Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Naomi Abramowicz

Naomi Abramowicz

Att äta eller att inte äta kött? Det är frågan. Eller det har åtminstone varit en av de mest diskuterade frågorna den senaste veckan.

Alla tycks ha åsikter om Nyköpingsskolan som beslutade sig för att införa en köttfri dag en gång i veckan. Tilltaget uppmärksammades framförallt då LRF utförde en ”köttattack”, som det heter på kvällstidningsspråk; den lokala LRF-föreningen delade ut hamburgare gjorda på svenskt kött till skolungdomarna. En av medlemmarna påstod dessutom att tjejer behöver äta kött för att växa och bli snygga. Sen var debatten igång.

Låt barnen äta kött, förvägra dem inte näringsrik kost! Fritt fram för den läckra linssoppan! Och så vidare, och så vidare.

Frågan dryftades även i SVT:s morgonsoffa på fredagen. Då belyste tidigare MP-politikern Birger Schlaug en ny aspekt: han tycker att det är rasistiskt att säga att tjejer blir snygga av att äta kött.

Hur i hela friden lyckas han få in rasdiskursen i en diskussion om huruvida skolbarn ska serveras kött eller inte? Jo, han menade att det var rasistiskt att hävda att tjejer blir snyggare om de äter kött eftersom att kvinnor i Indien bara äter vegetariskt. Försökte man därmed påstå att indiska kvinnor inte är vackra?

Det finns ett mycket enkelt framgångsrecept för den skola som vill införa en köttfri dag utan att drabbas av hamburgerkrängande LRF:are (eller hamburgerkrängande ungmoderater) och skapa massmedial hype med tillhörande debatter i SVT:s morgonsoffa. Servera skolbarnen näringsriktig och god vegetarisk mat en gång i veckan, men gör ingen stor sak av det. Och kalla det absolut inte för en köttfri dag.

Fisk brukar serveras en gång i veckan på de flesta skolor. Trots avsaknaden av kött kallar man inte den dagen för en köttfri dag. Således dyker ingen upp för att protestera. Och ingen påstår att det är bristande valfrihet att barnen bjuds på panerad fisk med filsås i stället för köttgryta.

Ge skolbarnen god mat, som råkar vara vegetarisk. Men gör inget jippo av det. Låt bönbiffen tysta mun, helt enkelt.

Arkiv

Sanna Rayman

Hur vet man att det är valår? Så snart en frågas hetta stiger över kroppstemperatur väljer Moderaterna omedelbart att begrava den i beskedet ”Vi tillsätter en utredning.” Således kunde vi den 19 januari läsa att justitieminister Beatrice Ask ”säger nej till samtyckeslag”, men bara tio dagar senare rapporterades det istället att samma Ask kovänder, med orden ”man måste väl ta intryck av debatten”.

Ja, man måste väl det.

Själv tycker jag att Mårten Schultz skriver läsvärt om samtyckesdiskussionen idag, under rubriken ”Debattens juridifering”. Först det självklara:

”När en anmälan om våldtäkt rör en händelse som skett i ett privat sammanhang och det saknas teknisk bevisning, kan det vara svårt att med tillräcklig säkerhet få klarhet i vad som egentligen har hänt. Det är åklagaren som ska bevisa att ett brott ”utom rimligt tvivel” har inträffat på det sätt som hon påstår. Klarar hon inte det blir resultatet en friande dom. Även om det kan finnas många saker som tyder på att den som åtalats faktiskt var skyldig.

Detta kunskapsproblem kan ingen lagstiftning förändra. I de seriösa lagförslag som presenterats rörande samtycke konstateras att bevisbördan även efter en sådan förändring ska ligga på åklagaren. Alternativet, en omvänd bevisbörda, strider mot rättssäkerheten.”

 

Det är ju detta med ”privat sammanhang” som gör att fallen blir knepiga. Som gör att vi hamnar i ”ord mot ord”, som jag skrev om häromdagen. Men Schultz är också inne lite på samma spår som jag, nämligen att det finns mer att tala om än samtycke samt ännu viktigare – juridiken är faktiskt inte den enda relevanta faktorn att syna här. Om samhällsproblemet vi brottas med är våldtäkter så finns det mer att gräva i än juridiken. Schultz skriver:

”Det handlar inte om samtyckeslagstiftningen. Egentligen. Det handlar om juridifiering, att samhällsproblem i allt större grad beskrivs i rättsliga termer och att deras lösning söks i lagstiftningen. Juridifieringen är ett bekymmer. Eftersom juridiken ofta är teknisk, reducerar juridifieringen viktiga samhällsdiskussioner till debatter om teknik, mellan människor som inte är fullt insatta i hur tekniken fungerar.”

 

Det kan säkert finnas mer skruvande och rattande att göra i fråga om våldtäktslagstiftningen. Det förefaller onekligen som att den enkla vägen för en våldtäktsman är att spela dum som tåget. Vidhåller man bara att man ingenting begriper så verkar det mesta kunna passera. Men liksom Schultz och liksom RFSU häromdagen, tror även jag att debatten just nu har ett ensidigt fokus som gör att varje friande dom nu rapporteras som ytterligare ett bevis på hur dålig lagstiftningen är. Det är lätt om man befinner sig en bit bort från ungdomsvärlden att tycka att ”vem-som-helst-borde-väl-fatta-att-ingen-tjej-vill-detta-och-detta”, men kanske är det så att det är du som säger detta som borde fatta mer? RFSU skriver:

”..den kanske allra viktigaste förebyggande insatsen är att vi börjar tala om könsroller, manlighetsnormer och att vi intensifierar arbetet för jämställdhet och en samtyckeskultur. Vi måste bestämt ta avstånd från sex som inte är ömsesidigt. Vi måste vara många som drar åt samma håll i detta och det måste ske på många arenor.”

 

Många arenor är nyckelordet. Normer och värderingar kan vi inte installera via domstolarna, efter att övergreppen redan har inträffat. Det förebyggande arbetet måste uppvärderas och jag tror ärligt talat att det är ganska akut på sina håll, bland ungdomar i synnerhet. I Mitt i Söderort berättades i december i en artikel att Söderortspolisen slår larm då man ser en kraftig ökning av så kallade gruppvåldtäkter:

”Enligt polisen har antalet anmälningar de senaste åren skjutit 
i höjden i söderort vad gäller unga flickor som tvingas till gruppsex.

I ett av fallen ska en målsägande ha sexutnyttjats av elva pojkar. Enligt polisen har gränserna flyttats för vad en ung tjej ska ställa upp på och det är i dag grova sexuella handlingar de tvingas till.

– De gränser som finns i dag är inte rimliga eller hälsosamma. Hur ska man få en ung kille att förstå att om tjejer hänger med dem behöver det inte betyda att de vill ha sex? Och hur ska man få en tjej att förstå att det är okej att säga nej, säger Ewa Scherlin, sektionschef vid familjevåldsenheten, som efterlyser en debatt om vuxen­ansvar i skolan och hemma.”

 

Gränslösheten kommer igen i detta synnerligen välmejslade reportage av Katarina Gunnarsson i Sveriges Radio, där fältassistenter, fritidsledare och ungdomar själva berättar om hur sexualmoralen ser ut i den värld de rör sig. Lyssna på det och du kommer förstå att många av dem förmodligen har mycket större förståelse för många omdebatterade friande domar än vi i den offentliga vuxendebattsvärlden har. De tvärsäkerheter vi i våldtäktsdebatten häver ur oss (”alla fattar väl att ingen tjej vill…”) är sannerligen inga självklarheter här. En fältassistent berättar om reaktioner på gruppvåldtäkten i Älvsjö och hur såväl inblandade som andra i bekantskaperna är helt oförstående inför att saken ens har anmälts. ”Jo, de gangbangade henne, det är inga konstigheter. Men våldtäkt var det inte.”

Det vittnas om en bitvis helt förfärlig syn på tjejer och höga krav på avancerat sex på alla unga. Allt på listan ska bockas av, tjejer ska tas i tvåan och få tomteskägg. Sex kan fungera som medel i byteshandel och tonårskillar tror att de måste äta viagra när de ska på dejt.

 

Parallellt med detta översexualiserade finns höga kyskhetskrav. Längs gränslösheten löper lika hårda gränser. Inte minst bland invandrartjejer med bakgrund i hedersnormer blir det hårda klimatet svårt. Många skolor har problem med ryktesspridning som kan drabba tjejerna mycket hårt. Reglerna är hårda, har du haft sex är du hora. (Någonting säger mig att du därmed ingår i kategorin tjejer som kan gangbangas utan att det någonsin blir våldtäkt.)

Även utanför det rent sexuella går de strikta kyskhetskraven igen. Det är förstås inte lika allvarligt, men likväl outsägligt sorgligt att höra en fritidsledare berätta om hur situationer som förut inte var sexualiserade – som att duscha tillsammans efter idrotten eller basta på ett sommarkollo – numera är något väldigt laddat som man helt enkelt inte gör. I synnerhet för tjejer.

Jag vet inte vad man ska göra, men detta måste vuxenvärlden och samhället ta tag i. Detta är vår nästa generation. Jag skulle önska att den gangbangade lite mindre och bastade lite mer.

Naomi Abramowicz

Föreställ dig en animering av Per Schlingmann där hans ögon sticks ut med kniv och gaffel och sedan svävar tillbaka in i hans ögonhålor.

bildsattes en artikel i dagens Aftonbladet Kultur  om podcasten Flumskolan som har nypremiär i dagarna. Första avsnittet handlar om den tidigare toppmoderaten Schlingmanns självbiografi ”Stå aldrig still”. Podcastens upphovsman är Johannes Klenell, förläggare för Galago.  Den så kallade skämtsamma gifen av Per Schlingmann är gjord av mångkonstnären Pontus Lundkvist. Bland annat känd för att inför valet 2006 ha tecknat serien ”Golfarupproret” där alliansföreträdare porträtteras som nazister.

Inte helt oväntat blev en del illa berörda av den så kallade satiriska animeringen av Schlingmann. Klenell kommenterade reaktionerna med ett inlägg på Twitter:  ”Om högern har tid att bli upprörda över en satirgif föreställande svävande ögon som hämtas ned genom pannan. Då har de inte mycket att göra.”.

Det är ju bara kul! Satir! Hade det varit lika roligt om en borgerlig tidning hade använt sig av samma grepp mot en kvinnlig tidigare vänsterpolitiker? Eller hade det varit ett uttryck för det ökade hatet mot politiker, och inte minst mot kvinnor i offentligheten?

Förmodligen. Det hade säkert skrivits spaltmeter, inte minst på Aftonbladet Kultur, om högerns kvinnohat. Det är ju bara roligt och fyndigt om den som avbildas är vänsterns främsta villebråd: en vit heterosexuell man i medelåldern.

 

Per Gudmundson

Jag är den förste att applådera när de offentliga bidragen till de politiska partierna ifrågasätts och krymps. Bidragen kan utan tvekan ses som ett slags korruption där väljarnas företrädare missbrukar förtroendet för att tillskansa sig mer pengar för att kunna erövra mer makt.

Således läser jag med glädje Expressens ledare i dag, som föreslår att man ska skrota bidragen till partiernas särskilda kvinnoorganisationer. Jämställdheten borde partierna klara inom sina egna budgetar, anser tidningen.

Därför gillade jag också när regeringen beslöt att kräva redovisning för kommunalt partistöd, och göra det möjligt för små kommuner att krympa ner sina fullmäktige till 21 mandat så att det kommunala styret inte ska kräva så mycket resurser.

Och så vidare.

Men vad som känns unket är att dessa reformer och goda ideer oftast introducerats sedan det uppdagats att Sverigedemokraterna har fått rätt till ett visst bidrag. Det kommunala partistödet och fullmäktigestorleken, till exempel, började diskuteras då det avslöjats att SD fick kommunala bidrag för sina tomma stolar runtom i landet. Möjligheten att minska fullmäktige är ett sätt att höja ribban för småpartier – läs SD.

Dagens fråga om kvinnoförbundens bidrag härrör ur Aftonbladets skriverier om SD:s kvinnoförbund.

Är det bara jag som får intrycket att ett politiskt etablissemang försöker rigga regelverket efterhand för att stoppa uppstickaren? Och att journalistkåren agerar villigt biträde genom att granska SD:s bidrag men få andras? (exv 1, 2, 3)

Insiders och outsiders är förstås inte något nytt motsatspar, men när det gäller demokratiska spelregler finns det väl ändå ett högre ideal?

Sanna Rayman

Nu ska alla vara med och vara skolbekymrade och det är i grunden bra. Det är bra att alla politiker bekymrar sig – det borde ni göra! Efter Pisa-resultaten är oro en rimlig reaktion och jag lovar, min toleransnivå för ett förutsättningslöst bollande och spånande av idéer är hög i detta läge.

Den är dock inte oändlig…
Exempelvis blir jag inte så lite betänksam när jag läser i DN att S tycker att gymnasieskolan ska bli obligatorisk, att alla program bör ge högskolebehörighet samt framför allt – att motverka avhoppen från gymnasieskolan genom att straffa avhoppare. Hur? Jo, de ska inte ha rätt till socialbidrag.

 

Obligatoriet är jag, liksom kollegan Maria, tveksam till. Under sista året i gymnasiet är eleverna dessutom normalt myndiga, vilket gör en skolplikt lite knepig, eller?

Frågan om högskolebehörighet tror jag är missriktad. Alla är inte läshuvuden, en del människors intelligens är mer praktisk. Varför vi prompt ska tvinga dessa människor att uppnå en behörighet de inte sätter värde på och inte ser som sin framgångsväg förstår jag inte. (Läs förresten understreckaren ”Handfast försvar för praktisk intelligens” om den danske muraren Mattias Tesfaye som skrivit boken ”Kloge hænder”, om värdet av hantverk.)

Och sist, men inte minst. Den här idén om att villkora socialbidraget, är den verkligen så lyckad? Idén här är alltså att för att motverka en risk för utanförskap ska vi, uhm, sparka ut folk i utanförskap? Är detta verkligen en fördämning S vill hacka upp?

 

När Alliansen försöker göra socialförsäkringarna mer försäkringsmässiga eller när man försöker bygga in incitament i dem genom exempelvis avtrappade belopp etcetera – då kommer ständigt anklagelserna om borgerlig känslokyla och allmän likgiltighet för människoöden enligt S. Trots att just offentliga försäkringslösningar rimligen borde kunna vara föremål för justeringar. Försäkringar är, som det brukar påpekas, inga bidrag. Just därför måste de hålla ihop på ett rimligt sätt.

Socialbidraget är ju däremot ett bidrag. Något som på allvar ska vara den sista utvägen. Vårt yttersta skyddsnät, det som verkligen ska finnas där när allt gått åt pipan och ingenting annat kan betala hyran. Detta av alla saker tycker S att man ska kunna rycka bort och vifta med som en morot? Jag måste säga att jag inte riktigt förstår prioriteringsordningen här.

 

Personligen tycker jag nog att skolproblemen företrädesvis ska lösas inom ramen för utbildningspolitiken. Vore jag en gemen debattör som gärna tog till fulgrepp skulle jag väl avsluta med att skriva något om hur S i och med detta förslag visar sitt rätta människofientliga ansikte och hur iskalla vindar blåser från Sveavägen. Men så låg nivå håller vi ju inte när vi diskuterar politik i det här landet – inte sant?

Naomi Abramowicz

För ett år sedan publicerade den välrenommerade tidskriften The Economist artikeln ”The Nordic countries – the next supermodel”. Inte nog med att vår lilla del av världen fick en lång text tillägnad sig, vi figurerade på omslaget (om än i form av en blondlockig viking).

Och artikeln då? Den beskrev vad som har gjort de nordiska länderna framgångsrika och hur andra länder kan lära av oss. Bland annat nämndes hur vi på ett lyckosamt sätt har förenat kapitalism med en stor och effektiv stat. Och att vi dessutom ligger i topp i mätningar som rör hälsa och lycka.

Nog blev vi malliga. För även om vi ofta och gärna kritiserar Sverige är vårt självspäkeri en fasad. Vi vet ju innerst inne att vårt sätt är rätt.

Men alla sväljer inte idén om nordens förträfflighet. I måndags sågades den nordiska supermodellen vid fotknölarna av The Guardian-medarbetaren Michael Booth, vars bok The Almost Nearly Perfect People – The Truth About the Nordic Miracle publiceras i dagarna. Norges, Danmarks, Finlands, Islands – och Sveriges problem avhandlas för sig med humor och viss sälta.

Booth gör en inledande observation om Sverige som är mycket träffande: hans kritiska synpunkter bleknar i jämförelse med de okvädingsord som vi själva riktar mot vårt land. Och visst är det så, i hur många andra länder skulle ett sådant ord som ”osvensk” kunna vara en komplimang? ”Un-American” har knappast samma klang i USA.

Men att höra kritik från en utomstående kan ge nya infallsvinklar. Och det kan vara särskilt intressant att höra vad de finner mest iögonfallande.

Booth pekar bland annat på hur svenskar isolerar sig från varandra och gör vad som helst för att slippa dela hiss med någon annan, att acceptansen för tårar till och med på begravningar är mycket låg och att meningsskiljaktigheter inte får stå i vägen för att uppnå konsensus. Han går så långt som att kalla oss för ett modernistiskt totalitärt samhälle – ett nordens Kina. Därtill ger han en känga till vår besatthet vid jämlikhet och vår tendens till konformism. Elit är ett fult ord. I skolan ska begåvade barn hållas tillbaka till förmån för de som inte har det lika lätt för sig.

Mycket av det som Booth räknar upp stämmer. Vi håller oss gärna på behörigt avstånd från varandra. Få saker är så irriterande som när en främmande människa sätter sig bredvid en på bussen när det finns ett ledigt säte i närheten. Visst, vi lever i ett konsensussamhälle. Det skulle nog få säga emot (annat vore opassande med tanke på vår strävan efter konsensus). Och vi är allt för rädda för känsloyttringar, i det avseendet skulle nog fler av oss kunna bete oss mer osvenskt på en regelbunden basis.

Våra svenska egenheter må vara irriterande, speciellt för en utomstående som inte ser deras diskreta charm, men har de en negativ inverkan på vårt samhälle?

Farligast är nog jantelagen som säger att ingen ska vara bäst, utan alla ska vara lika bra. I det avseendet är vi långt ifrån lagom. I få samhällen görs ödmjukhet på gränsen till självutplåning till en konstform.

Det kan nog kosta oss i framtiden. Jantelagen har en normerande effekt inte bara när det gäller mer triviala frågor som hur vi diskuterar våra bedrifter, utan även när det gäller ödesfrågor såsom skolan.

Sedan resultaten från Pisa-mätningen kom i slutet av förra året har många uppehållit sig vid hur den svenska skolan ska förbättras. Som vår utbildningsminister Jan Björklund ständigt påminner oss om måste vi rusta oss inför de utmaningar som en globaliserad värld innebär. Det förutsätter en god skola, en skola där flit och hårt arbete premieras. Där duktiga elever utmanas i större utsträckning.

Hur ska vi kunna konkurrera med andra länder när det gäller sådant som innovation och forskning om lagom är normen och ingen får förhäva sig?

Den grundläggande tanken, det vill säga att ingen ska lämnas efter i skolan, är hedervärd. Men det bör inte innebära att andra mer begåvade hålls tillbaka. I detta avseende vore lagom mycket Sverige mer lagom.

Det är nog nyttigt för oss att betrakta Sverige utifrån ibland. Trots att självkritik är en nationalsport ser vi sällan det som en utomstående betraktare gör.

Maria Ludvigsson

I det sedan länge S-styrda Malmö råder brist på skolor. Det är illa. Varje gång skolbarn hänvisas till baracker brukar allmänheten reagera – oavsett vad orsaken är. I Malmö verkar bristen bero på dålig planering och undermålig politisk styrning.

Men på riksnivå håller S hög svansföring i skolfrågan. Jan Björklund skylls då och då för hur decennier av experimentell skolpolitik faller ut i våra dagar. Inte helt korrekt beskrivning, men vilken opposition hade försuttit den chansen… Men. Om man verkligen vill formulera politik för en bättre skola med starkare ledarskap och med arbetsro för såväl elever som lärare, krävs betydligt mer. Så vad har S i skolfickan?

Senast bjuder de på ett förslag om förlängd obligatorisk skolgång. Hmmm.. Moderaterna rekommenderade nyligen 10-årig grundskola, och nu kommer alltså S med ännu längre skolgång för alla. Nu är det sannolikt inte själva skol-längden som avgör hur mycket eleverna i den svenska skolan lär sig. Inte ens en obligatorisk 20-årig skola skulle hjälpa om lärarna fortfarande tyngs av pappersarbete, ordningen i klassrummen är under allt kritik och elevernas vardag innebär behov av hörselskydd för att över huvud taget orka med skoldagen. Det är VAD skolan lär ut inte HUR LÄNGE den pågår som avgör hur bra den är.

Dessutom är idén om att alla ska gå längre i skolan inte särskilt klok. Det finns de som bör gå kortare och de som bör gå längre. De som lär snabbare och de som tar längre tid på sig. Vissa är riktigt duktiga på matte, andra har talang för att uttrycka sig muntligt. Liksom de allra flesta elever har något de tycker är knepigt. Därför är lösningar om mer olikhet att föredra framför mer och längre av detsamma till alla.

Nivågruppering, arbetsro och terminsvis intagning kan vara bidrag till fortsatta skolreformer. Det är inte tiden i skolan som avgör utfallet, utan hur tiden där används.

Maria Ludvigsson

Willy Silberstein skriver i Aftonbladet i dag på minnesdagen för Förintelsens offer. Texten bör läsas fler dagar, året runt, eftersom den lägger i dagen hur judehatet vuxit i Sverige. Det är motbjudande. ”I Sverige är 49 procent rädda att visa att de är judar.” skriver Silberstein. Enligt European Union Agency of Fundamental Rights säger tre av fyra judar i Europa att judehatet under de senaste fem åren blivit värre. Och 22 procent av dem undviker att besöka judiska platser eller att bära kippa.

I Malmö, där judar hotas och trakasseras så illa att många av dem flyttar långt därifrån, arrangeras regelbundet en så kallade Kippavandring. Nästa vandring är den 15 mars. Låt oss ses där.

 

Per Gudmundson

De dansande och mimande svenska militärerna i Afghanistan, som har filmat en parodi på låten ”Greased Lightning” ur musikalen Grease, gör just nu global succé på nätet, och i pressen. Det finns väl inte en nyhetssajt som har missat videon.

Berömmet är välförtjänt. Det är klart att soldaterna ska få ha roligt på sin fritid, och det är fantastiskt att de bjuder allmänheten på det hela.

Här på ledarbloggen vill vi påminna om att företeelsen knappast är ny. Snarare är absurda musikvideor något av en kulturform i soldatlivet. För fem år sedan bloggade vi om fem filmer gjorda av svenska soldater i fält. De håller än.

Baywatchpastischen från soldaterna i Liberia är oförglömlig.

YouTube Preview Image

Den absurda kortfilmen från Kosovo som efter tre minuter går över i en version av Beastie Boys ”Fight for you right” går heller inte av för hackor.

YouTube Preview Image
Sanna Rayman

I helgen blossade en debatt om omskärelse på pojkar upp i och med ett enhälligt uttalande från Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Förslaget som lyfts fram är inte förbud, men väl att samtycke borde krävas för dylika ingrepp och att de bör ske först när pojken är i 12-13-årsåldern. Personligen gillar jag idén, men jag förstår samtidigt att det är känsligt och att vi här har att balansera mellan religionsfriheten och barns kroppsliga integritet.

Av det skälet är det inte så konstigt att Erik Ullenhag säger nej till ny lagstiftning, även om man kan tycka att han gör det med rätt fumliga argument:

– Jag har aldrig träffat någon vuxen man som upplevt att omskärelsen som ett övergrepp. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör. Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet.

 

Nåja. Jag tror att de flesta förstår varför en skvätt vatten på hjässan inte är lika omdebatterat som ett ingrepp på någons kropp. Det gör förmodligen Ullenhag också. För övrigt känner jag en och annan vuxen man han borde träffa…

Vad integrationsministern snarare borde ha gjort är att peka på förutsättningarna, givet ovan nämnda balansgång mellan religionsfriheten och barns kroppsliga integritet. Han skulle ha förklarat att vi helt enkelt inte är i närheten av framme vid ett läge då ny lagstiftning rörande manlig omskärelse är aktuellt eller möjligt utan att gå alldeles hårt åt alltför mångas religionsfrihet. Visst finns det diskussion inom de berörda grupperna, men den är fortfarande begränsad i sin omfattning och ännu har dessa röster inte grupperat sig nog att kunna uppvakta Ullenhag med sin syn på saken.

Personligen hoppas jag innerligt att mer diskussion i de här frågorna så småningom ska leda till att traditionerna förändras och luckras upp, varvid någon av Ullenhags efterträdare kanske så småningom ska kunna säga ”vi vet att många vill att vi ser över de här frågorna”. Det har hänt många gånger förut i mänsklighetens och religionernas historia, om man säger.

 

För några år sedan diskuterade jag och Paulina Neuding frågan ur lite olika synvinklar här på ledarbloggen och ledarsidan. Det slår mig när jag läser texterna som är både respektfulla, glada och skämtsamma att mycket har hänt på bara några år. Idag synes mig dessa frågor mycket mer låsta och svåra att diskutera utan att samtalet spårar ur och blir aggressivt och känsligt. Det är lite synd.

Läs mina och Paulinas inlägg här, här samt här och här.