritiska frågor som brukar användas för att avfärda de feministiska ståndpunkter som Eltahawy företräder – och hon bemöter dem med den äran.

 

Se programmet här, eller på youtube.

 

 

Sanna Rayman

”Synnerligen förargligt” är det när bombliberaler har rätt, konstaterar Jan Guillou i en krönika om de attacker mot Migrationsverket som även denna ledarsida skrev om häromdagen. Guillou skruvar sig inför det faktum att såväl DN som Expressen har haft rätt.

”Bombliberaler skall ha fel i alla höger-vänsterfrågor. Det är den naturliga ordningen”, förkunnar han.

 

Det är lite rart på något sätt, detta intensiva obehag karln uppenbart känner inför att ens ge en politisk motståndare rätt. Jag tycker därför att den samlade vänstern bör ha förbarmande och hörsamma det rop på hjälp som ljuder mellan raderna. Det enklaste sättet att lindra Jan Guillous obehag vore förstås om vänstern helt enkelt skärpte sig och slutade ha fel. Eller som Guillou säger:

”Den etablerade politiska vänstern borde sluta se genom fingrarna med våldsverk i vänsterns namn. Om inte annat så av rent realpolitiska skäl. Skade­görelse och sabotage skadar inte bara byggnader och i värsta fall människor utan också själva saken. Vem utom den politiske motståndaren och sverigedemokraten har glädje av att antirasism skall förknippas med våld och vansinnesdåd?”

Det känns lite konstigt. Ja, det känns rentav som att det stör den naturliga ordningen, men jag måste ändå säga det. Nu säger jag det:

Frågan Jan Guillou ställer är både klok och relevant.

Puh, jag sade det. Liite förargligt var det kanske. Fast mest var det ju faktiskt rätt.

Tove Lifvendahl

I helgen startar vi på SvD:s ledarsida en intervjuserie med partiledarna. Bakom porträtten står två av SvD:s tidigare medarbetare. Den politiska teckningen görs av Riber, vars hemsida finns här, och intervjuerna görs av Cecilia ”Fia” Stegö Chilò. Några av hennes tidigare SvD-intervjuer finns att läsa här:

Angela Merkel: Tuff CDU-kvinna vände Kohl ryggen (2000-02-11)

Jytte Bonnier: ”Madame Gillette” slutar aldrig tycka till (1998-08-10)

Kerstin Fredga: Doldis mäter det oändliga (1998-08-02)

Urban Bäckström: Riksbankschefen som håller på integriteten (1998-06-28)

Mikael Ljungström: Lugn direktör tar öppen strid (1998-01-11)

 

Sanna Rayman

Det går knappast att säga att medieutrymmet är trängre idag än förut. Tvärtom är kanalerna, spalterna och våglängderna fler än någonsin. Men trots mångfalden kan det finnas trängsel. Även när utbudet är brett kvarstår nyhetsvärderingens krassa verklighet. Det finns liksom bara en topp, en löpsedel, en förstanyhet…

I dagarna har allas ögon varit riktade mot Ukraina. En regering har riktat dödligt våld mot sina egna medborgare. Med rätta har vi förfasats och sörjt. Men i skuggan av händelserna i Kiev pågår en likartad oro i en annan del av världen.

 

I Venezuela demonstrerar folket mot president Nicolas Maduro och även här möts fredliga protester med våld. I Kiev fruktar demonstranter inrikesdepartementets specialpolisstyrka Berkut, i Caracas räds man istället en mopedburen och beväpnad medborgarmilis som skapades en gång av en statskuppsorolig Hugo Chávez.

Det vilar en bister tragik över att två likartade händelser ”krockar” så här. Allas ögon riktade mot Ukraina, rapporteringen är massiv. Venezuelas oro har än så länge förblivit nästintill orapporterad, vilket sörjs i denna gripande bloggpost från bloggen Caracas Chronicles. Här letar skribenten med bedjande frenesi igenom ledande globala nyhetssajter i jakt på rapportering och finner att landets omvälvande sista dygn knappt existerar. ”Venezuela brinner och ingen bryr sig”, konstaterar bloggaren sorgset. En lakonisk ordlek illustrerar känslan väl: Your breaking news is broken.

 

I Ukraina verkar saker och ting åtminstone tillfälligt lugna ner sig. Ett nyval är annonserat, en övergångsregering tar över under tiden fram tills dess. Kanske kommer Venezuela därmed rapporteras något bättre i det närmaste. Om nu inte OS konkurrerar ut den venezolanska kampen…

 

Sanna Rayman

På ledarsidan i Svenska Dagbladet 2014-02-19 diskuterar Sanna Rayman det oredlighetsärende som hanterats vid Högskolan i Jönköping.

Vi vill därför klarlägga följande:

Högskolan i Jönköping har vidtagit åtgärder och hanterat ärendet i enlighet med de riktlinjer som finns för handläggningar av anmälningar av denna typ. Högskolans oredlighetsnämnd har, med hjälp av externa sakkunniga och högskolans jurist, utrett ärendet och lämnat ett yttrande till rektor som fattat beslut att oredlighet föreligger.

Själva oredlighetsbegreppet saknar, som Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) och Vetenskapsrådet (VR) konstaterat i en skrivelse till regeringen redan 2013-03-19, en nationellt enhetlig definition. Därmed kan, som Mille Millnert uppmärksammat i Universitetsläraren 9-13, begreppet innefatta allt från smärre avvikelser från god vetenskaplig sed och slarv till grovt fusk.

När det gäller påföljd för konstaterad oredlighet så finns ingen nationell samstämmighet, vilket även uppmärksammas av SUHF och VR i ovan nämnda skrivelse.

Högskolans bedömning, att ingen ytterligare påföljd bör ges utöver själva beslutet om oredlighet, grundar sig på Oredlighetsnämndens bedömning av graden av oredlighet och att risken för fortsatt oredlighet är liten. Det fullständiga beslutet återfinns på högskolan under diarienummer 13/60-239.

Högskolan i Jönköping

Maria Ludvigsson

Bara en dag efter OECD:s analys av de svenska Pisa-resultaten kommer MP med ett skolutspel tillika skolboksexempel på Gör om, gör rätt. Centralt i gårdagens presentation av Andreas Schleichers var att pengar bara kan höja utbildningskvaliteten till en viss gräns, därefter handlar det bara om hur de befintliga resurserna spenderas och på vad. Man kan slänga aldrig så mycket slantar på skolan, om de inte satsas rätt har de ingen effekt.

Nu ska sägas att MP sannolikt inte kände till Schleichers analys när de skrev ihop dagens debattartikel ”Låt höginkomsttagarna finansiera en skolsatsning” där ytterligare pengar ska ge 10.000 nya medarbetare i skola och förskola och höja löner. Det analytiska krutet verkar man ha lagt på vilka som ska betala för det hela (höjda marginalskatter, som paradoxalt nog i sin tur sannolikt skulle drabba just många lärare). MP har inte varit fullt så flitigt i att reda ut vad som är avgörande för att skolresultaten ska blir bättre. Man nöjer sig med att föreslå pengar till fler personal.

Även om Schleichers analys verkar ha gått delar av MP förbi har den förekommit flitigt i nyhetsmedier. Gott så. Den förtjänar att vevas flera gånger eftersom den innehåller åtskilligt som ännu inte har diskuterats.

Det kan säkert bli en hel del debatt om rapportens fokus på elevernas ansvar. Även egen ansträngning och inställning till skolarbetet är avgörande för resultaten. En slutsats som sannolikt är kontroversiell i Sverige där man oftare framhåller prestation som ångestframkallande än som något positivt.

Men elever som svarar att dåliga resultat framför allt beror på dåliga lärare eller på dåliga skolböcker och i mindre utsträckning på egen ansträngning kommer aldrig att hjälpas ens av tiofaldiga MP-satsningar. Ställ krav i stället. Låt dem veta att vi tror att de kan.