Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Hur var det nu med idag? Idag är dagen då man måste gå in i närmaste affär och släcka ljuset? Nej, det var något annat. Man ska bara äta kött man snott? Man ska köpa närodlade glödlampor?

Ånej, jag har glömt. Jag vet att det var nåt. Vad måste jag göra – eller låta bli att göra – idag? Kan någon för guds skull berätta!? TÄNK OM JAG GÖR FEL!!!

 

 

Arkiv

Maria Ludvigsson

Imorgon lördag uppmanas vi att hålla i slantarna, inte handla något. En oerhört märklig uppmaning. Vad är vitsen? Är hoppet att all handel ska avstanna för en dag och varför tror någon att det skulle göra världen bättre?

Handel och utbyte människor, länder och regioner emellan har fört oss närmare varandra och skapar dagligen större välstånd för allt fler. Att lägga ner och idka självhushållning vore att stänga ute fattigare länder att sälja till och handla med länder som kommit längre i ekonomisk utveckling. Att se på handel som ett nödvändigt ont som helst bör minimeras leder till tullar, murar och hinder. Utvecklingen saktar in och välståndsspridningen med den.

Så låt oss se kommers som något gott. Det gör världen rikare i bred bemärkelse.

Därmed inte sagt att kommersialismen skänker mening, lycka och harmoni. Det får vi söka någon annanstans. Personligen finner jag shoppingcentra avskyvärt tröttande och tråkiga. En timme i en jättegalleria borde göra vem som helst håglös och vilsen.

Så kan vi inte bara ta ”shoppandet” för vad det är. Något praktiskt och i vissa fall givande, men framför allt välståndsskapande. Köp något fint eller gott till någon som behöver uppmuntran i stället. Gå inte på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot.

Maria Ludvigsson

Vissa ledartexter genererar särskilt många och engagerade läsarkommentarer i form av mail och brev. De är alltid mycket välkomna och med intresse noggrant lästa. Efter ledaren Den likställda skolan har ihjäl mångfalden begåvades ledarredaktionen med vittnesbörd och några av dem återges här. De är talande och behöver knappast några kommentarer från oss.

”Satt faktiskt också en tid i skolnämnd där vi utsattes för en flodvåg av bruna kuvert från minsta dagisavdelning. Den kvalitet vi har kan egentligen knappast mätas annat än genom ett resultat i form av fungerande individer. Vi pressas in bakom skrivborden för att crawla fram i papper.”

”…har som lärare konstaterat sedan länge, att skolinspektörerna bara kollar formalia, som åtgärdsplaner, IUP m.m. De är inte pedagoger och saknar all kompetens för bedöma själva undervisningen. Därför avstår de av lätt förstådda skäl.”

”Vi har skickat in svar på hundratals frågor. Vi har 42 olika planer. Vi har dessutom fått göra en plan för hur vi ska producera planer. Vi har fått göra planer för hur vi ska uppdatera planer. Vi har anställt en person som gör planer och uppdaterar planer.

 

Inspektionen är helt ointresserad av vilken pedagogik vi har. Vi har infört avancerad Classroom management. Skolinspektionen är ointresserad. Har ni plan för detta, frågar de. Har ni utvärderat alla planer? Har ni statstik på hur ni utvärderat planerna?

 

Jag kan lätt fortsätta tills du somnar. Eftersom jag är en hänsynsfull person så slutar jag uppräkningen.

 

 

Kör lite annat i stället. Sedan vi fick våra frågeformulär har vi satt till cirka ett manår för att uppdatera våra planer och formulär och enkäter. Fyra rektorer och jag har haft denna inspektion som första prioritet i tre månader.”

”Kravet på små skolor idag är absurt! Alla våra elever har iPads med alla stöd för dyslexi inlagda. De kan låna böcker till dessa där man kan förstora text, få den uppläst etc. Detta bryr sig Skolinsp inte om eller värderar överhuvud taget. Troligen förstår de inte. Vi har bett dem tala om hur vi ska få till ett bibliotek som duger, men det är inte deras uppgift att berätta det, bara att vi inte duger. Det tar fö tio min med t-bana till flera kommunbibliotek. Dock kvarstår den kritiken och ett hot om vite även för oss. Att upprätta ett bibliotek som är värt namnet, kostar mycket pengar. Det ska ställas mot lärartäthet och andra tjänster, skolmat och lokaler.”

 

Maria Ludvigsson

TT förser Sverige med nyheter på ett ofta föredömligt neutralt vis. Ibland blir det emellertid helfel. Inte bara mer eller mindre medvetet vinklat, utan just direkt fel. I dag kom en snutt om var Rotavdraget används mest i landet. TT:s meddelande löd som följer:
”Här byggs och fejas det mest på skattebetalarnas bekostnad.”

På vilket sätt är ett skatteavdrag för skattebetalarna en kostnad för just skattebetalarna? Att beskriva skattelättnader som en kostnad för skattekollektivet är en bakvänd tanke. Men det kan mycket väl hända att politiker som är emot skatteavdrag och skattelättnader skulle uttrycka sig på samma vis.

Sanna Rayman

Under rubrikenKompetens måste gå före”, bedyrar idag en uppsjö män, anförda av Rättviseförmedlingen, att de hädanefter tänker #tackanej till att delta i helmanliga paneler. Ja, ni hörde rätt. Alla dessa år av kamp och nu ska äntligen panelerna du lyssnar på i radio, ser i din tv och åhör på din konferens bli sådär härligt könsbalanserade som du alltid drömt om. Tänk så annorlunda allt ska bli hädanefter!

 

Givetvis finns en kampanjsajt för ändamålet, och här skriver man:

”Det är dags för förändring. Det är dags att tvinga arrangörer och bokare att se till kompetens istället för kön. Idag måste din stjärna ofta lysa extra starkt om du ska få en plats på scen som kvinna, medan män tillåts vara halvduktiga hela vägen till banken.

Kompetensen finns hos både män och kvinnor, därför säger vi nej till helmanliga paneler och jurygrupper. De är helt enkelt inte bra nog.”

 

Att kompetens finns hos både män och kvinnor är självklart. Att det alltid är så i varje givet tillfälle, ögonblick och sammanhang är det däremot inte. Ibland är den kompetenta kvinnliga experten bortrest eller arg på programmet eller bara skygg. Till exempel. Paneler är sammanhang då det ofta handlar om att tre, fyra, kanske fem personer ska samtala om ett givet ämne. De ska gärna kunna ämnet väl och ofta vill man även att de har lite olika åsikter i frågan. Viss vana att tala inför publik eller kamera är också en fördel.

Nu försöker någon intala oss att det i arbetet med att sätta ihop en sån här panel ska vara viktigare vilket kön panelisterna har. Detta enda ska trumfa allt det andra. Det tycker jag är knäppt. Att sträva efter könsbalans i paneler är en sak, men att kategoriskt hävda att könsbalans per definition skulle vara detsamma som att ”sätta kompetensen före” är snicksnack. Ibland är det en man som är mest lämplig, ibland är det en kvinna. Att det ska vara en kontroversiell insikt är bara bonkers.

 

Dessutom. Många av de personer som skriver under denna text VET att branschen redan sliter sitt hår med detta. Hälften av alla medverkandefrågor av den här karaktären jag får får jag INTE för att jag kan ämnet, utan för att de vill ha en tjej. Därefter följer idog övertalning som syftar till att få mig att delta trots att jag aldrig skrivit en rad eller yppat en stavelse om ämnet jag förväntas debattera. Ibland kombineras detta med att jag uttryckligen säger att jag inte har den åsikt som efterfrågas, varpå de panel/debatt/samtalsarrangören försöker övertala mig att byta åsikt lite också. För att han eller hon så fruktansvärt gärna vill ha en tjej.

Det är förolämpande. Jag vill få frågor som är relevanta, frågor där den som förhör sig har en tanke med varför jag ska delta. Det jag inte vill är att bjudas in till paneler där min främsta uppgift är att vara ställföreträdande underliv i en debatt som inte intresserar mig. Jag tycker inte ens att mitt underliv besitter tillräcklig kompetens på alla de politikområden det förväntas ha synpunkter på. (Nu kanske du tycker att jag verkar onödigt kritisk mot mitt underliv. Så ska detta inte tolkas. Det är förvisso kompetent på många vis, bara sällan på de områden som efterfrågas i exempelvis Godmorgon Världen i P1.)

 

Men nu handlar ju inte det här om mig, utan om alla de män som idag förbinder sig att tacka nej. En intressant grej vore om de återkommer med redovisning om ett år. Samla ihop alla tillfällen då ni tackat nej till gig och hänvisat uppdragen till en kvinna. En gemensam blogg kunde hysa redovisningen och ge en intressant inblick i hurpass mycket slentrian det egentligen är.

 

Sanna Rayman

Centerpartiets chefekonom Martin Ådahl skriver nu ett öppet brev till Resumés chefredaktör Claes de Faire, som ju förklarade sig mätt på skattesänkningar häromdagen.

Ådahl förklarar pedagogiskt att det inte är just de Faires mättnad och nöjdhet som någonsin har varit målet med regeringens politik. Det är ett utmärkt och välargumenterat brev. Ett sånt som gör att folk hellre pratar om annat än argumenten och innehållet. Således uppstod en skämtsam formdiskussion om ”inflation i öppna brev” på Twitter nyss, där genren fick sig några snabba höhöhö från diverse opinionsbildare.

 

På Facebook kommenterade en vän saken så här:

Kan inte hela valrörelsen bli en enda lång brevväxling. Inga valaffischer, inga reklamkampanjer, inga debatter. Bara sakliga, välformulerade brev.

Jamen eller hur?! Kom ljuva öppet brev-inflation, kom!

Sanna Rayman

Visste ni att om man spelar in uppläsningar av:

a) Maria Svelands Etc-krönika om fascistyoga.

b) Fredrik Virtanens Aftonbladet-krönika om råsaftcentrifugen i medelklassens mörka hjärta- (Eller satt den i medelklassens mörka röv?)

samt

c) Karin Petterssons ledare idag om en ångestvrålande Claes de Faire.

….och spelar upp det ljudet i en hastighet som motsvarar analysernas livslängd så låter det precis som en kör av syrsor. I himlen!

Och så blir det svart.

 

Maria Ludvigsson

”Man har kvoterat in män i styrelser i alla tider” sade Gudrun Schyman när vi debatterade jämställdhet på Kvalitetsmässan i Göteborg förra veckan. Det kan man tycka och liksom Schyman mena att det har varit fel. Man kan även vara konsekvent och mena att kvotering är fel, alldeles oavsett om det handlar om män eller kvinnor.

Debatten sänds i SVT Forum tisdag 26/11 kl 14.30 – 15.30.

Tvärtemot vad många verkar tro, syftar debatter inte till att skapa endräkt. Det är skillnaderna och förklaringar till varför vi tycker olika som tydliggörs om en debatt är bra. Och nog är Schyman att lita på vad gäller motstånd och frejdiga mothugg. Det är bra, givande och något varje diskussion tjänar på. Låtsad konsensus blir i bästa fall förvirrande, i värsta fall djupt intellektuellt ohederligt.

Nu är det så väl att det finns åtskilligt en vänsterfeminist som Schyman och jag inte är överens om. Personligen tycker jag att kvotering är av ondo oavsett om det gäller män eller kvinnor, eftersom det cementerar en olycklig vana att ständigt se människor som delar av kollektiv eller representanter för diverse grupper. Till slut finns det ingen hejd på gruppförklaringarna: Så gör du bara för att du är från landet, eller Typiskt pensionärer att fatta ett sådant beslut, eller Alla vet ju hur karlar är, eller Kvinnor är ofta bra på att skapa en god stämning medan män hellre söker konkurrens, eller Fruntimmer kan inte köra bil och så vidare i all evinnerlighet… De känns igen?

Kvinnorörelsen handlade ursprungligen om kvinnors rätt att bli lika fullvärdiga medborgare som männen. Man ville slippa särlagstiftning för att även nå likabehandling. Med tiden förvreds perspektivet och krav på särlagstiftning ersätta de om lika rättigheter. En motivering är att kvinnor behöver särskild hjälp på traven för att ta sig uppåt. Inställning är inte helt ovanlig. Förslag som särskilda banker för kvinnor återkommer då och då i debatten (eftersom vi anses mindre lämpade att hantera pengar eller för den delen ansöka om lån, driva företag eller göra smarta affärer). Under Euro-valrörelsen gav ett parti ut en särskild folder för kvinnor i stil med ”ekonomi för kvinnor och andra oförstående”. Som om det ena könet var intellektuellt handikappat i jämförelse med det andra.

Lika rättigheter är alltid rätt och just därför kan särlagstiftning aldrig vara rätt. Att inte vara lika inför lagen, att ha vissa fördelar –  eller nackdelar – för att man tillhör en viss grupp, ett kön, är för de allra flesta en stötande tanke. Inte fullt lika många inser att allehanda kvotering leder till just detta.

De som förespråkar kvotering återkommer också mycket riktigt till att beskriva kvinnor i exempelvis styrelser som Representanter för andra kvinnor. Även kvinnor som är politiker anses av någon anledning representera kvinnor i största allmänhet, inte sina väljare eller specifika åsikter. Män förminskas däremot ytterst sällan till representanter för människor med ”mannens erfarenhet”. Representationstanken är obehaglig främst av två anledningar. Dels för att den gör varje kvinna utbytbar. Så länge du är kvinna är det tillräckligt, eftersom det är den representerande uppgiften man är ute efter. Dels för att idealet att makt bör fördelas mellan grupper som i sin tur representeras av gruppföreträdare innebär ett korporativt samhälle. Där är relationen mellan medborgare och stat ovidkommande. I stället för den suveräna medborgaren är intressegrupper politikens motpart. Rättigheter ägs av grupper, inte av människor.

Ytterligare argument för kvoter och lagstiftning som ”rättar till det hela” anförs som rättvisans. Det är olika definition av rättvisa som gör att  jämställdhetsdebattörer landar helt olika vad gäller kvotering. För kvoteringsivrarna är utfallet avgörande och måste därför styras upp. För oss som skyr kvoteringslagar är lika rättigheter, lika spelregler helt centralt, medan utfallet är sekundärt.

Den som definierar jämställdhet som rätten för var och en, såväl män som kvinnor, att bli bedömd, berömd och bemött som en person, inte som representant för eller del av ett kollektiv, är konskevent emot kvotering.

 

Sanna Rayman

Jo, det är som Mattias Svensson säger på Twitter. Ingen annan kommer på sånt här.

Andreas Ericson på Neo har gjort ännu en av sina samtidskulturella gärningar i den lilla listan ”Politiska djur”, där fyra djur och politiker presenteras för läsaren. Bland annat introduceras den för mig helt färska bekantskapen Orvillekoptern, det vill säga en katt som efter sitt frånfälle konstruerades om till, japp, helikopter.

(Den klentrogne kan beskåda det märkliga fordonet på Youtube.)

 

Sanna Rayman

Idag skriver Maciej Zaremba en oerhört läsvärd text i DN. Han tar avstamp i en rättegång mot Uppsala läns landsting som äger rum idag vid Uppsala tingsrätt. Det som sedan beskrivs är en rent häpnadsväckande historia om hur Akademiska sjukhuset i Uppsala åsidosatt allt vad integritet och respekt för patienter heter, för att istället sträva efter att möta en dokusåpaproduktions behov.

”Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle ”i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte kunnat visa upp en enda.”

Än mindre har man kunnat samla sig till att be om ursäkt. I dagens rättegång i Uppsala är det familjen K mot landstinget. Familjen K miste inte bara en far, de fick se det på tv också. Helt utan medgivanden från någon. Det är rakt igenom skamligt.

 

Zaremba ser en profithunger bakom sjukhusets agerande. Det kan säkert vara en viktig del, men jag tänker också på en annan dimension, nämligen den att det blir allt mer en självklarhet att man ska vilja eller åtminstone se det som ett måste att ”ställa upp” på att synas, vara offentlig och öppen. Alla gör ju så.

På nätet delar folk med sig till stora kvantiteter bekanta, halvbekanta och helt obekanta och berättar om såväl dödsfall som hälsobesvär och annat av vardaglig privat karaktär. Ju mer sådant vi har omkring oss desto mer odramatisk kan den där öppenheten te sig. Ja, så utbredd och oproblematisk att vi rentav börjar tro att den är norm.

Men det är den inte. Normen är inte öppenheten, normen är valet. Valet att vara öppen eller privat och valet försvann i Akademiska sjukhusets hantering.

Visst, jag kan mycket väl föreställa mig att ett sjukhus som är exalterat över att gästas av en tv-produktion försöker intala sig att det nog nästan är en allmännyttighet att dokusåpan Sjukhuset blir till. Men ingen upphetsning i världen gör det okej att frånta människor möjligheten att välja om de vill berätta om sina privata angelägenheter för omvärlden eller ej.

 

UPPDATERING.

Jag upptäckte nyss att Centrum För Rättvisa har livetwittrat från rättegången hela dagen. Vittnesmålen från de anhöriga är hjärtskärande, exempelvis berättar dottern följande: ”Det är fruktansvärt. En man kom fram till oss på begravningen och undrade hur vi kunde tillåta att detta sändes på tv.” Under dagen har tydligen landstinget också tillstått att inga tillstånd eller samtycken har inhämtats, CFR skriver: ”Landstinget erkänner nu för första gången att samtycke inte funnits! Tidigare sagt att samtycke visst inhämtats enligt ”rutiner”.” På det hela taget ett mycket läsvärt flöde, kort sagt.

På organisationens hemsida finns även stämningsansökan samt efterföljande dokument.