Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Vem var det som började? En inte alltför ovanlig fråga när barn träter. En fråga som talande nog också är relevant i julens lilla debacle kring Zlatan Ibrahimovic. Från min något juldästa horisont har jag förstått att allas vår trasjoxare Zlatan numera anses strida mot varenda värdegrundspärm i riket.

Vad har han gjort? Han har varit sur och irriterad, syrlig och lakonisk i en intervju och i detta sammanhang raljerat med de många som blev upprörda när veteranspelaren Anders Svensson fick en bil i gåva av Svenska fotbollförbundet efter att Svensson slagit rekordet för flest spelade A-landskamper i herrlandslaget genom tiderna. Therese Sjögran, som har spelat flest A-landskamper i damlandslaget fick vid tillfället ingen bil.

Låt oss rekapitulera. Gåvan Svensson fick var ”för lång och trogen tjänst”. Strax efter att han fått den görs en intervju där journalisten omedelbart börjar grilla Svensson och förbundet om bilen. Här fattar de ännu inte att saken är på väg att bli medieanka och svarar på frågorna relativt aningslöst. Svensson berättar att han skojat om att han vill ha en bil och säger samtidigt att Therese Sjögran kan få hans, hon har ju faktiskt gjort ännu fler matcher. Fotbollförbundets ordförande utlovar hyllning även åt Sjögran och förklarar att Svensson hyllas inte bara för rekordet, utan också för att han sannolikt är på väg att sluta.

Det spelar ingen roll. Snöbollen rullar vidare. Saken växer och växer, frågorna hopar sig. Varför fick egentligen killen Svensson en present? Varför fick inte Sjögran present? Ilskan växer över Svenssons present. Ja, ju mer tiden går och saken växer desto mer framstår det som att hans present i själva verket är en illustration av allt som är jävligt här i världen!

 

Jag förstår fullständigt varför Ibrahimovic slår bakut. Hans kollega som började sin fotbollskarriär redan innan Zlatan själv är alltså på väg att avsluta sin karriär och firas av med present efter slaget rekord. Vad gör då medierna och det offentliga Sverige? Gratulerar? Säger tack? Tjoar och tjimmar? Nä. De drar igång ett litet drev. Sticker mikrofonen under näsan på Svensson och pressar honom. Ställer fotbollförbundet mot väggen. Gör rubrikskandal av någons avtackningsstund. Undersöker om det finns fler bilbeställningar lagda av förbundet. Tar reda på bilens exakta värde, som för att visa att här finns det grävande krafter avsatta för att närgranska varje pinal som eventuell föräras Therese Sjögran. Visar det sig att hon så småningom får en bil med annan växelspak kommer vi garanterat kunna läsa om det överallt.

I stora drag påminner hela saken om när barn noggrant räknar julklapparnas antal och värde. Eller kanske om när linjalen åker fram för att mäta så att läsken verkligen fördelas exakt rätt mellan glasen. Det är barnsligt på en piluttanivå så ovärdig att man baxnar.

En vuxen människa får en avtackningspresent och folk börjar yla som femåringar? Ja jösses.

 

Att det är detta som gör Zlatan sur framgår med all önskvärd tydlighet i intervjun. Gång på gång talar han om hur respektlöst och taskigt det är mot Svensson att göra hans stund till något fel och fult:

– Det känns extremt trist efter allting han har gjort, alla de här åren. Nu ska han sätta skorna på hyllan och man har lagt en svart skugga över allting han har gjort bara för en bil!

Och ja. Sen blir han också barnslig. Vägrar mäta läsken med linjal. Säger istället att eftersom han är störst ska han ha mer läsk. Erbjuder välling i signerad flaska. Sänker sig till nivån som redan är. Pilutta er, och så vidare.

Sa han dumma saker?
Ja.
Var det han som började?
Nä.

 

Arkiv

Sanna Rayman

Under rubriken ”A Feminist Defense of Masculine Virtues” intervjuas Camille Paglia i Wall Street Journal. Paglia har bland annat skrivit den läsvärda Glittering Images, i vilken hon erbjuder läsaren en guidad tur genom den västliga konsthistorien. Det är en smått ljuvlig intervju, spretig, full av små käftsmällar, provokationer och tankeväckare.

En grej som gissningsvis flera reagerar på i texten är passagen där Paglia diskuterar faror och hur kvinnor klär sig.

”So many women don’t realize how vulnerable they are by what they’re doing on the street,” she says, referring to women who wear sexy clothes.

When she has made this point in the past, Ms. Paglia—who dresses in androgynous jackets and slacks—has been told that she believes ”women are at fault for their own victimization.” Nonsense, she says. ”I believe that every person, male and female, needs to be in a protective mode at all times of alertness to potential danger. The world is full of potential attacks, potential disasters.” She calls it ”street-smart feminism.”

 

När jag postade länken till intervjun på Facebook var det mycket riktigt kring just denna passage som lite diskussion uppstod. Det är inte obegripligt att man provoceras. Särskilt om man inte delar Paglias smak för androgyna slacks, vilket inte heller jag gör. Men även om också jag trotsar Paglias dresscode så tycker jag att hon gör en riktig poäng, en poäng som måste få samexistera med vår strävan att reducera faror i samhället via lag och moral.

För låt oss hålla isär begreppen lite här. Att be någon att inse hur världen är beskaffad och ta viss höjd för detta är inte detsamma som att säga ”skyll dig själv” om något hemskt händer. Det förra är preventivt, det senare är, well, okänsligt, plumpt och oförskämt.

Att kläder (eller uppträdande) inte någonsin kan vara en ursäkt för att förgripa sig på någon, kvinna som man, är givetvis självklart och något vi bör ha som huvudsaklig strävan när vi uppfostrar våra barn och skriver våra lagar. Men, samhället finns på fler plan än de ideala och juridiska och i det betyder att vi samtidigt också har en verklighet att förhålla oss till. (Och lära våra barn att förhålla sig till.) Det betyder inte att vi accepterar förbrytelser och brott, bara att vi erkänner att vi inte kan tänka bort dem.

 

Det finns ett lite slagordsartat resonemang som ibland hörs och som går ungefär så här: ”Det spelar ingen roll om så kvinnor går nakna på stan. Det är ändå inte okej att våldta dem.”

Nej. Sant. Det är inte okej. Men det innebär ju inte att det är klokt eller tillrådligt att gå naken på stan. Om jag kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet och de våldtar mig så är det de som har begått brott och moraliska fel och det vore oförskämt att rycka på axlarna åt mig som brottsoffer och säga skyll dig själv. Men å andra sidan är det nog en bra idé att avråda mig från dylika tilltag redan i förväg om man har möjligheten, no?

Ungefär där tror jag att Paglia befinner sig i sitt resonemang. Det handlar inte om att någon ska skylla sig själv, men om att förhindra att samhället börjar låtsas att bara de ideala lägena finns. Så är det ju inte och även om vi strävar ditåt så kan vi inte med gott samvete uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi har en önskan om hur allting borde vara egentligen.

 

Problemet när människor tillåter sig att resonera hela vägen, om hela världen, som Paglia gör här, är att folk ofta läser dem som om allt de säger är ordergivning och budord, när vi kanske snarare borde förstå det som en uppmaning att inte blunda för viktiga ingångsvärden när vi gör våra livsval. Särskilt när biologi kommer på tal slår vi bakut och försöker förvisa hela denna faktor helt ur ekvationen. Det är inte särskilt smart. Därmed inte sagt att vi måste vara biologins slavar, lika lite som vi måste vara ideologiers slavar. Det är väl det som är det coola med att vara människa, typ? Eller som Paglia säger:

”I personally have disobeyed every single item of the gender code,” says Ms. Paglia. But men, and especially women, need to be honest about the role biology plays and clear-eyed about the choices they are making.

 

Maria Ludvigsson

Julklappar är viktiga. De ska inte bara glädja utan helst dessutom vara till något slags nytta. Nu verkar det dessvärre som om några klappar blivit kvar under granen. Redaktionen packar nyfiket upp dem.

I ett paket till Lars Ohlys ligger en fint ihopvikt så kallad Onepiece. Det är ett poppigt plagg som täcker kroppen från topp till tå. Helt utan insyn. Han hade säkert blivit förtjust. Ett klädsamt alternativ till jeansjackan.

Ett fyrkantigt paket ligger kvar och det står Statsministern på det. Hmmm… vi öppnar och finner en dvd-box med Woody Allens bästa. De som kan få vem som helst att le. ”Too bad” det aldrig nådde Sagerska.

Det sägs att hela LO-ledningen har en kollektiv jättestrumpa längst in i LO-borgen. Även deras klappar ligger kvar under granen men strumpan var säkert välfylld ändå. Snart valår och S vill ha sina valarbetare som vanligt. När vi öppnar LO-klapparna finner vi Vilhelm Mobergs tetralogi Invandrarsviten. Tanken var väl att LO-topparna i mellandagarna, utspridda i borgen, skulle läsa om migrationens mänskliga sida.

Nya moderaternas nya ägarpolitiska duo, Anna Kinberg Batra och Peter Norman, verkar i kollektiv anda få dela på en julklapp. Det spelar ju ingen roll vem som äger, som de unisont brukar säga. Exakt vad klappen innehåller vet vi inte, eftersom det enligt de tänkta mottagarna heller inte tycker att det spelar någon roll vad som ägs, huvudsaken är att man är överens.

Ja, trist att Tomten inte fick fram klapparna, men det är ju tanken som räknas. I det här fallet tycks nyttorekvisitet tveklöst uppfyllt.

SvD

För den som inte vill ägna hela Annandagen åt att trängas i julrean eller har fullt upp med att hälsa på släktingar, stundar en särdeles lämplig dag i läsfåtöljen. Här ger nuvarande och tidigare profiler på ledarsidan några lästips bland egna och andras alster:

Red ut stödet till kvinnojourerna

För många kvinnor innebär stundande julhögtider oro och rädsla. Rädsla för att utsättas för kränkningar och för att inte kunna ordna en fridfull jul åt sina barn. Kvinnojourerna gör ett enormt viktigt arbete för att hjälpa dessa utsatta kvinnor. I somras skrev jag denna text för att belysa hur byråkrati och krångliga ekonomiska förutsättningar försvårar deras verksamhet. Det är viktigt att vi kommer till rätta med den problematiken. Därför tycker jag att denna text tål att läsas igen.

Siri Steijer arbetar som politiskt sakkunnig i Statsrådsberedningen.

kvist

Ruttet tänkt om pappakvot

”Inget nytt under solen”, skulle den här texten kunna heta. Den skulle också kunna heta: ”Statsmakten bör inte bestämma hur familjer ska se ut och vilka föräldrar ska ta hand om barnen”. Den senare titeln är också relevant i ljuset av födelsen av det barn som just firats och som hade en jungfru som mor och två pappor, vilka båda tog hand om honom. En familj som så hotades av statsmakten att den tvingades fly till ett annat land.

Förresten vill ett ”borgerligt” parti som säger sig vara ”liberalt” åter använda statsmakten för att lägga livet till rätta för mamma, pappa och barn.

Thomas Gür är egenföretagare och fri skribent.

kvist

“Jag är fast i en modernismens bubbla”

Då och då skriver jag, med lite politisk fernissa, om musik. På senare tid med allt större fruktan för att ha hamnat i en kulturell cul-de-sac. I oktober projicerade jag min rädsla på Andres Lokkos senaste skriftsamling (Popkulturen är en parentes, SvD 12/10). I januari kände jag dock hopp för “min” kulturform, med anledning av David Bowies comeback (David Bowie river muren, SvD 13/1).

En helt annan fråga – hur genomför man bestående förändring? Hans L Zetterberg ger en god anledning att rösta fram Alliansen igen (Fyra år till i den centrala zonen, SvD 2/11).

Per Gudmundson är ledarskribent i SvD.

kvist

Själv är bäste dräng, men butler ska alla ha (SvD 17/8-10)

Jag tyckte att den här texten var rolig att skriva, och jag tycker att den fortfarande är rätt rolig att läsa. Skulle också vara intressant att få veta vad S har för förslag i dag. Det var ju faktiskt startskottet på Socialdemokraterna i Stockholms valkampanj 2010. Jag har inte läst så mycket om butlers på sistone, men stockholmarna behöver ju fortfarande fixa mat och få sina kläder rena.

Johan Folin är politisk sekreterare (M) i Region Skåne.

kvist

BOKTIPS

Lerner

Innovation och entreprenörskap – politik som hjälper eller stjälper av Josh Lerner (Studentlitteratur, 2013)

Politikerna kan duka bordet men inte ställa fram maten. Klokt om varför entreprenörskap inte kan fixas av de styrande.

Maria Ludvigsson är ledarskribent i SvD.

kvist

Bratsen bidrar till ohälsoproblemet

Av mina artiklar i SvD har två orsakat fler läsarreaktioner än de andra. I den första, publicerad den 9 september 2001, kritiserade jag det svenska kultur- och mediaetablissemanget. De som slentrianmässigt posserar med vänsterattribut men har svårt att leva upp till den idealistiska ytan. Jag lanserade begreppet popvänstern, ett tema som jag följde upp med en bok tre år senare.

I den här artikeln, publicerad den 2 augusti 2003, riktade jag udden mot en grupp där många lika slentrianmässigt slängde sig med attribut. Fast då snarare till höger. Bratskulturen sades ha sitt ursprung i kretsarna runt kungabarnen, men bakåtfrisyrerna, barbeteendet och bekymmerslösheten slog rot i Östersund och Lindesberg lagom till att Östermalm och Lundsberg hade tröttnat. Då – i skiftet mellan 90-tal och 00-tal, Framfab och Lehman, Daniel Collert och Daniel Westling – fanns bratsen bland unga i hela landet. Kort sagt tyckte jag att de skulle, kanske inte kamma sig, men i alla fall skaffa ett jobb.

Idag kallar sig inga längre för brats. Att leka finanskarriärist är inte längre så sexigt och moderaterna har blivit arbetarpartiet. De så kallade mäklarbrickorna har förbjudits. Prinsessorna gifta.

Men den stora inrikespolitiska striden står fortfarande kring frågan om vilka som jobbar och inte. Alla säger sig vilja få alla i arbete. Vissa säger sig inte kunna arbeta. Arbetstagare har fått sänkta skatter. De som inte arbetar vill såklart också ha motsvarande skattesänkningar. Och det handlar om att skapa attitydförändringar. Sverige har fortfarande en bra bit kvar till målet på den väg som arbetslinjen har pekat ut. Men förhoppningsvis visat denna artikel hur långt vi har kommit.

Erik Zsiga var ledarskribent på SvD 2000-2003. Efter några år inom näringslivet är han idag pressekreterare till utrikesminister Carl Bildt.

kvist

Skatterabatt är det nya svarta

Under de fem år som har gått sedan den här texten har ännu fler undantag införts i skattesystemet. Samtidigt har både skatteintäkterna ökat och allt fler som arbetar fått behålla mer i plånboken. Det framstår i dag som svårt att tänka sig att ett parti skulle vinna val på förslag om markant höjda skatter. Kanske har ett paradigmskifte ändå ägt rum.

Patrick Krassén är policyanalytiker på Svenskt Näringsliv.

kvist

BOKTIPS

Josefsson Lifvendahl

Ingen kommer undan politiken – att förstå och påverka politiken av Lena Josefsson och Tove Lifvendahl (Hjalmarson & Högberg, 2013)

Handbok för den som vill begripa bättre hur politik fungerar, hur man kan påverka och vad det innebär att bli politiker.

Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i SvD.

kvist

SvD

ledarpeppis

Adventskalendern

 

Varje dag fram till jul har öppnats en ny lucka här på ledarbloggen, vackert illustrerad av Joanna Andreasson. Bakom luckorna bjuder nuvarande och tidigare profiler på SvD:s ledarsida på daglig textläsning, företrädesvis något av lucköppnaren själv som förtjänar att läsas på nytt. Idag öppnar vi den sista luckan i kalendern!

24

DAGENS LUCKÖPPNARE: JOHANNE HILDEBRANDT

2010 följde jag de svenska soldaterna i FS19 under några månader i Afghanistan och såg att det krig de befann sig i var betydligt värre än någon ville låtsas om hemma i Sverige. Resultatet blev boken Krigare samt detta reportage som publicerades i SvD. Reportaget visar både med ord och film vad soldaterna utsattes för, och hur stora riskerna var.

Kriget i Afghanistan har krävt fem svenska soldaters liv, tolv har blivit svårt sårade och ett okänt antal har posttraumatiska stressyndrom. Vid årsskiftet minskas antalet soldater där till 200 och från och med sommaren 2014 kommer bara 50 militärer finns kvar för att utbilda afghanska säkerhetsstyrkor. Varför Sverige egentligen deltog i kriget är fortfarande oklart.

Johanne Hildebrandt är författare och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Som en särskild julklapp erbjuds julläsning av hennes bok ”Krigare: ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan” (Forum 2011). Pdf kan laddas ner här.

 

Sanna Rayman

REPLIK angående Sanna Rymans ledare i SvD 20/12 2013

Det är bra att du tar upp de viktiga principerna om meddelarfrihet och meddelarskydd. Det är rättigheter som generationer innan oss har kämpat för och som vi i privatiseringarnas tidevarv måste fortsätta att kämpa för. Att koppla samman meddelarskyddet med vårt avslöjande av identitet på en av skribenterna bakom Wisemanswsidoms är, om du ursäktar det lätt militära språket, att skjuta över målet.

Enligt Carl Bergqvist var hans identitet känd bland överordnade långt innan avslöjandet. Något som flygflottiljchefen Fredrik Bergman bekräftar i Norrbottenskuriren. Det kan alltså inte handla om meddelarskydd i meningen efterforskningsförbud, vilket ju för övrigt inte heller skulle gälla oss då vi inte är en myndighet.

 

Inte heller kan det i det här fallet vara tal om meddelarfrihet. Att överlämna uppgifter till media är nämligen inte samma sak som att publicera i eget medium. Att betrakta Wisemanswisdoms som en kanal för läckor inifrån är att helt överse bloggens omfång. Bloggen överstiger vida utrymmet för försvarsdebatt i våra stora tidningar – SvD inkluderat. På Wisemanswisdoms har det hittills i år publicerats 140 egna inlägg. I SvD:s arkiv anges den egna försvarsreportern Mikael Holmström som skribent till 94 texter under samma tid.

Vi menar att bloggen har blivit så stor att den är att betrakta som en egen tidning. Nästan lika viktig som principen om skydd för källor är den om ansvarig utgivare. Det är något som Wsiemanswisdoms fram till nu har saknat. Den stora frågan journalister bör ställa sig nu är vilka fler som ingår i redaktionen. Vill det sig inte bättre får vi leverera svar också på den frågan.

 

Innan vi avslutar finns det en medial princip till att beröra. Den handlar om oberoende. Något som SvD borde ha bättre koll på. Med mer än hälften av spaltutrymmet utsålt till reklam och redaktionerna nedbantade till ett minimum måste tidningen antagligen intala sig att det är sakfrågorna och inte personerna som ska vara i fokus.

För mig gör avsändaren faktiskt skillnad. Ett reklamblad har inte samma trovärdighet som en undertecknad tidningsartikel och en studie bekostad av tobaksbolag väger lättare än en betalad av WHO. Det är helt enkelt skillnad på om en text kommer från en ensam bloggare eller är skriven av en anonym grupp med syfte att bedriva kapprustningspolitik.

Pelle Sunvisson, Nätverket Ofog

 

 

SVAR DIREKT

Att fallet Wiseman inte konkret handlar om meddelarskydd eller meddelarfrihet är jag väl medveten om. Det var inte min poäng och således har jag inte heller anklagat någon för att bryta mot efterforskningsförbudet. Min poäng var principiell, inte juridisk. Wiseman var en bloggare som fick genomslag på grund av god argumentering och förståelse för sitt ämne. Detta var även Isabella Lund, därav hennes genomslag i diskussionen om prostitution.

Varken i hans eller hennes fall fanns någon konkret situation med anknytning till meddelarskydd eller meddelarfrihet. Däremot fanns likväl en pressetisk instinkt hos många – därav upprördheten när någon plötsligt hotade att röja Isabellas självvalda sätt att debattera. Därav upprördheten nu när Ofog väljer att inte respektera anonymitetsvalet.

 

I en tid då avsändare blir allt viktigare. Då avsikter och åsikter misstros eller ogiltigförklaras med hänvisning till såväl ålder som hudfärg och kön, så är det värdefullt med den sortens debattörer som Wiseman och Isabella var. Debattörer vars poänger och texter läses för vad som står där och ingenting annat.

Men Wiseman var mäktig, då måste man ju granskas, invänder Ofog och röjer hans namn.

Jaha. Var det allt? Var detta er ”granskning”? Låt oss se. I ena ringhörnan har vi alltså någon som ägnat timmar åt att skriva vaälargumenterade inlägg om försvarets olika aspekter. I andra ringhörnan har vi någon som inte orkade säga pip om någon sakfråga, utan som valde att ”granska” genom att omöjliggöra för honom att fortsätta att skriva på det sätt han hittills gjort.

Ni får ursäkta, men i min värld är granskning något som kräver intellektuell kapacitet – att möta och bemöta, argumentera och visa på fel, brister, fulspel eller hål i resonemangen. Your basic demokratisk procedur överförd till hur vi beter oss i debatten och sinsemellan.

Jag förstår att detta är en väldigt otidsenlig idé. Därav sorgen jag uttryckte i min ursprungstext. Det är inte bara en sorg över det ni gjort, det är en sorg över det ni är. Ni tror att granskning är att oskadliggöra och förgöra motståndaren. Det är en fruktansvärt tragisk missuppfattning.

Adventskalendern

Varje dag fram till jul öppnas en ny lucka här på ledarbloggen, vackert illustrerad av Joanna Andreasson. Bakom luckorna bjuder nuvarande och tidigare profiler på SvD:s ledarsida på daglig textläsning, företrädesvis något av lucköppnaren själv som förtjänar att läsas på nytt.

23

DAGENS LUCKÖPPNARE: JOHAN INGERÖ

För tiotalet år sedan, när jag jobbade inom äldrevården, satt jag en stund på julafton med en ensam gammal man som suckade över bristen på ”så mycket som en enda liten nubbe” på äldreboendet. Förmodligen lever han inte längre, men numera går det i alla fall att beställa en liten rackare till sillen. Och den förändringen bereddes på Socialdepartementet där jag nu arbetar, så för min del känns det nästan som att cirkeln i någon mån har slutits.

Johan Ingerö är presschef hos socialminister Göran Hägglund. Han har tidigare varit medarbetare på ledarsidan och skrev om förändringen i utskänkningslagstiftningen i ett ledarstick som går att läsa här.

Adventskalendern

Varje dag fram till jul öppnas en ny lucka här på ledarbloggen, vackert illustrerad av Joanna Andreasson. Bakom luckorna bjuder nuvarande och tidigare profiler på SvD:s ledarsida på daglig textläsning, företrädesvis något av lucköppnaren själv som förtjänar att läsas på nytt.

22 (1)

DAGENS LUCKÖPPNARE: MERIT WAGER

På Söder i Stockholm levde och verkade en stor, liten man: Affe Olsson. Hårt arbetande lönearbetare tills han var drygt 50, därefter en ännu hårdare arbetande microföretagare i sin, hustruns och broderns lilla livsmedelsbutik. Affe var socialdemokraternas allra bästa medlemsvärvare två år i rad. Han berättade stolt att han fick äta lunch med statsminister Ingvar Carlsson. Men han var besviken på S som han, som inbiten ”partist” aktivt tjänat hela livet. Han visste inte om han skulle kunna förmå sig att rösta på dem vid nästa val. Han våndades. För en vecka sedan begravdes han, 55 år gammal. När Affe dog, dog också den sista resten av Folkhemmet.

Idag, sju år senare, har ett nytt Sverige vuxit fram. Inte längre ett folkhem, men ett ”hem för folk”; för svenskar och för många från andra länder som behövt ett nytt hem i ett nytt land. Framtiden för ”dem” och ”oss”, för den stora ”styvfamilj” som är det nya Sverige, är oviss. Lätt är det inte – och tid tar det – att jämka samman människor som inte alls känner varandra och inte ens har valt varandra. Det finns heller inga quick fixes i form av konstruerade integrationsprojekt, det är bevisat genom åren. Hoppet står till ”familjemedlemmarna” själva, deras förmåga och vilja och att anpassa sig till allt nytt. God jul, Sverige!

Merit Wager skriver ibland i Svenska Dagbladet och andra tidningar. På det egna bokförlaget Mummelförlaget har hon gett ut sex böcker, och snart kommer uppföljaren till hennes bok Inte svart eller vitt utan svart och vitt (2012). Hon har dessutom översatt två manus från ”AfghanEnglish” till svenska, varav ett redan kommit ut i bokform och det andra kommer i början av 2014. Det kursiverade stycket kommer från Merits första kolumn i SvD och kan läsas i sin helhet här.

 

Tove Lifvendahl

Inför dagens demonstration i Kärrtorp har det förekommit åsiktsutbyten i sociala medier som handlat om arrangörerna Nätverket Linje 17 och huruvida de tillräckligt tydligt tagit avstånd från grupperingar på den extrema vänsterkanten, AFA och Revolutionära Fronten, som förespråkar våld som metod för samhällsomvandling. Det är en viktig fråga, och nätverket är alltjämt svaret skyldig. Nätverkets information om det praktiska inför demonstrationen, uppmanar dock att ”om det mot förmodan dyker upp några som vill provocera och förstöra vår fest, låt i första hand demo-vakter och poliser lösa situationen”.

Rätten att demonstrera är lika viktig som de andra friheter som sammantaget ger begreppet demokrati en verklig innebörd. Och de har betydelse. ”Finns det någon utredning om ifall något blir bättre/förändras av demonstrationer?” undrade en nyfiken röst på Twitter häromdagen. Svaret på den frågan måste åtminstone när det gäller den förändrande kraften vara ja, om man tar i åtanke alla de vetenskapliga studier som gjorts kring valda avgörande skeenden i samhällsdebatten; ett par exempel är 4 oktober-demonstrationen mot löntagarfonderna vars massiva uppslutning hade en tveklös inverkan på aktörerna i striden, och Göteborgskravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg och besöket av George W. Bush.

Två mycket skilda manifestationer i olika tidsanda, med skilda mål, aktörer, utfall och efterverkningar. I det förra fallet blev det såsom demonstranterna önskade – löntagarfonderna avskaffades. I det senare exemplet skulle gissningsvis flertalet demonstranter som uttryckte missnöje över upplevt demokratiunderskott i EU sannolikt inte säga att saker blivit bättre, men händelserna kom på annat sätt att få rätt långtgående konsekvenser, inte minst för Attac-rörelsen som var en framträdande röst i samhällsdebatten då. Nätverket blev hårt kritiserat efter kravallerna för att inte tillräckligt tydligt ha hållit den autonoma, våldsbejakande vänstern på avstånd, och luften gick ur. (Läs f ö gärna den eftertänksamma krönikan av Olav Fumarola Unsgaard i Arena 18/6)

Ur Göteborgskravallerna 2001 finns en viktig lärdom att dra: Det räcker inte bara att ta avstånd från våldet i retoriken. Man måste också vara beredd att göra det i praktiken. Även om det är obekvämt och skapar dålig stämning. Jag skulle vara beredd att gå sida vid sida med maskerade personer som på grund av att de levde i en utsatt situation inte kunde visa sitt ansikte. Men att gå i samma tåg eller delta på samma manifestation som personer beredda och utrustade för att bruka våld för sin åsikts skull är ett ansvar jag inte kan överlåta på någon annan. Stannar jag i ett sådant sammanhang, är jag moraliskt medansvarig för det som händer.

Det har nu hållits flera fredliga manifestationer och demonstrationer mot rasism och nazism i Sverige, och fler är planerade. 23 städer i Sverige har hittills haft eller planerar att ha manifestationer. Det är fantastiskt bra. Ty även om demonstrationer sällan lyckas övertyga någon som inte vill bli övertygad, är det ett mycket effektivt sätt att skapa vi-känsla och stärka dem som deltar. Samt skicka en signal till andra. Och så länge Sverige rymmer nazister som öppet sprider sitt hat mot andra människor, bör vi andra lika öppet visa vad vi tycker om det.

Förhoppningsvis kan vi senare idag rapportera att en av de största fredliga manifestationerna mot nazism har ägt rum i Kärrtorp, och att det blev den folkfest som arrangörerna och många av dem som planerar att vara med, önskar. Vi är många som av praktiska skäl inte kan delta, men som kommer att vara med i tanken. Ett medskick dock: Ni som deltar ska känna er stolta över att ni använder er demokrati till att uttrycka försvar för densamma, men ni har också var och en ett personligt ansvar för det ni bidrar till att legitimera under denna demonstration. Dyker det upp personer – som kanske till och med uttrycker samma åsikter som ni – men som uppenbart är ute efter att skapa tumult, bruka våld eller på annat sätt kränka andra – acceptera det inte.

Gör vad Attac och de andra skulle ha gjort i Göteborg: vägra gå med de maskerade, våldsbenägna, om de inte tar bort sina masker och lägger ner sina tillhyggen. Bilda mur, ring eller vad som helst och visa att demokratin är starkare än deras rädsla, feghet och hat. Förklara att de inte har något att hämta i dagens demonstration. Finns det en risk för er egen säkerhet är min uppmaning att sonika lämna, gå därifrån, för att inte ge dem den plattform de önskar.

Demonstrationer i sig kan ses som ett uttryck för mod (även om skillnaden mellan ett förstamajtåg i Sverige och en oppositionell manifestation i Ryssland är stor). Vissa sammanhang kräver inte så mycket av den enskilda, förutom tiden och engagemanget. Min förhoppning är att alla ni som demonstrerar i Kärrtorp idag, bara får njuta av den starka upplevelse av engagemang och delaktighet som rätteligen kan kännas. Att ni får styrka att fortsätta stå upp för ett demokratiskt samhälle, där nazism inte äger plats. Och att ni förmår – i det beklagansvärda fall det behövs – visa det civilkurage som demokratin bör kunna kräva av oss som åtnjuter den.